Kaffe eller inte kaffe

Idag är sista dagen på den två veckor långa hälsoregim jag drog i gång för att rivstarta det här året i en lovande riktning. Bland annat hamnade kaffe på inte-listan. Istället har jag druckit grönt och rött te.

I dagens DN. pekas nu på ännu en i raden av kaffets goda hälsoeffekter. Där nämns dock inga av de negativa. Henrik Ennart skriver däremot ett blogginlägg i dagens Svd som mycket försigkommet komplicerar nyheten.

Det kan dessutom tilläggas att koffein hämmar upptaget av järn och kalcium i kosten vilket på sikt kan ge dåliga blodvärden och i extremfallet leda till benskörhet.

Mörkrostat är till exempel inte heller så bra (akrylamid, AGE).

Jag som gärna vill tro att jag gjort min kropp en tjänst de senaste två veckorna, läser så klart hellre larmrapporterna. (Man har ju i regel alltid en agenda med såväl output som input här i livet.)

I morgon vill jag ändå ha en cappuccino.

Jag har både sett och hört

Kanske kan jag den här morgonen till och med ta mig tid efter frukosten att ska lägga mig på soffan och läsa några sidor i Vi, de drunknade.

Boken som bara tycks bli tjockare för var dag...

Jag läste Carsten Jensens reseskildringar Jag har sett världen börja och Jag har hört ett stjärnskott för kanske 7-8 år sedan. Särskilt den första delen av jorden-runt-resan var mycket fängslande. Jensen lät även mig se världen. Jag gav mig sålunda ivrigt i kast med hans stora roman så fort jag fann den i pocket.

Det är dock märkligt hur en person som skildrar fjärran och svunna tiders människor och miljöer så otvunget och levande helt tycks falla offer för någon slags ängslig vördnad när de människor han ska skildra bär kjol i stället för byxor. Romanen är bitvis något av det bästa jag läst på länge, bitvis är det inget mer än kvalificerad efterapning eller, rent av, ganska tråkigt. Avsnittet "Resan" är underbart. Och att välja ett "vi" som berättare, och därmed göra hela Marstals befolkning till en kör av samstämmiga röster där någon person då och då stiger fram för att sjunga ett solo, är ett snillrikt grepp. Men i bland blir solona helt enkelt för långa.

Nu vill jag helst bara att allt ska ta slut.

Morgon

För många morgnar då jag sätter mig upp i sängen och slår pannan i en stor svart vägg av måste.

Jag måste en massa i dag också. Men först vill jag bara få kravla mig upp i maklig fart, äta frukost, en sked och klunk åt gången, läsa tidningen (inte bara hastigt bläddra genom kulturdelen med en slags förtvivlan och avsluta med att svälja dagens strip av Rocky utan att tugga först) och sedan känna efter vart dagen vill ta mig.

Associationerna klättrar i träd

Jag låg vaken i natt medan tankarna snurrade fritt. Rävtavlan gäckar mig. Som vanligt med målningar som tar längre tid än förutsett börjar jag läsa in allt fler oväntade saker i motivet.

Jag är inte alltid säker på att associationerna är relevanta. Fanns det redan från början ett slags tolkningens frö inuti bilden jag fantiserat fram? Eller applicerar jag tolkningen i efterhand? Avslöjar mig bilden, som en dröm kan avslöja sin drömmare? Eller triggar den känslor i mig som det inte fanns fog för på förhand? Spelar det någon roll vilket?

I natt, där jag låg och snurrade i mörkret, såg jag hur som ett gammalt fotografi framför mig - min mamma måste ha tagit det på en utflykt - av hur min pappa klättrar i ett träd med mig på axlarna, klädd i en liten lila mjukisoverall. Jag var väl sex-sju år eller så. Tyngden ligger på hans vänstra ben, medan det högra är lite böjt. Räven på min tavla står/går också på en trädgren (mer som Robin Hood än en verklig räv), med tyngden på vänster framben, det högra lite böjt. Och så hjärtat i munnen. Mycket vådligt. Som en kurande dotter på axlarna.

Räven gör en Bart

Rävtavlan fortsättar att ta betydligt längre tid än jag förväntat mig.

Igår påpekade min sambo att något med bakkroppen kan få det att verka som om djuret på samma gång vänder både huvudet och rumpan mot betraktaren, som i någon av Oscar Reutersvärds "omöjliga" figurer. Böjen där bakbenet möter ljumsken kan helt enkelt misstas för skiljelinjen mellan två skinkor. Ögat hoppar än hit än dit och kan till slut inte slita sig från villfarelsen.

Jo, minsann.

Inte nog med att rävrackan tidigare vägrade se mig i ögonen, nu moonar den mig dessutom, lika illvilligt som Bart Simpson.

Spänning i en liten ask

I går: 12 edsvurna män (1957).

Ett strålande exempel på hur fängslande en film kan vara, utan explosioner, biljakter och panoramavyer över Tokyo. Görs det bara på rätt sätt behövs inget mer än ett rum, ett givet antal karaktärer och en enkel men bärande grundidé.

I det här fallet: En amerikansk jury stängs in i ett rum för att nå enighet i ett mordfall. Allt tycks till en början solklart; killen är skyldig. Bara en av de tolv är tveksam. Till de andras frustration måste nu fallet gås igenom igen, bevis för bevis, och diskuteras ur alla vinklar. Så får betraktaren en allt tydligare bild av vad som hände under mordkvällen. Samtidigt blir också skuldfrågan allt mindre given.

Nog har tiden sprungit ifrån den gamla klassikern på flera sätt. Det är anmärkningsvärt att alla tolv jurymedlemmar är mer eller mindre vita män. Men det förlåter man gärna berättelsen, särskilt som den, då för 50 år sedan, försöker göra en tydlig markering mot fördomar.

Spänningen är dessutom tidlös. Den långsamma logiken, evigt tillfredställande.

Min tur testa nya karusellen

Jag fick en invite i natt. En av få återstående, påstods det så klart. Efter installationen lät jag sambon göra en första testsökning.

Giant Sand: albumträffar 0.

Då var han nöjd.

För att ta på mig rollen som djävulens advokat bad jag honom om en till chans.

Ja, men ta Dean Martin då.

Första spelade låt sålunda: "Making Love, Ukulele Style"

Måste säga att ljudkvaliteten på de hittills testade spåren lämnar mycket övrigt att önska. Men visst, det här kan väl säkert komma till användning någon gång.

Fortsatt gäckande djur

Fyra timmars envetet, alltmer enerverat penselduttande. Rävlymmeln vägrade se mig i ögonen. Flera gånger torkade jag bort en halvtimmes arbete med trasan och började om från början igen. Ibland trodde jag mig äntligen vara på rätt spår, tog ett steg tillbaka för att överskåda resultatet. Rävskrället såg ut som en katt. Ett lo. En varg. En råtta. En myrslok...

Efter fem timmar erkände jag mig slutligen besegrad. Tavlan vägrade låta sig bli målad så som jag först planerat. Jag strök ut ansiktet en sista gång och lät djuret vända bort blicken.

Ytterligare en timme senare står nu räven där. Stolt och stadig på sina mjuka tassar, tyngdpunkten trygg på den främre vänstra. Med förstadiet till ett hjärta hängande ur käften. Och jag gör utmattad kväll av dagen.

***

För precis en vecka sedan startade förresten en kär bekant en mycket initierad tennisblogg. Apropå den visade min sambo mig nyss den här sidan, med djuriska reklamaffischer för Swedish Open, signerade tidigare idag nämnde rävmålaren Ernst Billgren.

Men det visste jag redan: allting är sammankopplat.

Papegoja-koala-råtta-katt-gris-räv

Rävtavlan vållar mig osedvanliga, men inte helt oväntade, bekymmer

Under flera dagars sporadiskt skissande har djuret sett ut som alltifrån en apa, sävlig koalabjörn, bitsk råtta och kurande katt, till trubbig gris och senast en varg, innan den äntligen började få proportion av det lilla, smidiga hundsläkting den helst bör vara.

I mitt huvud började tavlan emellertid som rent kakel. Jag såg de planka fyrkanter framför mig, som i en simhall, eller som i bakgrunden till målningen Zebra Crossing (badkarstavlan här till höger). Anknytningen med zebratalvan kunde bli ännu tydligare, tänkte jag, om jag kontrasterade kaklet med något exotiskt djur. Min första tanke var en papegoja, vilt flaxande med något obehagligt i klorna, något köttigt som ännu mindre skulle höra hemma i en simhall, utan kanske snarare i en obuktionssal. Men Galerie Paname har redan (till min glädje) menat sig se ett släktskap mellan mina och Linn Fernströms målningar där det just kryllar av papegojor. Så jag beslutade mig snart för att tänka om.

Rostrött är nu synnerligen snyggt till blekt blå-gröna toner. Och rävar är roströda. Vidare har jag alltid varit mycket förtjust i rävar.

Som liten var jag faktiskt absurt småförälskad i Disneys tecknade Robin Hood-räv. Det var nog adamsäpplet jag föll för. Animatörerna har fått till det så bra, just när Robin sträcker den vita halsen upp mot Marions trånande slottstorn och man ser struphuvudet röra sig under den tunna huden - lika blottat och utsatt som ett lärkägg under en näsduk av siden - medan han drömmande viskar hennes namn.

Mina favoritscener ur Grissly Man är så klart också de med den vilda räven, som tyr sig till den galne berättaren likt en lekfull katt. Utan att riskera tal om släktskap är jag dessutom mycket förtjust i Ernst Billgrens djurmotiv, även om jag generellt föredrar skulpturerna. Och här i Bromma bor föresten också rävar. Eller åtminstone en. Som smiter ibland över vägen i skymningen. Så oväntat att det klacker till i själen.

När jag nu dristar mig till att försöka måla en tavla utan människor i (vilket alltid ger mig problem), och jag redan uteslutit flygande djur, känns det bara naturligt att det motsvarande motivet istället skulle bli en räv. En räv med ett blodigt människorhjärta i munnen.

Jag hoppas nu bara att jag kan få den lika levande på duken som jag ser den framför mig i huvudet.

Tar ner skylten

Idag plockar jag ner tavlorna från Grand. Så ska väl förvirringen äntligen vara över, om var i foajén toaletten är belägen.

Senare i vår hänger jag upp igen, på annan plats.

Återkommer snart med närmare besked.

***

Information om tid och plats finns nu här i högermarginalen under "Kommande evenemang".

Mördarbröd

2009 sparkas in med två veckors hälsomat. Surbröd är till exempel bra.

Efter två dygns jäsning i olika omgångar, utbakning, ytterligare två timmars jäsning på plåten, en timme i ugnen med värmen påslagen (200 grader), tre timmar i ugnen med värmen avslagen, nogsam inlindning i handdukar och plast, samt ett och ett halvt dygns vila och mognad, har jag slutligen lyckats tillverka en bröd-frisbee som är tung och hård nog att döda ankor med och som luktar korv.

Men god var den, faktiskt.

Sms

"Hej vän! Vill du på tisdag kl 20 komma
och vara med i min musikvideo? Den
filmas i en studio i västberga och jag ska
samla några vänner för att gapa och skrika
med mig i en stor klunga. Vore jättekul
om du ville komma!"

80-talsskräck

På natten drömmer jag att jag är fångatagen av en obehaglig gubbe, som jag till slut lyckas handikappa genom att (med alltförstor tveksamhet) skära honom flera gånger över halsen med en stor kniv. Nästa kväll ser jag A Nightmare on Elm Street, där den äcklige Fred Krueger, med sina knivfingrar, terroriserar ungdomar i deras mardrömmar. Tur att skräckklassikern från '84 med åren blivit mer rolig än skrämmande. Särskilt underhållande är exempelvis Freddys plötsligt förlängda armar, uppenbart hängande (och slängande) på tunna vajrar, filmade i rökigt motljus. Samt Nancys ogenerat skåpsupande mamma.

Tidigare på kvällen såg jag 4 månader, 3 veckor & 2 dagar, om en illegal abort i 80-talets Rumänien. Filmen vann Guldpalmen i Cannes och utsågs till Stockholms filmfestivals bästa film 2007. En berättelse med en man som är minst lika rutten inuti som den förmultnade Freddy Krueger, och en sannskyldig mardröm som dessutom är skrämmande på allvar.

Lägesrapport (12)

Läser och läser: Vi, de drunknade men har gått på grund halvvägs och kommer inte riktigt loss.

Ringer: Konstnärernas centralköp och frågar vad det här är för en dag egentligen.

Och blir: nöjd när det svarar att det räknas som en vanlig måndag, med en måndags öppettider, vilket möjliggör inköp av nödvändigt material.

Ser: Janne Loffe Carlsson gråta i Stjärnorna på slottet (internetarkivet), och börjar gråta själv mitt i lunchcurryn - vilken rar man han är.

Äter över lag: hälsomat i två veckor, för att likasom få en rivstart på det nya året.

Har som vanligt: för lite tid.

Och håller därför: rapporten kort.