Människorna och avgrunden

Det är inte ofta jag tar fram superlativen. Jag sparar dem till när de verkligen behövs.

Ruben Östlund är ett geni!

De ofrivilliga är en genialisk film!

Manuset är genialt. Skådespeleriet/regissörsarbetet är genialt. Att välja helt praktiskt taget helt omöjliga kameravinklar, så att allt vi ofta ser av människorna är deras mellangärden, halva ansiktet eller benen, är genialt.

I samband med sin första film Gitarrmongot förklarade Östlund de långa, passiva, tagningarna med sitt ursprung inom offpistskidåkningen. När ett svårt åk ska dokumenteras är en av grundreglerna att hela åket ska fångas i en enda tagning. Detta för att ingen ska kunna misstänka att flera olika åk klippts samman, trick fuskats in och vurpor fuskats bort. Man bara sätter på kameran och så får det gå som det går. Det kan sluta väl. Det kan gå käpprätt åt H.

Just denna hypnotiserande ovisshet har Östlunds alltså lyckats överföra till sina spelfilmer. Framför våra ögon sätts ett skeende i rullning, som kan sluta precis var som helst.

Piskade av majoritetens makt försätter sig de djuriskt dumma, smärtsamt vanliga (ofta berusade) karaktärerna i situationer som i vilket ögonblick som helst kan visa sig ödesdigra. I tron att inget farligt egentligen kan hända, så länge allt bara är på garv, leker människorna med avgrunden. Som maktlös betraktare mår man illa av nervositet. Men det är omöjligt att sluta titta.

Gitarrmongot hade geniala scener, som när de tre fulla grabbarna "leker" rysk roulette med laddad pistol. Andra scener var emellertid inte lika gripande.

De ofrivilliga är en minutiös dissektion av gruppdynamikens vitalaste, mest förskrumpnade organ och så näst intill helgjuten en film förmodligen kan bli.

DN.s Mårten Blomqvist ger högsta betyg. Den här gången är vi helt på samma linje.

Jag vill ÄTA den här filmen rå.

Sista chansen

I går tog Stockholms filmfestival slut, till de ordinarie biografchefernas stora lättnad.

Idag hänger jag sålunda upp mina målningar igen på Grand. Sedan har ni en sista möjlighet att se dem där, fram till torsdag nästa vecka.

Man tar vad man har

Den enda roman jag hittade oläst i hyllan som inte stod där sparad enbart på grund av en kul dedikation eller för att den är en sjuhundrasidor tung klassiker, var Ett karibiskt mysterium av Agatha Christie (eller som jag sa i ett synnerligt sömningt och intellektuellt sammanblandat tillstånd i går kväll: August Kristus).

Jag ska ut och köpa julklappsböcker senare idag. Det liknar hög tid att även leta reda på ett par pocketar till mig själv.

Lång resa, hårda bollar

I förrgår kom jag äntligen fram till sista sidan i Resa till nattens ände. Trots det underhållande språket kom titlen snart att kännas representativ för min läsupplevelse. Så när jag väl stapplat mig igenom det kompakta mörker som var Célines litterära värld ville jag inte gärna kasta mig in i något liknande. Jag var mer sugen på något luftigt och lättläst. Något som dessutom stod redo hemma i hyllan.

Det fick bli bloggromanen Konsten att förlora (2005) av sportjournalist Olle Svalander, alias Mats Hård.

Jag hade tänkt skriva att bloggberättelsen var en lisa att läsa efter den långa dystra resan med Céline. Men Svalander/Hårds angreppsvinkel på tillvaron är egentligen inte många snäpp ljusare när man tänker på det. I jämförelse med fransosens långa natt, påminner den väl snarare om en flyktig, gråjäklig måndagmorgon, dagen efter att ens lag just förlorat den sista avgörande matchen i Allsvenskan och ohjälpligt sjunkit under strecket. Stilen är också dräpande, cyniskt och snärtigt, precis som hos Céline - om än så klart i betydligt blygsammare skala.

Jag hade mycket nöje av den. Men efter två misantropiska gnällgökar i rad, är jag nog hur som helst mogen för något uppbyggligt igen.

Advent

Biografi (24) - Långa fingrar

För att göra kassadisken lite fin och få godiset att se tilltalande ut för biobesökarna brukade vi förr lägga upp chokladbitar och annat i en flack skål på ett täcke av kaffebönor. Till slut fick vi, av ren barmhärtighet, sluta upp med det eftersom tanterna flera gånger varje dag nöp till sig ett par av bönorna och stoppade in dem i munnen.

-Usch, sa de sen. De där var verkligen inget vidare.

Vi log då bara lite, som för att antyda att smaken är delad, och gentlemannamässigt rädda dem från att förlora ansiktet.

Andra som på samma sätt finglat åt sig några bönor (som per automatik vid åsynen av något som deras hjärnor genast klassade som gratis) förstod själva, om än med en viss fördröjning, vilken pinsam blunder de begått. De fick fullt sjå med att i smyg smussla fram en servett att spotta ut de torra, bittra och förmodligen även ganska dammiga bönorna i. Hur som helst blev bönorna allt färre och till slut struntade vi i att fylla på dem igen.

Det skulle dock visa sig att tanters begär efter bruna tilltugg är så gränslöst att det inte spelar någon roll om de måste gå genom eld för att få dem.

På Victoria har Barista (caféet) här och där placerat ut låga glas till hälften fyllda av kaffebönor med ett värmeljus uppepå. Vi har även ett par sådana i biografkassan. Igår var jag noga med att inte ställa fram dem innan vi tänt ljusen. För säkert skulle det då vara någon som trodde att det stearinindränkta kaffekonglomeratet i botten var gratisgodis. En kvart efter att ljuset ställdes fram på disken var en tant framme och stoppade ner fingrarna i lågan.

-Aj, sa hon.
-Ja, sa jag.

När hon gått tog jag med en suck undan ljuset. Undrar om det skulle göra någon skillnad ens om vi riggade bönorna med råttfällor.

Romankomplex

Texten sväller som en svulst.

De första tio, utskrivna A4-sidorna har utan vidare förvandlats till 14 sedan jag fört över alla inpass i blyerts. Fortsätter det på samma vis kommer de 60 sidorna växa till 90 innan jag är klar med den här omgången, och ändå vet jag inte om jag då lyckats bromsa ner historien tillräckligt för att hela den märkliga metamorfosen ska kännas trovärdig. Vi får väl se var det slutar.

Det är en novell med storhetsvansinne.

Ur min sambos samling (1)

Som nybliven sambo har jag plötsligt fått tillgång till en imponerande samling cd-skivor. De dominerar halva väggen inne i sovrummet. Själva mängden är nog för att handlingsförlama mig. Dessutom är jag hotad med stränga repressalier om jag stör ordningen där i hyllan eller repar någon av skivorna. Så jag håller mig respektfullt på minst ett halvt stegs avstånd från samlingen.

För att få lite guidning in i den där guldgruvan av blandad musik (med en överrepresentation av sentimental gubbcountry) har jag därför bett min sambo att välja ut några skivor åt gången åt mig, som jag kan ta mig an. På sikt hoppas och tror jag att det kommer bli en matnyttig blandning av sådant jag, i rent allmänbildande syfte, tycker att jag bör känna till, sådant jag redan hört i andra sammanhang men nu ges en mer övergripande förståelse för, sådant som bara han själv gillar och sådant som oväntat rockar min värld.

Igår fick jag min första skörd om fyra skivor. Dem ska jag börja lyssna på nu medan jag läser igenom de sista sidorna av novellen:

Willie Nelson: Red Headed Stranger

John Fogerty: Deja Vu All Over Again

Ben Folds: Live
och
Eels: Meet the Eels

Orolig Pitt

Vad är humor? Svaret skiftar så klart från person till person. Ett av de viktigaste kriterierna enligt min egen åsikt är förmågan att känna av var gränsen går mellan att förädla en alldaglig gest just tillräckligt för att den ska bli rolig och att överdriva den så mycket att den förvandlas till clownartat överspel, samt att stanna så långt som möjligt innan den gränsen har passerats.

Burn after reading skulle kunna användas som pedagogisk hjälpmedel för komedistudenter. Där finns alla variationer på skalan.

I ena änden har vi Tilda Swinton. Hon spelar i princip en av sina vanliga kallhamrade roller och det är snarare kontexten än hennes eget spel och dialog som förvandlar den till komedi.

Lite tydligare blir det i dialogen mellan David Rasche och J.K. Simmons på CIA-kontoret. Den enes nervositet är bara lätt överdriven, den andres luttrade cynism likaså. Dialogen är dessutom mycket välskriven. Som oförstående gudar skådar de ner på händelseförloppet. Detta är, i mitt tycke, humor.

Ungefär på samma del av skalan finner vi John Malkovich. Liksom Swinton behandlar han sin karaktär på samma sätt som han skulle gjort med en dramaroll. Där är bara en lätt dragning mot det återhållet neurotiska, och en härlig tajming i blickväxlingen, som förutom dialogen markerar att det handlar om komedi.

Sen, balanserande på slak lina i mitten, hittar vi George Clooney. Han är som vanligt ett charmtroll med barnasinnet glittrande ur sina mörkbruna hundögon. Rollen är skräddarsydd för honom. Han trivs kanske lite för bra i den rent av. För lika ofta som han förvaltar sin naturliga humor, genom att bara vara sig själv och hålla tillbaka onödiga utspel, lika ofta faller han över i pajaskonster. I jämförelse med hans värsta överspel är det roligare när han bara står och skivar morötter.

Frances McDormand måste dock placeras helt på andra sidan av mitten. Hon är rolig. Men hon är roligt ungefär på samma sätt som Eva Rydberg är rolig. Det är stort skatt och stora tårar. Realismen överges. Hon är inte ens en människa längre. Hon är bara en spratteldocka i humorns tjänst. Det är tur för henne att hon är en sådan skicklig spratteldocka.

Längst bort i andra änden av spektrat hittar vi slutligen Brad Pitt. "Jag visste inte att Brad Pitt kunde vara så kul" skriver SvD och ger filmen 5 av 6. DN. är mer modest i sin betygssättning (3 av 5) men tycker likväl att Pitt glänser som träningfanatiker. Jeanette Gentele och Mårten Blomkvist har uppenbarligen helt andra svar än jag, på frågan om vad humor är.

Till synes överlycklig över att få spela en rolig roll studsar Pitt genom filmen som Nalle Puhs Tiger på sin spända svans. Hans version av komedi liknar ett litet barns försök att roa sina tålmodigt applåderande föräldrar, genom att ramla omkull på vardagsrumsmattan och göra lustiga grimaser.

Jag minns hur Pitt var på vippen att fördärva även De tolv apornas armé med sitt spattiga irrande. Men Terry Gilliam hade kanske en tydligare vision av vad han ville med sina skådespelare än vad bröderna Coen hade med Burn (Gilliam lär ju inledningsvis ha gett Bruce Willies en lång lista med aktörens vanligaste gester och miner och förbjudit honom att använda sig av dem i filmen). I Burn är han enbart en pajas.

Skulle jag ge filmen ett betyg landar det sammantaget på något slags medel. Manuset, den Coenska nihilismen och de återhållna rollerna väger upp. Det kunde ha blivit ännu bättre utan clownerier.

Förgrymmade slarv, eller vad det nu är

Min käre sambo påpekade just att jag glömt ett "s" i inlägget om Öijer och kallat hans dikter för "plitterbomber". Ett "I" hade dessutom försvunnit i meningen efter...

Det är en black om foten det där, att jag alltid tycks bli som mest ordblind de perioder jag är som mest produktiv. Det är som att hjärnan flyger ifrån sig själv när jag är uppe i varv, eller rimligare uttryckt: att en del av hjärnan flyger ifrån en annan.

Kreativiteten som ger fingret åt noggrannheten. Jag önskar de kunde bli kompisar.

Genomläsning

Det är något som inte längre förvånar, men likväl inger mig den största fasa, hur annorlunda en text blir så snart man skrivit ut den på papper. Skönhetsfläckar som tidigare gått en förbi, står plötsligt fram som illröda blämmor på sidan. Irriterande upprepningar, idiotiska stavfel, genanta metaforer. Jag skyndar mig att stryka över och skriva om. Men mest av allt är det rytmen som måste justeras.

För även om text i sig är något statiskt, är den litteratur den rymmer ett medium i tid. Det måste finnas en medveten korrespondens mellan det som händer i en text och den tid det tar att läsa den. Ofta är det svårt att få till det rätta tempot när man sitter och filar på enskilda formuleringar och det kan ta dagar mellan ena skrivtillfället och nästa. Så vad jag nu mest sysslar med är alltså att putsa på rytmen. Jag slätar ut övergångar och bromsa upp där texten skenar.

Det är trots allt en stor förvandling som sker, på bara 60 (snart kanske 80) sidor. Jag måste se till att skynda långsamt.

Payday mayday

I början av den här månaden råkade jag, i tron att jag var rikare än jag var, stoppa undan en tusenlapp för mycket. För stolt för att emellertid erkänna mitt övermod (och ovillig som von Anka att skiljas från mitt kapital) vägrade jag ta ut sparpengarna igen och har med andra ord tvingats leva mycket ekonomiskt sedan dess. Men fri som jag varit från distraherande tankar på klädköp och annan lyx har jag istället kunnat ägna min koncentration åt diverse "högre" och mer trängande projekt. Jag har inte sköljt mitt hår med balsam på ett par veckor ungefär. Men en massa annat har blivit gjort i gengäld.

Så idag kom lönen. Jag såg fram emot det - ända till igår kväll. Igår kväll hade jag 70 kronor kvar på kontot med bara ett par timmar kvar av löneperioden. Jag insåg att jag klarat det med glans. I lugn och ro hade jag seglat i mål. Nu skulle hetsen åter börja.

För ja, istället för att ägna morgonen åt novellen har jag ägnat den åt att räkna ihop hushållskassan, betalat räkningar och bollat med överföringar. Nu när det är klart borde jag gå till affären och handla för att fylla upp kylen igen. Sen börjar det bli dags att göra upp en sansad julklappsbudjet, gå ut på stan och spräcka den. Sen vill jag ju skaffa adventspynt till nya hemmet. Jag vill ha en ny klänning till decemberfesterna. Jag vill vara en god och bullig husmor och baka egna pepparkakor och lussekatter och allt det där som mina nya slantar plötsligt tillåter mig.

För var ny finansiell kalkyl sjunker novellen allt längre undan. Det är mycket enklare när man är fattig, att hålla tankarna i styr.

Ännu ett uppmuntrande nästan

Mail från förlagschef just inkommet:

"Tack för att du skickade oss Zebra Crossing. Vi har läst den med stort intresse, men tackar ändå nej till utgivning. --- Skriver du något nytt så hoppas jag att du skickar det till oss. Jag vill gärna läsa mer av dig!
Allt gott [osv]"

Nära skjuter inga harar.

Men att ideligen snudda vid öronen på dem, är väl åtminstone ett gott tecken.

Bokhorornas Augustenkät

Sedan jag skickat iväg novellen för kostnadsfri utskrift på ett lurigt ställe, har jag just inget mer att ta mig för med mina sista lediga timmar innan kvällens jobbpass. Så jag kan väl lika gärna, på Bokhorornas uppmaning, ta mig den enkät om Augustpriset, som de själva besvarat i DN.:

Bryr du dig om Augustpriset, ja, nej och varför?
Mediebevakningen gör det i princip omöjligt att undgå, men tillkännagivandet är inget som får min puls att slå snabbare. Jag slår bara upp tidningen en morgon och konstaterar att: Jahaja, nu var det alltså dags igen. Jag ser det sällan som mål i sig att alltid ha läst det senaste (är en roman bra blir den knappast sämre av att ligga till sig något år; tids nog tar jag mig väl an den). Men en nominering ökar ändå chansen att jag till slut läser en bok, eller köper just den när pocketarna kommer.

Varför ska vi ha litterära priser - det går ju inte att tävla i kultur?
Varje år publiceras en sådan mängd litteratur att all form av vägledning är välkommen . Även om det inte finns någon objektiv rättvisa när pristagaren utses, är den vinnande boken åtminstone (förhoppningsvis) bättre än många andra i floden av böcker, och förtjänar därmed att uppmärksammas. I spekulationerna inför och svallvågorna efter utnämningen skapas dessutom alltid en debatt om andra värdiga kandidater, som därmed kan åka snålskjuts på jippot utan att själva ha chans på själva titeln. Drömmen om att en dag vinna ett fint pris tjänar säkert också till motivation för de arma stackare som dagligdags sitter hemma och sliter med sina texter, utan att få något för det. Sen är det ju i största allmänhet alltid roligt när det blir lite glam.

Vilken bok är din favorit i den skönlitterära klassen i år, och varför?
Dels av ovanstående anledning (att jag inte känner något behov av att ständigt vara först med det senaste), dels eftersom jag är för fattig och snål för att köpa inbundet, har jag ännu inte läst en enda av de nominerade böckerna. Jag brukar gilla P.O. men hejar nog på Öijer (om inte annat så härför).

Läser du alltid Augustvinnaren?
Inte av princip. Men när jag nu ögnar igenom listan med vinnare konstaterar att jag att ändå läst 12 av 19 vinnare hittills (12 av 15 räknat fr.o.m '93). Så det blir väl oftast så av bara farten.

Vilken titel är din favorit genom åren?
Hummelhonung kanske, alternativt Den amerikanska flickan.