Såsom i en spegel

Igår: Nan Goldin på Kulturhusets galleri 3. Ögonblickligt, färgstarkt och obevekligt.

Tidsbrist gjorde att vi också fick ta till oss fotografierna ögonblickligt och utan tålamodets nåd. Goldins vardag forsade igenom oss i en hastig störtflod av bilder, och bäst var att bara få sitta i det mörka videorummet en stund och mata ögonen med bild efter bild, akompanjerat av musik som var lika smäktande rå som verkligeheten uppe på duken.

En tanke: Vi är så vana vid kameror nu. Vi poserar, gör roliga miner eller gester. Någon gör sig lustig över sin kompis för kamerans skull och även offret poserar reflexmässigt ur sitt underläge. Även när vi försöker se naturliga ut poserar vi. Även när vi blir fotograferade snett från sidan, inbegripna i ett samtal med någon annan än fotografen, poserar vi. Det syns i ögonen på oss. Kameran har upphört att vara en blick som fångar oss i en blinkning och bär bort. Den digitala tekniken, som genast låter oss se hur bilden blev, har förvandlat den till en spegel.

Goldins vänner är naturligtvis också vana vid kameran. De torde vara luttrade. Hon har ju tagit tusentals bilder av dem. Och ibland poserar de så klart, särskilt när deras extravaganta utstyrslar så kräver. Men deras själar poserar inte. De ser in i kameran, och möter en blick. Men de speglar sig inte. De bara är.

Det är så jag önskar att jag kunde ta bilder. Men kanske är jag också förstörd.