Insha'Allah

Jag vaknar, alltför tidigt, med huvudet fyllt av saker som måste ordnas, styras upp och organiseras på bästa sätt. Var sak förgrenar sig i en mängd eventualiteter. Var eventualitet har också en mängd möjliga lösningar, och var möjlig lösning en lika stor mängd möjliga följdverkningar. Och när jag tänkt genom allt följer oron för vad som sedan ska ske. Vad händer om? Och hur ska det bli?

Min blivande sambo har en bot mot sådan änglsan:
-Bli fatalist som jag, säger han, och menar att det är mycket behändigt.

Allt man behöver göra som fatalist är att fatta sina beslut och sedan låter man ödet föra en dit ödet vill. Ibland kanske man gråter för att det inte blev som man ville, men det är ingen idé att gräma sig. För det som hände hade hänt ändå, vad man än hade försökt göra annorlunda.

Själv kan jag inte tro på ödet - utom möjligen utifrån ett strikt vetenskapligt-fysiskt plan där existensen eller icke-existensen av slumpmässighet faktiskt avgör om någonting över huvud taget i universum kan frångå sina lagbundna bestämmelser, och om det därmed också finns utrymme för oss människor att ha en egen fri vilja. Och även om denna absoluta lagbundenhet existerar måste vi människor ändå måste försöka leva som om den fria viljan fanns. Annars kunde man ju bara sätta sig ner och dö, med argumentet att detta varit förutbestämt sedan tidernas början.

Som min sambo beskriver saken, låter den emellertid ganska lockande. Istället för att pulsa motströms genom tillvaron, söka tvinga den att böja sig efter ens egen vilja, är det istället bara att släppa taget och följa strömmarna i den rikting de för en. Det som sker, det sker. Ont som gott. Om bara gudarna vill.

För att motverka att hjärnan kokar över kunde jag kanske skriva in mig som tillfällig medlem i deterministernas stresståliga klubb? Som på prov bara. Helt gratis. Åtminstone för en vecka eller två.