Orolig Pitt

Vad är humor? Svaret skiftar så klart från person till person. Ett av de viktigaste kriterierna enligt min egen åsikt är förmågan att känna av var gränsen går mellan att förädla en alldaglig gest just tillräckligt för att den ska bli rolig och att överdriva den så mycket att den förvandlas till clownartat överspel, samt att stanna så långt som möjligt innan den gränsen har passerats.

Burn after reading skulle kunna användas som pedagogisk hjälpmedel för komedistudenter. Där finns alla variationer på skalan.

I ena änden har vi Tilda Swinton. Hon spelar i princip en av sina vanliga kallhamrade roller och det är snarare kontexten än hennes eget spel och dialog som förvandlar den till komedi.

Lite tydligare blir det i dialogen mellan David Rasche och J.K. Simmons på CIA-kontoret. Den enes nervositet är bara lätt överdriven, den andres luttrade cynism likaså. Dialogen är dessutom mycket välskriven. Som oförstående gudar skådar de ner på händelseförloppet. Detta är, i mitt tycke, humor.

Ungefär på samma del av skalan finner vi John Malkovich. Liksom Swinton behandlar han sin karaktär på samma sätt som han skulle gjort med en dramaroll. Där är bara en lätt dragning mot det återhållet neurotiska, och en härlig tajming i blickväxlingen, som förutom dialogen markerar att det handlar om komedi.

Sen, balanserande på slak lina i mitten, hittar vi George Clooney. Han är som vanligt ett charmtroll med barnasinnet glittrande ur sina mörkbruna hundögon. Rollen är skräddarsydd för honom. Han trivs kanske lite för bra i den rent av. För lika ofta som han förvaltar sin naturliga humor, genom att bara vara sig själv och hålla tillbaka onödiga utspel, lika ofta faller han över i pajaskonster. I jämförelse med hans värsta överspel är det roligare när han bara står och skivar morötter.

Frances McDormand måste dock placeras helt på andra sidan av mitten. Hon är rolig. Men hon är roligt ungefär på samma sätt som Eva Rydberg är rolig. Det är stort skatt och stora tårar. Realismen överges. Hon är inte ens en människa längre. Hon är bara en spratteldocka i humorns tjänst. Det är tur för henne att hon är en sådan skicklig spratteldocka.

Längst bort i andra änden av spektrat hittar vi slutligen Brad Pitt. "Jag visste inte att Brad Pitt kunde vara så kul" skriver SvD och ger filmen 5 av 6. DN. är mer modest i sin betygssättning (3 av 5) men tycker likväl att Pitt glänser som träningfanatiker. Jeanette Gentele och Mårten Blomkvist har uppenbarligen helt andra svar än jag, på frågan om vad humor är.

Till synes överlycklig över att få spela en rolig roll studsar Pitt genom filmen som Nalle Puhs Tiger på sin spända svans. Hans version av komedi liknar ett litet barns försök att roa sina tålmodigt applåderande föräldrar, genom att ramla omkull på vardagsrumsmattan och göra lustiga grimaser.

Jag minns hur Pitt var på vippen att fördärva även De tolv apornas armé med sitt spattiga irrande. Men Terry Gilliam hade kanske en tydligare vision av vad han ville med sina skådespelare än vad bröderna Coen hade med Burn (Gilliam lär ju inledningsvis ha gett Bruce Willies en lång lista med aktörens vanligaste gester och miner och förbjudit honom att använda sig av dem i filmen). I Burn är han enbart en pajas.

Skulle jag ge filmen ett betyg landar det sammantaget på något slags medel. Manuset, den Coenska nihilismen och de återhållna rollerna väger upp. Det kunde ha blivit ännu bättre utan clownerier.