OBS!

Nytt datum för utställningen på Paname:
7-22 mars

Vilket är bra. Nu klarar jag kanske min egen deadline utan att få blödande magsår.

Lärkans vinterskiva

Jag har varit lite deppig ett par dagar. Utan särskild anledning. För att muntra upp mig gjorde sambon den här skivan till mig i present. Den stod på frukostbordet nu när jag gick upp för att koka gröt. Så ska det vara!

Förflyktningar

Tre filmer på två dagar:

Rumble Fish, Francis Ford Coppolas märkliga film om två bröder i gängens Tulsa. Den är så överspänt pretentiös och teatralisk att det liknar ironi men kanske ändå inte är det. Man vet inte vad man ska tro och förblir därmed fängslad. Hela tonen är så originell att den enda film jag kan dra paralleller till egentligen inte har något alls gemensamt med den här, förutom att allt (utom stridsfiskarna) är filmat i svartvitt. Det är inte handlingen utan ljudbilden - det där mufflade, våtknastrande och klaustrofobiskt burkiga som hela tiden förebådar någon nära annalkande fara - som för tankarna till den äckligaste film jag någonsin sett (och aldrig i mitt liv vill se igen), David Lynchs Eraserhead.

Gomorra, Matteo Garrones filmatisering av Roberto Savianos omrörande bok. Den var nog bra, men jag var vid tillfället inte alls sugen på att ta del av nakna och avglamoriserade skildringar av Neapels gangsterliv.

Benjamin Buttons otroliga liv av David Fincher. Den väckte många tankar av olika natur. Bland annat hågkomsten av hur jag som barn brukade kontra de vuxnas ständiga tjat om vad de gjorde när de var små, med berättelser om vad jag brukade göra när jag var stor. Vidare vill jag dra en parallell till boken The Time Traveler's Wife, om en man som spontanförflyttas i tiden och möter sin framtida kärlek som vuxen man när hon ännu är ett barn. Gillar man berättelser om kärlekspar som möts vid skilda åldrar i olika tider, så kan man alltid dra ut på njutningen genom att läsa den också.

Konstrytteri

Idag: Vernissage för Lotta Canows (min sambos fasters) fyrfotatavlor på Galleri Hippo i Gamla stan.

Vi ska dit och frottera oss med de hästbitna.

Delmålgång

Jag vet inte om räven är färdig med mig, men nu är jag i alla fall färdig med den.

Det ger tre nya målningar totalt. Jag hinner med minst en till innan vernissagen 28 februari, men nästa alster blir ett större schabrak som måste få ta den tid som det kräver.

Först och främst behöver jag få tag i en man med distinkt anlete som vill låta sig fotograferas sittande i lag med flera andra någonstans i bakgrunden av en restaurang, förgäves viftande efter servitrisen.

Den modell jag redan från början hade i åtanke jobbar visst ständigt när de andra har tid. Men på något vis ska det väl lösa sig ändå.

Munchausen By Proxy

I jakt på kravlöshet gick vi igår och såg Jim Carrey i Yes Man.

Behållningen låg knappast i själva filmen, utan som en trevlig överraskning i soundtracket av Eels. Särskilt de tramshärliga brottstyckena med det påhittade bandet Munchausen By Proxy, frontad av Zooey Deschanel, var en ren liten fröjd.



Jag försökte hitta soundtracket, eller vad som helst annat med Zooey Deschanel (She & Him eller vad som helst) på Spotify, men där gick programmet bet igen.

Så gott som igen

I förrgår trodde jag att jag skulle bli klar med rävtavlan i går. I går menade jag att jag absolut skulle vara klar idag. I dag är jag övertygad om att jag blir klar i morgon.

Vi får väl se.

Nu försvann hur som helst dagsljuset.

Kaffe eller inte kaffe

Idag är sista dagen på den två veckor långa hälsoregim jag drog i gång för att rivstarta det här året i en lovande riktning. Bland annat hamnade kaffe på inte-listan. Istället har jag druckit grönt och rött te.

I dagens DN. pekas nu på ännu en i raden av kaffets goda hälsoeffekter. Där nämns dock inga av de negativa. Henrik Ennart skriver däremot ett blogginlägg i dagens Svd som mycket försigkommet komplicerar nyheten.

Det kan dessutom tilläggas att koffein hämmar upptaget av järn och kalcium i kosten vilket på sikt kan ge dåliga blodvärden och i extremfallet leda till benskörhet.

Mörkrostat är till exempel inte heller så bra (akrylamid, AGE).

Jag som gärna vill tro att jag gjort min kropp en tjänst de senaste två veckorna, läser så klart hellre larmrapporterna. (Man har ju i regel alltid en agenda med såväl output som input här i livet.)

I morgon vill jag ändå ha en cappuccino.

Jag har både sett och hört

Kanske kan jag den här morgonen till och med ta mig tid efter frukosten att ska lägga mig på soffan och läsa några sidor i Vi, de drunknade.

Boken som bara tycks bli tjockare för var dag...

Jag läste Carsten Jensens reseskildringar Jag har sett världen börja och Jag har hört ett stjärnskott för kanske 7-8 år sedan. Särskilt den första delen av jorden-runt-resan var mycket fängslande. Jensen lät även mig se världen. Jag gav mig sålunda ivrigt i kast med hans stora roman så fort jag fann den i pocket.

Det är dock märkligt hur en person som skildrar fjärran och svunna tiders människor och miljöer så otvunget och levande helt tycks falla offer för någon slags ängslig vördnad när de människor han ska skildra bär kjol i stället för byxor. Romanen är bitvis något av det bästa jag läst på länge, bitvis är det inget mer än kvalificerad efterapning eller, rent av, ganska tråkigt. Avsnittet "Resan" är underbart. Och att välja ett "vi" som berättare, och därmed göra hela Marstals befolkning till en kör av samstämmiga röster där någon person då och då stiger fram för att sjunga ett solo, är ett snillrikt grepp. Men i bland blir solona helt enkelt för långa.

Nu vill jag helst bara att allt ska ta slut.

Morgon

För många morgnar då jag sätter mig upp i sängen och slår pannan i en stor svart vägg av måste.

Jag måste en massa i dag också. Men först vill jag bara få kravla mig upp i maklig fart, äta frukost, en sked och klunk åt gången, läsa tidningen (inte bara hastigt bläddra genom kulturdelen med en slags förtvivlan och avsluta med att svälja dagens strip av Rocky utan att tugga först) och sedan känna efter vart dagen vill ta mig.

Associationerna klättrar i träd

Jag låg vaken i natt medan tankarna snurrade fritt. Rävtavlan gäckar mig. Som vanligt med målningar som tar längre tid än förutsett börjar jag läsa in allt fler oväntade saker i motivet.

Jag är inte alltid säker på att associationerna är relevanta. Fanns det redan från början ett slags tolkningens frö inuti bilden jag fantiserat fram? Eller applicerar jag tolkningen i efterhand? Avslöjar mig bilden, som en dröm kan avslöja sin drömmare? Eller triggar den känslor i mig som det inte fanns fog för på förhand? Spelar det någon roll vilket?

I natt, där jag låg och snurrade i mörkret, såg jag hur som ett gammalt fotografi framför mig - min mamma måste ha tagit det på en utflykt - av hur min pappa klättrar i ett träd med mig på axlarna, klädd i en liten lila mjukisoverall. Jag var väl sex-sju år eller så. Tyngden ligger på hans vänstra ben, medan det högra är lite böjt. Räven på min tavla står/går också på en trädgren (mer som Robin Hood än en verklig räv), med tyngden på vänster framben, det högra lite böjt. Och så hjärtat i munnen. Mycket vådligt. Som en kurande dotter på axlarna.

Räven gör en Bart

Rävtavlan fortsättar att ta betydligt längre tid än jag förväntat mig.

Igår påpekade min sambo att något med bakkroppen kan få det att verka som om djuret på samma gång vänder både huvudet och rumpan mot betraktaren, som i någon av Oscar Reutersvärds "omöjliga" figurer. Böjen där bakbenet möter ljumsken kan helt enkelt misstas för skiljelinjen mellan två skinkor. Ögat hoppar än hit än dit och kan till slut inte slita sig från villfarelsen.

Jo, minsann.

Inte nog med att rävrackan tidigare vägrade se mig i ögonen, nu moonar den mig dessutom, lika illvilligt som Bart Simpson.

Spänning i en liten ask

I går: 12 edsvurna män (1957).

Ett strålande exempel på hur fängslande en film kan vara, utan explosioner, biljakter och panoramavyer över Tokyo. Görs det bara på rätt sätt behövs inget mer än ett rum, ett givet antal karaktärer och en enkel men bärande grundidé.

I det här fallet: En amerikansk jury stängs in i ett rum för att nå enighet i ett mordfall. Allt tycks till en början solklart; killen är skyldig. Bara en av de tolv är tveksam. Till de andras frustration måste nu fallet gås igenom igen, bevis för bevis, och diskuteras ur alla vinklar. Så får betraktaren en allt tydligare bild av vad som hände under mordkvällen. Samtidigt blir också skuldfrågan allt mindre given.

Nog har tiden sprungit ifrån den gamla klassikern på flera sätt. Det är anmärkningsvärt att alla tolv jurymedlemmar är mer eller mindre vita män. Men det förlåter man gärna berättelsen, särskilt som den, då för 50 år sedan, försöker göra en tydlig markering mot fördomar.

Spänningen är dessutom tidlös. Den långsamma logiken, evigt tillfredställande.

Min tur testa nya karusellen

Jag fick en invite i natt. En av få återstående, påstods det så klart. Efter installationen lät jag sambon göra en första testsökning.

Giant Sand: albumträffar 0.

Då var han nöjd.

För att ta på mig rollen som djävulens advokat bad jag honom om en till chans.

Ja, men ta Dean Martin då.

Första spelade låt sålunda: "Making Love, Ukulele Style"

Måste säga att ljudkvaliteten på de hittills testade spåren lämnar mycket övrigt att önska. Men visst, det här kan väl säkert komma till användning någon gång.