Maskrosbollen och gymnasienörden

När min lärare i svensk litteratur vid Östra Reals gymnasium visade oss en inspelad uppläsning av Bruno K. Öijers "Skisser till ett av dödens tal" (...spådd, spådd att bli spådd...) från Medan giftet verkar, blev somliga fascinerade, andra roade av den skelettmagre maskrosbollens tvära tankekast och ansträngda frasering (...jag var bensin i mörkrets motor... det skrämda kaninögat i trollkarlens hatt...).

Som den enstöriga, själv skelettmagra nörd jag var, hörde jag så klart till dem som blev fascinerade. Jag gick till skolbiblioteteket och lånade hela volymen, kunde inte sluta läsa. Jag stod ombytt mitt i gymnastiksalen medan de roströda skumgummibollarna ven omkring huvudet på mig och kunde inte slita blicken ur diktsamlingen. Jag slukade sen Det förlorade ordet, försökte med en samling av hans tidigare verk men saknade tätheten hos de senare dikterna. Jag fick vänta flera år tills Dimman av allt kom ut 2001 och slutligen kompletterade trilogin.

Medan lejonparten av all annan poesi alltid runnit av mig som vatten på en gås (jag läser löjligt lite lyrik, jag är för otålig, för lättirriterad), lyckades Öijer borra sig rakt in i min tankevärld och spränga den inifrån. Hans dikter är som splitterbomber. (Oj, nu låter jag som Ranelid.)

Ikväll får Öijer kanske Augustpriset för sin senaste samling Svart som silver.

Jag måste erkänna att jag ännu inte har läst den. Jag är nog lite rädd att inte kunna bli lika fascinerad av dikter någonsin igen (vare sig hans egna eller någon annans), som jag blev som olycklig nörd i gymnasiet. Kanske ska min otålighet till slut ha gjort mig oemottaglig även för honom?

Det är en risk jag får ta. Den möjliga vinningen överskuggar rädslan. Jag får önska mig boken i julklapp.