En ack så flyktig kvart på Debasers stora scen.
lördag 11 oktober 2008
Spunk
Jag samlar blygsamma meriter till min minnesbank, som ett litet barn samlar sten och fjädrar. Senaste tillskottet, inhåvat igår:
fredag 10 oktober 2008
Scenklädd
Äter banan iförd svart kortklänning med lampskärmsfransar. (Jag inte bananen.)
Måste snart dra till spelningen.
Känner mig som Joséphine Baker.
Måste snart dra till spelningen.
Känner mig som Joséphine Baker.
torsdag 9 oktober 2008
Istället för ett pris - förfining
När nobels litteraturpristagare avslöjades idag stod jag i en källare och sjöng ooo och aaa.
Det var sista repet innan Jonna Lees spelning på Debaser Medis. Sista chansen att jämna ut och släta till alla musikaliska gröppler som doakören stått för. För i morgon smäller det. Och iförda små svarta klänningar med lampskärmsfransar ska i sinom tid även the Ooos and Aaas ta plats på scen.
När jag sedan väl kom upp ur studion igen rullade dagen stadigt vidare. Jag stod på jobbet, utan medial uppkoppling, och fördrev tiden med att skriva inköpslistor till lördagens IKEA-utflykt. Sedan fraktade jag hem den enda av mina ägodelar som inte fick plats i flyttbilen senast - min cykel - genom att trampa den till Bromma för egen pedal.
Efter en fluffig middagsomellette är nu klockan redan kväll, litteraturprisdagen 2008, och jag tänker att om jag ändå inte tog del av hela spektaklet i direktsändning kan jag lika gärna kan vänta till morgontidningen kommer innan jag närmare försöker sätta mig in i vem den där Jean-Marie Gustave Le Clézio är.
Nu ska jag istället sträcka ut på soffan med Tintin: Den kompletta guiden. Ett fullgott alternativ i televisionens hittillsvida frånvaro. Kanske ska jag även brygga mig en ångande kopp te.
Det var sista repet innan Jonna Lees spelning på Debaser Medis. Sista chansen att jämna ut och släta till alla musikaliska gröppler som doakören stått för. För i morgon smäller det. Och iförda små svarta klänningar med lampskärmsfransar ska i sinom tid även the Ooos and Aaas ta plats på scen.
När jag sedan väl kom upp ur studion igen rullade dagen stadigt vidare. Jag stod på jobbet, utan medial uppkoppling, och fördrev tiden med att skriva inköpslistor till lördagens IKEA-utflykt. Sedan fraktade jag hem den enda av mina ägodelar som inte fick plats i flyttbilen senast - min cykel - genom att trampa den till Bromma för egen pedal.
Efter en fluffig middagsomellette är nu klockan redan kväll, litteraturprisdagen 2008, och jag tänker att om jag ändå inte tog del av hela spektaklet i direktsändning kan jag lika gärna kan vänta till morgontidningen kommer innan jag närmare försöker sätta mig in i vem den där Jean-Marie Gustave Le Clézio är.
Nu ska jag istället sträcka ut på soffan med Tintin: Den kompletta guiden. Ett fullgott alternativ i televisionens hittillsvida frånvaro. Kanske ska jag även brygga mig en ångande kopp te.
tisdag 7 oktober 2008
torsdag 2 oktober 2008
Sura toner
Jag har ofta svårt att acceptera att jag inte kan vara bäst på allt. Eller om inte bäst, så i alla fall bra. Och om inte allt, så åtminstone allt som jag lägger manken till för att bemästra. Jag hatar att behöva inse att jag då och då måste ha fel.
Efter att ha gått runt med en enorm, oförlöst stress i kroppen i flera veckor, sedan ägnat de senast fem dagarna åt att omvandla den stressen till febril framåtrörelse, att packa saker, nedmontera möbler, ställa upp detaljerade planer, slänga grovsopor, skura, springa staden runt med olika grejer, jobba när jag varit schemalagd, lägga mig sent och vakna tidigt, blev jag i dag gränslöst besviken när jag upptäckte att min hjärna var totalt oemottaglig för sångslingor.
Jag hatar att inte kunna. Jag hatar det. Det finns ingenting jag hatar mer än min egen sporadiska oförmåga. När den visar sitt fula tryne vill jag bara slå ihjäl den. Jag vill brotta ner den till marken och trampa inälvorna ur den. Sen vill jag dansa schottis i smeten som blir kvar.
Och när den, som idag, överrumplar mig bakifrån när jag som minst anar det och brottar mig till marken, vill jag bara gråta.
Jag är väl trött antagligen. Det är väl inte så sabla konstigt heller.
Efter att ha gått runt med en enorm, oförlöst stress i kroppen i flera veckor, sedan ägnat de senast fem dagarna åt att omvandla den stressen till febril framåtrörelse, att packa saker, nedmontera möbler, ställa upp detaljerade planer, slänga grovsopor, skura, springa staden runt med olika grejer, jobba när jag varit schemalagd, lägga mig sent och vakna tidigt, blev jag i dag gränslöst besviken när jag upptäckte att min hjärna var totalt oemottaglig för sångslingor.
Jag hatar att inte kunna. Jag hatar det. Det finns ingenting jag hatar mer än min egen sporadiska oförmåga. När den visar sitt fula tryne vill jag bara slå ihjäl den. Jag vill brotta ner den till marken och trampa inälvorna ur den. Sen vill jag dansa schottis i smeten som blir kvar.
Och när den, som idag, överrumplar mig bakifrån när jag som minst anar det och brottar mig till marken, vill jag bara gråta.
Jag är väl trött antagligen. Det är väl inte så sabla konstigt heller.
måndag 29 september 2008
Packrobot
Jag är WALL-E.
Jag samlar högar med bröte, komprimerar dem till kuber och staplar dem på varandra i höga torn. I röjningsarbetet stöter jag då och då på saker som fascinerar och fångar mitt intresse. Saker som inte sett dagens ljus på många många år. Kassettband och bruksanvisningar. Fossil efter tankar som en gång tänkts. Dem lägger jag på ett särskilt ställe för att ta kanske hand om senare.
Dammet flyger upp i förskräckelse där jag drar fram. Hade jag inte varit en robot hade det besvärat mig, men nu rullar jag obekymrat vidare. Enda tecknet på liv än så länge, är dock liket efter en fluga som en gång flugit. Jag har inte heller hittar kuvertet med röntgenplåtarna som en gång togs av mitt inre. Mina microprocessorer processar möjligheten att plåtarna ändå kan dyka upp i ett senare skede, någonstans ur mellanrummen, när jag monterar ihop och kubiserar garderoben.
Jag vet vad jag måste göra och jag gör det effektivt, utan onödiga dröjsmål, men tillåter mig också en drömmande väntan. En trivsam sentimentalitet, helt olik en robot. Och en längtan efter skeppet som förr eller senare ska föra mig bort.
Bort från allt jag hittills känt.
Och hem! Till en helt annan kommun i galaxen.
Jag samlar högar med bröte, komprimerar dem till kuber och staplar dem på varandra i höga torn. I röjningsarbetet stöter jag då och då på saker som fascinerar och fångar mitt intresse. Saker som inte sett dagens ljus på många många år. Kassettband och bruksanvisningar. Fossil efter tankar som en gång tänkts. Dem lägger jag på ett särskilt ställe för att ta kanske hand om senare.
Dammet flyger upp i förskräckelse där jag drar fram. Hade jag inte varit en robot hade det besvärat mig, men nu rullar jag obekymrat vidare. Enda tecknet på liv än så länge, är dock liket efter en fluga som en gång flugit. Jag har inte heller hittar kuvertet med röntgenplåtarna som en gång togs av mitt inre. Mina microprocessorer processar möjligheten att plåtarna ändå kan dyka upp i ett senare skede, någonstans ur mellanrummen, när jag monterar ihop och kubiserar garderoben.
Jag vet vad jag måste göra och jag gör det effektivt, utan onödiga dröjsmål, men tillåter mig också en drömmande väntan. En trivsam sentimentalitet, helt olik en robot. Och en längtan efter skeppet som förr eller senare ska föra mig bort.
Bort från allt jag hittills känt.
Och hem! Till en helt annan kommun i galaxen.
söndag 28 september 2008
Voila!
Såja. Nu får det vara klart.
Hur som helt finns ändå inte mer tid att göra ändringar nu. Vi flyttar om mindre än en vecka...
Hur som helt finns ändå inte mer tid att göra ändringar nu. Vi flyttar om mindre än en vecka...
(Titel under beaktande)
lördag 27 september 2008
Tuggummi?
I tavlan finns åtminstone lugn och ro. Den var tänkt att bli klar igår, men jag fick stressa iväg och skriva kontrakt med nya hyresvärden. Nu sitter jag dock hemma framför duken och kontemplerar över kontrastfärger.
Jag brukar alltid försöka se till att mina målningar i någon mån innehåller alla fyra färgerna: blått, gult, rött och grönt. Till gult räknar jag också orange, till rött rosa eller varma bruna toner, grönt kan vara allt från mellan turkos till nästan brunt. Fattas endera av dessa fyra hörnfärger tycker jag i regel att målningen saknar liv.
Exempelvis har popcorn-tavlan genomgående lidit av en akut brist på grönt. Där är nästan bara rött (rosa), vitt och svart (grått). Popcornen tillförde något smörgult, liksom huden. Biljetten och ögonen är blå. Men sedan då? Risken, som redan varit överhängande, är att det tomteröda och det vita fluffen som dalar ur skyn tillsammans med något grönt skulle föra tankarna alltför mycket till juldekorationer, trots att kvinnan uppenbarligen är sommarklädd (i september? hm, kanske borde ändra datumet på biljetten...).
Idag har jag ändå testat att göra skuggorna på väggen djupgröna. Jag har också blandat in ljusgrönt på olika mer eller mindre motiverade platser. Dessutom strök jag hela det svarta mörkret med en nästan lika mörk savgrön färg som kanske kan göra svärtan mer dramatisk, utan att någon förstår riktigt varför. Därtill funderar jag nu på att kleta in dörrkarmens nederkant med ett kasserat, karamellgrönt tuggummi.
Och ja! Nu kom jag på en annan idé som kan slå hål på monotonin nere i vänsterhörnet. Den måste jag genast sätta i verket!
Jag brukar alltid försöka se till att mina målningar i någon mån innehåller alla fyra färgerna: blått, gult, rött och grönt. Till gult räknar jag också orange, till rött rosa eller varma bruna toner, grönt kan vara allt från mellan turkos till nästan brunt. Fattas endera av dessa fyra hörnfärger tycker jag i regel att målningen saknar liv.
Exempelvis har popcorn-tavlan genomgående lidit av en akut brist på grönt. Där är nästan bara rött (rosa), vitt och svart (grått). Popcornen tillförde något smörgult, liksom huden. Biljetten och ögonen är blå. Men sedan då? Risken, som redan varit överhängande, är att det tomteröda och det vita fluffen som dalar ur skyn tillsammans med något grönt skulle föra tankarna alltför mycket till juldekorationer, trots att kvinnan uppenbarligen är sommarklädd (i september? hm, kanske borde ändra datumet på biljetten...).
Idag har jag ändå testat att göra skuggorna på väggen djupgröna. Jag har också blandat in ljusgrönt på olika mer eller mindre motiverade platser. Dessutom strök jag hela det svarta mörkret med en nästan lika mörk savgrön färg som kanske kan göra svärtan mer dramatisk, utan att någon förstår riktigt varför. Därtill funderar jag nu på att kleta in dörrkarmens nederkant med ett kasserat, karamellgrönt tuggummi.
Och ja! Nu kom jag på en annan idé som kan slå hål på monotonin nere i vänsterhörnet. Den måste jag genast sätta i verket!
Insha'Allah
Jag vaknar, alltför tidigt, med huvudet fyllt av saker som måste ordnas, styras upp och organiseras på bästa sätt. Var sak förgrenar sig i en mängd eventualiteter. Var eventualitet har också en mängd möjliga lösningar, och var möjlig lösning en lika stor mängd möjliga följdverkningar. Och när jag tänkt genom allt följer oron för vad som sedan ska ske. Vad händer om? Och hur ska det bli?
Min blivande sambo har en bot mot sådan änglsan:
-Bli fatalist som jag, säger han, och menar att det är mycket behändigt.
Allt man behöver göra som fatalist är att fatta sina beslut och sedan låter man ödet föra en dit ödet vill. Ibland kanske man gråter för att det inte blev som man ville, men det är ingen idé att gräma sig. För det som hände hade hänt ändå, vad man än hade försökt göra annorlunda.
Själv kan jag inte tro på ödet - utom möjligen utifrån ett strikt vetenskapligt-fysiskt plan där existensen eller icke-existensen av slumpmässighet faktiskt avgör om någonting över huvud taget i universum kan frångå sina lagbundna bestämmelser, och om det därmed också finns utrymme för oss människor att ha en egen fri vilja. Och även om denna absoluta lagbundenhet existerar måste vi människor ändå måste försöka leva som om den fria viljan fanns. Annars kunde man ju bara sätta sig ner och dö, med argumentet att detta varit förutbestämt sedan tidernas början.
Som min sambo beskriver saken, låter den emellertid ganska lockande. Istället för att pulsa motströms genom tillvaron, söka tvinga den att böja sig efter ens egen vilja, är det istället bara att släppa taget och följa strömmarna i den rikting de för en. Det som sker, det sker. Ont som gott. Om bara gudarna vill.
För att motverka att hjärnan kokar över kunde jag kanske skriva in mig som tillfällig medlem i deterministernas stresståliga klubb? Som på prov bara. Helt gratis. Åtminstone för en vecka eller två.
Min blivande sambo har en bot mot sådan änglsan:
-Bli fatalist som jag, säger han, och menar att det är mycket behändigt.
Allt man behöver göra som fatalist är att fatta sina beslut och sedan låter man ödet föra en dit ödet vill. Ibland kanske man gråter för att det inte blev som man ville, men det är ingen idé att gräma sig. För det som hände hade hänt ändå, vad man än hade försökt göra annorlunda.
Själv kan jag inte tro på ödet - utom möjligen utifrån ett strikt vetenskapligt-fysiskt plan där existensen eller icke-existensen av slumpmässighet faktiskt avgör om någonting över huvud taget i universum kan frångå sina lagbundna bestämmelser, och om det därmed också finns utrymme för oss människor att ha en egen fri vilja. Och även om denna absoluta lagbundenhet existerar måste vi människor ändå måste försöka leva som om den fria viljan fanns. Annars kunde man ju bara sätta sig ner och dö, med argumentet att detta varit förutbestämt sedan tidernas början.
Som min sambo beskriver saken, låter den emellertid ganska lockande. Istället för att pulsa motströms genom tillvaron, söka tvinga den att böja sig efter ens egen vilja, är det istället bara att släppa taget och följa strömmarna i den rikting de för en. Det som sker, det sker. Ont som gott. Om bara gudarna vill.
För att motverka att hjärnan kokar över kunde jag kanske skriva in mig som tillfällig medlem i deterministernas stresståliga klubb? Som på prov bara. Helt gratis. Åtminstone för en vecka eller två.
fredag 26 september 2008
Lägesrapport (8)
Läser: de sista hundra sidorna i Lessings Martha-serie, där nu huvudpersonen halvt om halvt ramlar runt som sinnessjuk och nyfrälst mystiker.
Kartlägger sporadiskt: Stockholms gallerier för att förhoppningsvis hitta ett där det går att hänga ut.
Kontaktar i samma veva: Liljevalchs konsthall (apropå anmälningsvillkoren för vårsalongen) med frågan om nätet också räknas som en utställningsplats (eftersom verk som skickas in EJ får ha varit utställda tidigare) och får svaret att det är en bra fråga.
Målar senare i dag: de sista penseldragen på popcorn-tavlan.
Målar onsdag vecka 43: ett kungligt dubbelporträtt av Morgonpassets programledare, på fyra timmar, i direktsändning.
Stressar: upp mig över all ovisshet.
Springer: snabbt som attan eftersom stressen över all ovisshet fungerar som raketbränsle i benen - jag både jagar och flyr.
Skriver: långa, detaljerade handlingsplaner inför en nära förestående men samtidigt helt eventuell flytt.
Får äntligen: muntligt bekräftelse från alla inblandade parter att flytten faktiskt blir av.
Flyttar redan: nästa helg!
Vilket innebär: att fyra personer på en och samma helg gör en vollybollrotation mellan lika många lägenheter varav emellertid bara två är inblandade i själva bostadsbytet, medan en tredje ska stambytas och lämnas tom i två månader och en fjärde säljas senare men tillfälligtvis tjäna som fristad för stambytaren - ett sabla pussel.
Pöser: samman lite när ovisstressen fördunstas och lämnar bukhålan tom.
Men antar: att en ny, gladare stress snart ska genereras i dess ställe när flyttdatumet hastigt braskar närmare.
Säljer: ytterkappor till 40 procents rabatt, iförd en fuchsiaröd trikåtopp med texten "Vilken fest!" rakt över bysten och "Var med och fira stans snyggaste 40-åring!" på ryggen.
...och hoppas: att alla ska fatta att det är klädkedjan och inte jag som fyller 40.
Sjunger efter bästa förmåga: med the Ooos and Aaas, först vid releasefesten för Jonna Lees EP This War och sen på Debaser Medis oktober den tionde.
Längtar efter: min första egna julgran, friden de sista adventsdagarna, en arbetsfri dag, när allting är i ordning och jag i lugn och ro får vakna i den nya lilla vindsvåningen, vrida igång julbelysningen, tända levande ljus på frukostbordet och bara sitta i en timme med en kopp te i händerna och andas in doften av barr och kanel.
Oh, wouldn't that be: lovely.
Kartlägger sporadiskt: Stockholms gallerier för att förhoppningsvis hitta ett där det går att hänga ut.
Kontaktar i samma veva: Liljevalchs konsthall (apropå anmälningsvillkoren för vårsalongen) med frågan om nätet också räknas som en utställningsplats (eftersom verk som skickas in EJ får ha varit utställda tidigare) och får svaret att det är en bra fråga.
Målar senare i dag: de sista penseldragen på popcorn-tavlan.
Målar onsdag vecka 43: ett kungligt dubbelporträtt av Morgonpassets programledare, på fyra timmar, i direktsändning.
Stressar: upp mig över all ovisshet.
Springer: snabbt som attan eftersom stressen över all ovisshet fungerar som raketbränsle i benen - jag både jagar och flyr.
Skriver: långa, detaljerade handlingsplaner inför en nära förestående men samtidigt helt eventuell flytt.
Får äntligen: muntligt bekräftelse från alla inblandade parter att flytten faktiskt blir av.
Flyttar redan: nästa helg!
Vilket innebär: att fyra personer på en och samma helg gör en vollybollrotation mellan lika många lägenheter varav emellertid bara två är inblandade i själva bostadsbytet, medan en tredje ska stambytas och lämnas tom i två månader och en fjärde säljas senare men tillfälligtvis tjäna som fristad för stambytaren - ett sabla pussel.
Pöser: samman lite när ovisstressen fördunstas och lämnar bukhålan tom.
Men antar: att en ny, gladare stress snart ska genereras i dess ställe när flyttdatumet hastigt braskar närmare.
Säljer: ytterkappor till 40 procents rabatt, iförd en fuchsiaröd trikåtopp med texten "Vilken fest!" rakt över bysten och "Var med och fira stans snyggaste 40-åring!" på ryggen.
...och hoppas: att alla ska fatta att det är klädkedjan och inte jag som fyller 40.
Sjunger efter bästa förmåga: med the Ooos and Aaas, först vid releasefesten för Jonna Lees EP This War och sen på Debaser Medis oktober den tionde.
Längtar efter: min första egna julgran, friden de sista adventsdagarna, en arbetsfri dag, när allting är i ordning och jag i lugn och ro får vakna i den nya lilla vindsvåningen, vrida igång julbelysningen, tända levande ljus på frukostbordet och bara sitta i en timme med en kopp te i händerna och andas in doften av barr och kanel.
Oh, wouldn't that be: lovely.
torsdag 25 september 2008
Coup de gènie i radiohuset
Glöm karaoken!
Vad sägs om denna geniala radiosatsning: Porträttmåleri i direktsänding!
Jag återkommer.
Vad sägs om denna geniala radiosatsning: Porträttmåleri i direktsänding!
Jag återkommer.
Min sköna dam
Igår på Oscars: My Fair Lady.
Ensemblen gjorde sitt jobb. Tanten som satt granne till mig på andra raden höger var, att döma av de spontana utropen, mycket nöjd med blomsterdekoren och med Körberg-Higgins elaka jargong. Men hur de stora namnen än törnade samman uppstod knappast några gnistor eller magi. Dessutom är det lite förtretligt att inte riktigt kunna höra vad artisterna sjunger, särskilt när det sker i en pjäs som är en enda lång hyllning till korrekt tal.
Istället passade jag på att njuta av lokalen, atmosfären - har aldrig varit på Oscars förut - och längtade hem till min gamla VHS-inspelning med Audrey Hepburn som Eliza.
***
Idag får jag sen, kanske, äntligen, en gång för alla, reda på om jag själv ska få ett nytt room somewhere, far away from the cold night air.
Oh, wouldn't it be lovely...
Ensemblen gjorde sitt jobb. Tanten som satt granne till mig på andra raden höger var, att döma av de spontana utropen, mycket nöjd med blomsterdekoren och med Körberg-Higgins elaka jargong. Men hur de stora namnen än törnade samman uppstod knappast några gnistor eller magi. Dessutom är det lite förtretligt att inte riktigt kunna höra vad artisterna sjunger, särskilt när det sker i en pjäs som är en enda lång hyllning till korrekt tal.
Istället passade jag på att njuta av lokalen, atmosfären - har aldrig varit på Oscars förut - och längtade hem till min gamla VHS-inspelning med Audrey Hepburn som Eliza.
***
Idag får jag sen, kanske, äntligen, en gång för alla, reda på om jag själv ska få ett nytt room somewhere, far away from the cold night air.
Oh, wouldn't it be lovely...
onsdag 24 september 2008
Ödets lejon rycker närmare
Idag avgörs det kanske, om jag får flytta snart eller ej. Ovissheten jagar mig runt, som en flock av hungriga lejon. Det är svårt att tänka på något annat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
