I hamn

Som planerat läste jag ut Vi, de drunknade på vägen uppåt Dalarna till. Mina tidigare åsikter står fast.

Det är i mångt och mycket en härlig bok, svulstig, spänstig och målande. Två saker ligger den emellertid om foten:

Det friska greppet med ett vi-berättande borde ha används mer konsekvent. Texten känns naken när de inledande hoppen mellan "vi", "jag" och "han" efter hand och allt mer genomgående ersätts av ett klassiskt en-persons-perspektiv.

Vidare står Carsten Jensen till synes totalt handfallen inför det täcka könet.

Hans kvinnorna är ömsom undfallande, ömsom, och mycket överraskande, sexuellt aggressiva De är irrationella, främmande, ofta hotfulla och stundtals helt och hållet obegripliga. De är inte medmänniskor, snarare motståndare till männen där ute på havet och de drar tungt omkring på alla de schabloner som kvinnor tillskrivits av manliga författare genom århundraden, årtusenden. Till och med där Jensen försöker vara medveten och modern misslyckas han göra kvinnorna levande. Jag misstänker att de, till skillnad från männen och pojkarna, helt enkelt inte intresserar honom (annat än som kurviga, gärna gråtande, kryddor i hans saltstänkta skröna). Kvinnorna får heller aldrig vara en tydlig del av hans stora "vi". Och så fort författaren förlorar intresset för sina karaktärer förlorar jag också intresset för hans bok.

Men är man inte känslig för sådant, lär man väl förmodligen älska det hela.

Storgatan

En scen ur Masjävlar, eller verkliga livet? Blomsterhandlaren ligger precis där till höger, vid den lilla, gråa rättvikshästen.

Och så butiken bredvid Systemet, som ogenerat saluför allt du kan tänkas behöva för egen produktion av liknande varor - essenser, aktivt kol, superjäst.

-Vi syns på Hemköp!

-Jo...

paname.se

Helt kort från vinterns dalabygd:
Nu finns information om utställningen på Galerie Panames hemsida.

Jag är hemma på Stockholmen sent i kväll.
Till dess: försätt inte chansen att gissa stationen och kanske vinna fint pris!

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 1)

I dag föds en helt ny spännande tävling här i kvalsterbloggen! Så här går den till:

Som de flesta känner till är stockholms tunnelbana är sprängfull av konst. Var enda av de 100 stationerna har sin egen särart, men det är inte alltid man lägger märke till detaljerna, eller har haft anledning att besöka alla platser.

För var etapp i den här tävlingen presenteras sålunda en bild, föreställande någon av alla dessa karaktäristiska detaljer. Utmaningen för er blir att gissa vid vilken station bilden är tagen. Detta gör ni så klart i kommentatorsfältet i anslutning till respektive fotografi.

Den som har flest rätt när tävlingen avslutas vinner ett fint pris (om detta berättar jag mer framöver). Så missa nu inte chansen att delta med en gissning!

Ni som inte bor i Stockholm hoppas jag ändå ska kunna ha nöje av tävlingen, då jag i samband med avslöjandet av rätt svar (i det här fallet på måndag) tänkte bjuda på en liten historik över den aktuella stationen och den konstnär som fått sätta sin prägel därpå.

Det var väl det. Nu kör vi. Här kommer första bilden:

Lägesrapport (13)

Läser: Jacob Roses uppsats Affären Astoria Cinemas, som ligger och skräpar lite i fikarummet på Victoria tillsammans med en bunt kopior av pressmeddelandet från 11 maj 2007: "Astoria Cinemas framtid räddad".

Dricker: latte americano, min egna, inte fullt så vällingartade, variant av caffe latte.

Fryser: om fötterna, där mina fuskläderplaststövlar från Skopunkten tagit in smältvatten.

Svettas: om ryggen, bakom vilken bions luxell-element står på för maxeffekt.

Skriver: en presentation av mig själv i obehaglig tredje person till Galerie Panames hemsida.

Släpar: mina kompisar till Big Ben,

och klipper sedan: huvudet av dem

innan jag klistrar: ihop dem igen med varandras kroppar, för att på så vis skapa ett fotocollage som behjälplig förstudie inför nästa tavla.

Längtar så smått: till i morgon när jag tar bussen upp till Dalarna och kanske äntligen får ro att läsa ut de sista 70 sidorna i Vi, de drunknade och börja på en ny bok.

Äter bara: godis på lördagar.

Men undrar: om Bodabageriets glasswienerbröd egentligen räknas som godis.

OBS!

Nytt datum för utställningen på Paname:
7-22 mars

Vilket är bra. Nu klarar jag kanske min egen deadline utan att få blödande magsår.

Lärkans vinterskiva

Jag har varit lite deppig ett par dagar. Utan särskild anledning. För att muntra upp mig gjorde sambon den här skivan till mig i present. Den stod på frukostbordet nu när jag gick upp för att koka gröt. Så ska det vara!

Förflyktningar

Tre filmer på två dagar:

Rumble Fish, Francis Ford Coppolas märkliga film om två bröder i gängens Tulsa. Den är så överspänt pretentiös och teatralisk att det liknar ironi men kanske ändå inte är det. Man vet inte vad man ska tro och förblir därmed fängslad. Hela tonen är så originell att den enda film jag kan dra paralleller till egentligen inte har något alls gemensamt med den här, förutom att allt (utom stridsfiskarna) är filmat i svartvitt. Det är inte handlingen utan ljudbilden - det där mufflade, våtknastrande och klaustrofobiskt burkiga som hela tiden förebådar någon nära annalkande fara - som för tankarna till den äckligaste film jag någonsin sett (och aldrig i mitt liv vill se igen), David Lynchs Eraserhead.

Gomorra, Matteo Garrones filmatisering av Roberto Savianos omrörande bok. Den var nog bra, men jag var vid tillfället inte alls sugen på att ta del av nakna och avglamoriserade skildringar av Neapels gangsterliv.

Benjamin Buttons otroliga liv av David Fincher. Den väckte många tankar av olika natur. Bland annat hågkomsten av hur jag som barn brukade kontra de vuxnas ständiga tjat om vad de gjorde när de var små, med berättelser om vad jag brukade göra när jag var stor. Vidare vill jag dra en parallell till boken The Time Traveler's Wife, om en man som spontanförflyttas i tiden och möter sin framtida kärlek som vuxen man när hon ännu är ett barn. Gillar man berättelser om kärlekspar som möts vid skilda åldrar i olika tider, så kan man alltid dra ut på njutningen genom att läsa den också.

Konstrytteri

Idag: Vernissage för Lotta Canows (min sambos fasters) fyrfotatavlor på Galleri Hippo i Gamla stan.

Vi ska dit och frottera oss med de hästbitna.

Delmålgång

Jag vet inte om räven är färdig med mig, men nu är jag i alla fall färdig med den.

Det ger tre nya målningar totalt. Jag hinner med minst en till innan vernissagen 28 februari, men nästa alster blir ett större schabrak som måste få ta den tid som det kräver.

Först och främst behöver jag få tag i en man med distinkt anlete som vill låta sig fotograferas sittande i lag med flera andra någonstans i bakgrunden av en restaurang, förgäves viftande efter servitrisen.

Den modell jag redan från början hade i åtanke jobbar visst ständigt när de andra har tid. Men på något vis ska det väl lösa sig ändå.

Munchausen By Proxy

I jakt på kravlöshet gick vi igår och såg Jim Carrey i Yes Man.

Behållningen låg knappast i själva filmen, utan som en trevlig överraskning i soundtracket av Eels. Särskilt de tramshärliga brottstyckena med det påhittade bandet Munchausen By Proxy, frontad av Zooey Deschanel, var en ren liten fröjd.



Jag försökte hitta soundtracket, eller vad som helst annat med Zooey Deschanel (She & Him eller vad som helst) på Spotify, men där gick programmet bet igen.

Så gott som igen

I förrgår trodde jag att jag skulle bli klar med rävtavlan i går. I går menade jag att jag absolut skulle vara klar idag. I dag är jag övertygad om att jag blir klar i morgon.

Vi får väl se.

Nu försvann hur som helst dagsljuset.

Kaffe eller inte kaffe

Idag är sista dagen på den två veckor långa hälsoregim jag drog i gång för att rivstarta det här året i en lovande riktning. Bland annat hamnade kaffe på inte-listan. Istället har jag druckit grönt och rött te.

I dagens DN. pekas nu på ännu en i raden av kaffets goda hälsoeffekter. Där nämns dock inga av de negativa. Henrik Ennart skriver däremot ett blogginlägg i dagens Svd som mycket försigkommet komplicerar nyheten.

Det kan dessutom tilläggas att koffein hämmar upptaget av järn och kalcium i kosten vilket på sikt kan ge dåliga blodvärden och i extremfallet leda till benskörhet.

Mörkrostat är till exempel inte heller så bra (akrylamid, AGE).

Jag som gärna vill tro att jag gjort min kropp en tjänst de senaste två veckorna, läser så klart hellre larmrapporterna. (Man har ju i regel alltid en agenda med såväl output som input här i livet.)

I morgon vill jag ändå ha en cappuccino.

Jag har både sett och hört

Kanske kan jag den här morgonen till och med ta mig tid efter frukosten att ska lägga mig på soffan och läsa några sidor i Vi, de drunknade.

Boken som bara tycks bli tjockare för var dag...

Jag läste Carsten Jensens reseskildringar Jag har sett världen börja och Jag har hört ett stjärnskott för kanske 7-8 år sedan. Särskilt den första delen av jorden-runt-resan var mycket fängslande. Jensen lät även mig se världen. Jag gav mig sålunda ivrigt i kast med hans stora roman så fort jag fann den i pocket.

Det är dock märkligt hur en person som skildrar fjärran och svunna tiders människor och miljöer så otvunget och levande helt tycks falla offer för någon slags ängslig vördnad när de människor han ska skildra bär kjol i stället för byxor. Romanen är bitvis något av det bästa jag läst på länge, bitvis är det inget mer än kvalificerad efterapning eller, rent av, ganska tråkigt. Avsnittet "Resan" är underbart. Och att välja ett "vi" som berättare, och därmed göra hela Marstals befolkning till en kör av samstämmiga röster där någon person då och då stiger fram för att sjunga ett solo, är ett snillrikt grepp. Men i bland blir solona helt enkelt för långa.

Nu vill jag helst bara att allt ska ta slut.