Extremt etermåleri

I vanliga fall har jag radion på när jag målar. I morse målade jag i den.

Som tidigare nämnts var det Morgonpasset i P3 som bjudit in mig för att (förhoppningsvis) försköna studio 13 med ett porträtt av frukostshowens trevliga programledare, Olle Garp och Martina Thun. Sändningstiden är på knappa fyra timmar. Sonika fick jag lika många (få) knappa timmar på mig att färdigställa tavlan, från första pennkrafs till signatur. Jag har aldrig haft sådan hög puls när jag målat tidigare. Jag har heller aldrig målat så mycket så tidigt. Eller så snabbt. Det är inte för inte jag kallade äventyret för ett slags extreme oil painting.

På Morgonpassets hemsida kan ni se hur det hela växte fram. Och de närmsta trettio dagarna kan ni också höra intervjun i repris.

Själv har jag dock inte vågat lyssna på den än. Gud vet vad jag kan ha hasplat ur mig mellan pulsslagen, i ren och skär skaparstress.

Datum spikat

Torsdagen 30 oktober blir det vernissage, på biografen Grand, för en handfull av mina målningar.

Kanske bjuds det på lite vin också om ni har tur. Annars kan ni alltid komma förbi och kika i smyg någon av de kommande dagarna. Utställningen pågår i ungefär en månad från startdatum, förutsatt alltså att allmänheten inte river konsten från väggarna innan dess. Det är ju bevars både Bond-premiär och filmfestival under just denna period. Så skriker mina tavlor inte redan av förskräckelse kommer de väl göra det då.

Men mitt främsta bekymmer i nuläget är snarare att allt ska hinna torka tillräckligt till dess.

Det senaste motivet är så färskt att det sprattlar.

Litterärt vansinne

Mitt immunförsvar stämplade ut för semester igår. Det tyckte väl att det fick vara nog med släp och jäkt nu efter dryga två veckor av ingenting annat. Jag har egentligen inte tid att vara sjuk. Men tar tillfället i akt för att ändå få vila en smula.

Passar på att läsa ut Tintin: den kompletta guiden, som var intressant, men för min smak kanske lite väl inriktad på specifika detaljer, som bil- och flygplansmodeller, istället för på helhet och tolkning. Dessutom hade jag gärna sett mer skisser, fått veta mer om hur själva arbetet gick till. För det jag främst bär med mig efter läsningen är en vilja att själv lära mig att teckna med tusch.

Lagom till tillkännagivandet av detta års nobelpristagare i litteratur, läste jag ju också ut sista delen i en bokserie av förra årets vinnare, Doris Lessing. De fem volymerna i Våldets barn gavs ut mellan 1952 och 1969, och när jag googlar mig fram finner jag att det skulle dröja ytterligare tio år innan hon började skriva science fiction på allvar. Ändå leker hon med sådan tematik redan i den senare halvan av sista volymen av Våldets barn, och det är också där hon förlorar mig.

Efter att ha följt en mycket rak berättelse i mycket redogörande ton, om en mycket viljestark om än ambivalent ung kvinna med en mycket stark längtan till något mer, något större, någon annanstans, på cirka 1500 sidor, faller allt pladask för mig när samma kvinna till slut landar som hushållerska och sporadisk älskarinna i ett hus fullt av sinnessjuka människor. Martha blir själv sinnessjuk. Hon hör röster, börjar tro på telepati och när hon öppnar dörren för detta är det som att kasta sig in i ett "hav av ljud".

Nå. Jag hade kunnat köpa allt det där - det hade till och med kunnat vara intressant, och vi följer ju i viss mån Lessings egen psykologiska utveckling - om hennes tidigare så driftiga rollkaraktär samtidigt också velat förverkliga sig själv, något som ju varit hennes ledstjärna hela vägen fram till dess. Men oavsett vilket fullkomligt avskyr jag det avslutande kapitlet som utspelar sig i en tänkt framtid där Storbritannien drabbats av en stor katastrof och skickat sina invånare ut i förskingringen. Martha avslutar sålunda sina dagar på en liten ö utanför Skottlands kust, helt isolerad från all civilisation och utan el eller liknande bekvämligheter. Här finns endast en skock får, hon själv och en liten samling andra människor, varav ett flertal är små, oförstörda barn, som tydligen fötts med översinnliga gåvor som det vanliga samhället inte skulle förstå sig på...

Nu ogillar inte jag sådana historier per se. Det är ju exempelvis inget fel på fantasierna i The X-Men. Men i Lessings bokserie kommer vändningen alltför sent och alltför plötsligt för att läsaren ska vara med på noterna. Det håller inte ihop. Varesig i stil eller tema. Och det gör hela serien till en besvikelse. Då väljer jag hellre att bortse helt från sista delen och låta allt stanna vid Marthas resa, från Afrika till England. Även om allt på det viset blir rumphugget i gengäld.

Nästa påbörjade bok är Gomorra: en resa i camorrans land, om Neapels maffia som rent av sägs ha vassare tänder än sin motsvarigheten på Sicilien. Den börjar bra. Och så länge inte en karaktär i stil med Mighty Mouse opåkallat gör sitt intåg där på de sista tio sidorna, ska nog resten också vara till belåtenhet.

Hem ljuva hem

Spunk

Jag samlar blygsamma meriter till min minnesbank, som ett litet barn samlar sten och fjädrar. Senaste tillskottet, inhåvat igår:

En ack så flyktig kvart på Debasers stora scen.

Scenklädd

Äter banan iförd svart kortklänning med lampskärmsfransar. (Jag inte bananen.)

Måste snart dra till spelningen.

Känner mig som Joséphine Baker.

Klar igen

Cinemasurium

Istället för ett pris - förfining

När nobels litteraturpristagare avslöjades idag stod jag i en källare och sjöng ooo och aaa.

Det var sista repet innan Jonna Lees spelning på Debaser Medis. Sista chansen att jämna ut och släta till alla musikaliska gröppler som doakören stått för. För i morgon smäller det. Och iförda små svarta klänningar med lampskärmsfransar ska i sinom tid även the Ooos and Aaas ta plats på scen.

När jag sedan väl kom upp ur studion igen rullade dagen stadigt vidare. Jag stod på jobbet, utan medial uppkoppling, och fördrev tiden med att skriva inköpslistor till lördagens IKEA-utflykt. Sedan fraktade jag hem den enda av mina ägodelar som inte fick plats i flyttbilen senast - min cykel - genom att trampa den till Bromma för egen pedal.

Efter en fluffig middagsomellette är nu klockan redan kväll, litteraturprisdagen 2008, och jag tänker att om jag ändå inte tog del av hela spektaklet i direktsändning kan jag lika gärna kan vänta till morgontidningen kommer innan jag närmare försöker sätta mig in i vem den där Jean-Marie Gustave Le Clézio är.

Nu ska jag istället sträcka ut på soffan med Tintin: Den kompletta guiden. Ett fullgott alternativ i televisionens hittillsvida frånvaro. Kanske ska jag även brygga mig en ångande kopp te.

Inte längre

Sura toner

Jag har ofta svårt att acceptera att jag inte kan vara bäst på allt. Eller om inte bäst, så i alla fall bra. Och om inte allt, så åtminstone allt som jag lägger manken till för att bemästra. Jag hatar att behöva inse att jag då och då måste ha fel.

Efter att ha gått runt med en enorm, oförlöst stress i kroppen i flera veckor, sedan ägnat de senast fem dagarna åt att omvandla den stressen till febril framåtrörelse, att packa saker, nedmontera möbler, ställa upp detaljerade planer, slänga grovsopor, skura, springa staden runt med olika grejer, jobba när jag varit schemalagd, lägga mig sent och vakna tidigt, blev jag i dag gränslöst besviken när jag upptäckte att min hjärna var totalt oemottaglig för sångslingor.

Jag hatar att inte kunna. Jag hatar det. Det finns ingenting jag hatar mer än min egen sporadiska oförmåga. När den visar sitt fula tryne vill jag bara slå ihjäl den. Jag vill brotta ner den till marken och trampa inälvorna ur den. Sen vill jag dansa schottis i smeten som blir kvar.

Och när den, som idag, överrumplar mig bakifrån när jag som minst anar det och brottar mig till marken, vill jag bara gråta.

Jag är väl trött antagligen. Det är väl inte så sabla konstigt heller.

Packrobot

Jag är WALL-E.

Jag samlar högar med bröte, komprimerar dem till kuber och staplar dem på varandra i höga torn. I röjningsarbetet stöter jag då och då på saker som fascinerar och fångar mitt intresse. Saker som inte sett dagens ljus på många många år. Kassettband och bruksanvisningar. Fossil efter tankar som en gång tänkts. Dem lägger jag på ett särskilt ställe för att ta kanske hand om senare.

Dammet flyger upp i förskräckelse där jag drar fram. Hade jag inte varit en robot hade det besvärat mig, men nu rullar jag obekymrat vidare. Enda tecknet på liv än så länge, är dock liket efter en fluga som en gång flugit. Jag har inte heller hittar kuvertet med röntgenplåtarna som en gång togs av mitt inre. Mina microprocessorer processar möjligheten att plåtarna ändå kan dyka upp i ett senare skede, någonstans ur mellanrummen, när jag monterar ihop och kubiserar garderoben.

Jag vet vad jag måste göra och jag gör det effektivt, utan onödiga dröjsmål, men tillåter mig också en drömmande väntan. En trivsam sentimentalitet, helt olik en robot. Och en längtan efter skeppet som förr eller senare ska föra mig bort.

Bort från allt jag hittills känt.
Och hem! Till en helt annan kommun i galaxen.

Voila!

Såja. Nu får det vara klart.

Hur som helt finns ändå inte mer tid att göra ändringar nu. Vi flyttar om mindre än en vecka...

(Titel under beaktande)

Tuggummi?

I tavlan finns åtminstone lugn och ro. Den var tänkt att bli klar igår, men jag fick stressa iväg och skriva kontrakt med nya hyresvärden. Nu sitter jag dock hemma framför duken och kontemplerar över kontrastfärger.

Jag brukar alltid försöka se till att mina målningar i någon mån innehåller alla fyra färgerna: blått, gult, rött och grönt. Till gult räknar jag också orange, till rött rosa eller varma bruna toner, grönt kan vara allt från mellan turkos till nästan brunt. Fattas endera av dessa fyra hörnfärger tycker jag i regel att målningen saknar liv.

Exempelvis har popcorn-tavlan genomgående lidit av en akut brist på grönt. Där är nästan bara rött (rosa), vitt och svart (grått). Popcornen tillförde något smörgult, liksom huden. Biljetten och ögonen är blå. Men sedan då? Risken, som redan varit överhängande, är att det tomteröda och det vita fluffen som dalar ur skyn tillsammans med något grönt skulle föra tankarna alltför mycket till juldekorationer, trots att kvinnan uppenbarligen är sommarklädd (i september? hm, kanske borde ändra datumet på biljetten...).

Idag har jag ändå testat att göra skuggorna på väggen djupgröna. Jag har också blandat in ljusgrönt på olika mer eller mindre motiverade platser. Dessutom strök jag hela det svarta mörkret med en nästan lika mörk savgrön färg som kanske kan göra svärtan mer dramatisk, utan att någon förstår riktigt varför. Därtill funderar jag nu på att kleta in dörrkarmens nederkant med ett kasserat, karamellgrönt tuggummi.

Och ja! Nu kom jag på en annan idé som kan slå hål på monotonin nere i vänsterhörnet. Den måste jag genast sätta i verket!

Insha'Allah

Jag vaknar, alltför tidigt, med huvudet fyllt av saker som måste ordnas, styras upp och organiseras på bästa sätt. Var sak förgrenar sig i en mängd eventualiteter. Var eventualitet har också en mängd möjliga lösningar, och var möjlig lösning en lika stor mängd möjliga följdverkningar. Och när jag tänkt genom allt följer oron för vad som sedan ska ske. Vad händer om? Och hur ska det bli?

Min blivande sambo har en bot mot sådan änglsan:
-Bli fatalist som jag, säger han, och menar att det är mycket behändigt.

Allt man behöver göra som fatalist är att fatta sina beslut och sedan låter man ödet föra en dit ödet vill. Ibland kanske man gråter för att det inte blev som man ville, men det är ingen idé att gräma sig. För det som hände hade hänt ändå, vad man än hade försökt göra annorlunda.

Själv kan jag inte tro på ödet - utom möjligen utifrån ett strikt vetenskapligt-fysiskt plan där existensen eller icke-existensen av slumpmässighet faktiskt avgör om någonting över huvud taget i universum kan frångå sina lagbundna bestämmelser, och om det därmed också finns utrymme för oss människor att ha en egen fri vilja. Och även om denna absoluta lagbundenhet existerar måste vi människor ändå måste försöka leva som om den fria viljan fanns. Annars kunde man ju bara sätta sig ner och dö, med argumentet att detta varit förutbestämt sedan tidernas början.

Som min sambo beskriver saken, låter den emellertid ganska lockande. Istället för att pulsa motströms genom tillvaron, söka tvinga den att böja sig efter ens egen vilja, är det istället bara att släppa taget och följa strömmarna i den rikting de för en. Det som sker, det sker. Ont som gott. Om bara gudarna vill.

För att motverka att hjärnan kokar över kunde jag kanske skriva in mig som tillfällig medlem i deterministernas stresståliga klubb? Som på prov bara. Helt gratis. Åtminstone för en vecka eller två.