En omständig redogörelse för något på det stora hela mycket enkelt, och, för den delen, i princip ointressant

Enligt mina anteckningar skulle jag jobba ikväll. Enligt alla andras anteckningar skulle jag det inte.

Snopen tog jag tåget hemåt igen och ägnade istället åtminstone en halvtimme av min nyvunna frihet åt att med skräckinjagande systematik (åtminstone om man får tro de bestörta blickarna från den rundlätta kvinnan med amerikansk, morotsröd hjälmfrisyr som förstummat följde mitt arbete från kassan) gå igenom den meterdjupa fyndlådan med begagnad hyrfilm i matbutiken på Ängby torg (en butik som med andra ord saluför det mesta av livets nödtorft, utom möjligen just de matvaror man för dagen är i specifikt behov av).

Resultatet av mina mödor:

Två filmer jag redan sett, men mer än gärna ser igen: Capote (jag älskar film om författare) och Black Sheep (jag älskar bisarr skräckfilm gjord av nya zeeländska skräckfilmsälskare med humor och utan (jättemycket) pengar), samt fyra andra som jag inte sett men som jag hoppas på ett eller annat sätt ska kunna förgylla några av den här sommarens (till synes otaliga) regniga eftermiddagar: Hard Candy (Ellen Page är det ju inget fel med så länge hon inte behöver hänga korsfäst vid en källarbjälke större delen av filmen), Hot Fuzz (kan det kanske vara så fånigt att det är bra?), We Own the Night (varför inte?) och A Prairie Home Companion (Meryl Streep!).

Naturligtvis borde jag ägna denna regniga eftermiddag åt att skriva istället för att se på begagnad hyrfilm, men jag skyller på att det senast provlästa exemplaret av novell nummer tre, där alltså alla de välvilliga kommentarer finns marginalantecknade som jag i det fortsatta arbetet behöver ta ställning till, ligger i en väska på Nacka Värmdö Postens redaktion, istället för här, bredvid mig, på skrivbordet.

Min osedvanligt komplicerade meningsbyggnad ber jag samtidigt att få skylla på W.G. Sebald. Jag ska snart ha läst ut hans vindlande essäroman Svindel. Känslor, om det mänskliga minnets irrvägar, och under inflytande av nästa författare förhoppningsvis återfalla till en mer ekonomisk prosa.

Till dess: hav förbarmande!

Kvalster skänker bort gratis film!

I min hand håller jag, mer eller mindre i skrivande stund, två presentkort från filmnätbutiken Lovefilm. De berättigar ägaren till två månaders gratis hyrfilm, portofritt direkt hem i brevlådan.

Eftersom jag själv är nöjd och trogen kund skäms jag inte för att lotta ut dessa presentkort (som jag ju också fått gratis) till två av er, kära läsare. (Ni får ju annars stå ut med så mycket.)

Är du en av de hågade behöver du bara motivera (här nedan, i en kommentar) varför just du borde få ett av presentkorten. De två som verkar mest angelägna skickar jag sedan ett kort med posten.

(Obs! Det funkar bara om du inte tidigare testat tjänsten. Och för att sedan inte bli sittande med ett abonnemang som kostar pengar, och börja avsky mig som gick Lovefilms lömska ärenden och lurade dig, måste du på egen hand säga upp prenumerationen.)

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 21)

Bästa tävlingsdeltagare!

Efter förra veckans sjudelade multitävling är vi nu åter tillbaka i trygga gamla spår, och resan dunkar vidare lika rytmiskt som de tåg som varit dess förutsättning.

(För dig som inte har en aning om vad jag pratar om finns en sammanställning av tävlingens tidigare delar att studera här.)

Idag kommer alltså en ny bild att begrunda. Och den tror jag till och med ska gå att koppla samman med rätt station, även om man inte alls varit där, förutsatt att man istället behärskar geografin i sin litteraturhistoria.

Så gnugga geniknölarna nu. Var hittar man den här mannen?

Flitig som ett litet bi

Nej då. Jag har inte bara slösat bort en massa tid den här dagen på att exempelvis skriva fem blogginlägg (sex inklusive detta) varav ett dessutom förutsatte skapandet av en helt egen karta.

Jag har även hunnit skriva klart en första handskriftsversion av novell nummer fyra, medan jag väntar på den första kamratkorrekturen av föregående novell nummer tre.

Den senaste är ännu en märklig historia, av relativt blygsamt omfång - 28 klottriga A5-sidor. Det hela har gått så snabbt från idé (mitten av förra veckan) till färdig första version (idag 21.04) att jag inte riktigt hunnit smälta berättelsen själv.

Som med min ovanliga spontanbeställning, The Story of Edgar Sawtelle (just nämnd här nedan), får jag väl helt enkelt bara hoppas att den är bra.

Bokpaket (med en svans av undran)

Nyss uthämtat från mitt postombud, matbutiken på Ängby torg:

Svindel. Känslor av W. G. Sebald

Imperiet av Ryszard Kapuściński

De gnostiska evangelierna av Elaine Pagels

The Story of Edgar Sawtelle av David Wroblewski

Den sista kommer jag inte ihåg själv varför jag valde. Ingen aning alls faktiskt. Jag får väl bara lita på att jag visste vad jag gjorde, då när jag gjorde det, även om detta många gånger visat sig vara en dålig strategi, särskilt i fråga om andra saker än val av fiktiv förströelse.

Mitt förnuft, så att säga, det kommer och går.

Vallfart till Nils Ferlins grav

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist

det finns på den andra sidan

och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel

och aldrig en björk som står vit

men den vackraste dagen som sommaren ger

har det hänt att jag längtat dit.

Man 1: För tio år sedan flyttade han till Stockholm. Ferlinfantast som han var tyckte han att det kunde passa sig med ett besök vid Nisses grav vid Bromma kyrka. Han tog tunnelbanan till Brommaplan, gick den överraskande långa sträckan därifrån till Bromma kyrka och cirkulerade sedan en lång stund på måfå runt bland gravarna. Ferlins stod icke att finna. Ingem hittade han heller att fråga. Till slut for han hem igen.

Man 2: För fem-sex år sedan (rätta mig gärna om jag har fel) flyttade han på vinst och förlust i riktning mot huvudstaden, och hamnade i ett av Södertäljes mest deprimerande bostadsområden. Hans eget humör var dessutom långt ifrån soligt och glatt, så för att i någon mån muntra upp sig själv beslutade han sig en kall vinterdag för att göra en tur till Nils Ferlins grav. Han tog två pendeltåg och en buss för att komma till Bromma kyrka. Resan tog över två timmar och när han anlände kyrkan var det redan bäckmörkt. Han cirkulerade en stund på måfå bland gravarna men fann till slut en kyrkvaktmästare att fråga om vägen. Vaktmästaren greppade en flammande (väsande och puffande) fackla och visade mannen vägen genom de mörka gravkvarteren fram till viloplatsen i kyrkogårdens utkant. Mannen lämnades där att ensam läsa den välkända dikten på poetens sten, och kanske frös han lite i kylan. Det var hur som helst en vacker stund.

Man 3: Citerar med glädje Nils Ferlins strofer fritt ur minnet, bland annat den som ristats in på hans vilosten, men hade aldrig själv varit där.

I lördags sammanstrålade dessa tre män för en grillfest i vårt hem, alldeles intill Bromma kyrka. Målet var (bland annat) att hitta Nisses grav. (Två av männen hade också, oberoende av varandra, med sig mycket passande presenter till hushållet. Dessa ser ni på bilderna intill.)

Ett försök att återigen, på måfå, genomsöka kyrkogården, visade sig lönlöst. Man 2 kunde för sitt liv inte erinra sig vägen han åtskilliga år tidigare fått sig utpekad i nattsvärtan. All hjälp han kunde bistå med var att det inte skulle ligga för nära kyrkan. Men inte heller för långt ifrån.

Efter en halvtimme gavs letandet upp och man beslutade att konsultera nätet. Nätet gav emellertid inga ledtrådar om gravens placering. Dock fick de sökande se en bild av själva gravstenen. Efter ett par drinkar återupptogs sålunda sökandet. Och med ögonen inställda på en strutformad skulptur på en blygsam kubisk sockel intill en trädstam, lyckades de nu till slut pricka rätt (närmare bestämt gravplats P:11).

Döm om sällskapets glädje!

Själv hjälpte jag så klart till i letandet. Sedan flytten hit till Bromma har jag också strosat runt på måfå där bland gravarna och inte nått mitt mål. Hur mycket enklare, tänker jag, vore det inte för alla pilgrimer (och de verkar ju vara många) om det funnes en karta över Bromma kyrkogård att konsultera? Eftersom jag är en vänlig själ tänker jag härmed skänka er alla Ferlinälskare en sådan.

Här är den. Väl bekomme!

Värmdöleden

Igår besegrade vi Värmdöleden.

Det blev uppåt en 3 mil genom skog och mark, på 7,5 soliga timmar, allt medan sambon samlade intryck och fakta till ett reportage i Nacka Värmdö Postens sommarbilaga. Jag fungerade som lyckligt sällskap och assisterande fotograf.

Så här fint var det:

En liten men ändå fara för demokratin

Man går till sin vallokal. Där står representanter från de olika partierna och försöker i sista stund vinna över de tvehågsna. Det må vara hänt.

Man passerar dem hastigt med en artig nick och letar reda på bordet där de olika partilapparna ligger travade i små högar.

Där flockas även ens grannar, där flockas valfunktionärer och annat löst folk. De följer (intresserat eller ointresserat) ens rörelser med blicken. Man sveper med handen över lapparna...

Var gång jag varit och röstat på valdagen har samma tanke slagit mig. Om ens val ska vara anonymt, är det då rimligt att man ska behöva göra en betydande del av detta val under något som lätt kan upplevas som bevakning?

Två av mina politiska val har jag exempelvis gjort i en vallokal i Danderyds kommun. Utanför lokalen flockas moderater, folkpartister och kristdemokrater och skrockar i relativt samförstånd. Man vet att den stora majoriteten av de röstande också håller sig till höger. Även för en person som inte skäms för sina åsikter krävs det en extra kraftansträngning att passera genom detta blåa hav och inför deras samlade blickar välja en lapp bland högarna som antyder någonting ens tillnärmelsevis till vänster om mitten.

Hur ska det då inte kännas för någon som är känsligare för yttre tryck och vars hjärta slår i obehag över att plötsligt behöva befinna sig i politisk minoritet och rimligen bli sedd på med ogillande eller rent av ilska och nedlåtenhet från dem som tycker sig veta bättre och för dagen dessutom har stöd av en majoritet av sina likar? Hur många byter, i strid med sin magkänsla, åsikt där i vallokalen? Och även om alla faktiskt står på sig: bör vallokalen vara förknippad med olust?

Det enda rimliga är att partilapparna ligger och väntar på väljarna bakom de avskärmade kurar vi idag använder för att till slut stoppa ner någon av de lappar alla redan sett oss välja ut i ett anonymt kuvert för att sedan bli avprickade av funktionärerna.

Om demokratin är beroende av anonymiteten, måste anonymiteten också vara säkrad, hela vägen fram till ens valurna.

Rätt svar (multitävling 1)

Och sju rätt var det ingen som fick men tre av er lyckades i alla fall skörda hem några fina poäng. Ni är säkert nyfikna på det exakta resultatet, så vi går väl direkt till de svaren.

(För att se bilderna av de respektive konstverk som skulle leda tankarna till stationerna nedan, klicka er över till mitt förra inlägg i tävlingen. Här ser ni poängställningen.)

***

Rätt svar bild 1: Fruängen!


Barnansikte (2005) av Fredrik Landergren.
Stationen invigd: 1964

***

Rätt svar bild 2: Hagsätra!

Melodin som kom bort eller Flöjtblåsarna (1960) av Britta Simonsson-Örtenholm.
Stationen invigd: 1960

***

Rätt svar bild 3: Slussen!

Opponer (1965) av Sune Fogde.
Stationen invigd: 1950

***

Rätt svar bild 4: Ropsten!


Grind med bladmönster (1980) av Matts Jungstedt.
Stationen invigd: 1967

***

Rätt svar bild 5: Kristineberg!

Resande med djur (1991) av Carina Wallert.
Stationen invigd: 1952

***

Rätt svar bild 6: Slussen igen! (Men se på bilden igen - är det inte Erik Billing med flickvän som går uppför backen där i högerkanten? Det såg jag nu inte när bilden togs.)


Skärmar (1990) av Bernt Rafael Sundberg.
Stationen invigd 1950

***

Rätt svar bild 7: Husby!

En serie ångfartyg (1977) av Birgit Broms.
Stationen invigd: 1977

***

På flera av stationerna finns åtskilliga fler konstverk, inte minst på Slussen. Men dem får ni fara runt själva och kika på om ni vill.

På onsdag kommer nästa tävling. Då kör vi på som vanligt med bara en bild och endast ett rätt svar.

Pausfågel (28) - Martyrsystrar

Ur Revolutionary Road av Richard Yates:

"De [två små barnen] kom springande emot honom [där han alltså stod bakfull, ännu iklädd morgonrocken] över det nyklippta gräset, och efter dem lunkade April sakta fram med gräsklipparen på släp, medan hon sköt ut underläppen och blåste fuktiga hårslingor ur ögonen. Hela hon verkade inriktad på att med resolut beslutsamhet demonstrera att en praktiskt hemmafru var allt hon någonsin velat vara och att allt hon någonsin krävt av kärleken var en äkta man som gick ut och klippte gräset någon gång emellanåt i stället för att sova halva dagen."

Förhalningar?

I går kom jag på grundförutsättningarna för en femte novell.

För dem som inte hänger med så kan jag berätta att det från början var tre noveller planerade (varav två är skrivna). Sen råkade det, genom ett obändigt infall, bli fyra (varav tre snart är klara). Men fyra kändes av någon anledning som ett tråkigt antal - otillfredsställande stelt och rumphugget på något vis. (Magiska nummer är ju i regel primtal.)

Med tre längre och två kortare berättelser skulle det däremot bli bättre balans i volymen, tänker jag. Så nu är det fem som gäller.

En försynt utomstående skulle kanske föreslå att jag bara försöker skjuta det ögonblick på framtiden när allt är klart, då när alla noveller kan skickas in till förlag och den stora våndan måste börja.

Men på det viset är det alltså inte.

Nej då.

Alls inte.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 20) Multitävling

Så var det dags för den första multitävlingen!

Hela sju bilder ska ni få ta er an den här veckan och försöka para ihop med rätt station. Det spelar i det här fallet ingen roll vem som svarar rätt först. Däremot får den eller de som eventuellt lyckas pricka in sju rätt tre poäng i bonus. Sammanlagt kan det alltså bli 10 viktiga poäng!

Alltsammans är med andra ord olidligt spännande, och detta är så klart en av anledningarna till det hela.

En annan är att jag, under fotograferandets gång, konfronterats med en hel del konst som jag inte riktigt orkar skriva halvsideslånga avhandlingar om, men som för ordningens skull ändå borde vara med i den här tävlingen och som vi på detta sätt kan avverka, i ett par enkla svep.

Så kör vi!

För att vara snäll ska jag bara tillägga att det inte är alldeles nödvändigt att det jag söker är sju olika stationer, bara för att jag visar bilder på sju olika konstverk.

Bild 1:

Bild 2:

Bild 3:

Bild 4:

Bild 5:

Bild 6:

Bild 7:

Till dags dato

Vi tar det kort.

Under min vecka i Dalarna har jag

läst:
Ristat i damm av John Fante, en av Charles Bukowskis favoritromaner, om en ung författare in spe, som kompenserar sina dagliga tillkortakommanden (inte minst vad kvinnor anbelangar) med drömmar om framtida berömmelse.

Människohamn av John Ajvide Lindqvist, som kanske borde den ha tröskats ett par gånger till i den självkritiska ångestkvarnen, men som väl ändå håller den svenska skräckfanan högt.

och

Rosemarys baby av Ira Levin, som jag hittills bara sett på film, men nu med stort nöje tog mig an i skriven form.

sett:
Smala Sussie, vilket var på tiden.

och

Offside, som åtminstone var bättre än att stirra in i väggen.

nästan sett:
Änglar och demoner på Rättviks enda lilla biograf, Wasa Bio, men läste fel på skylten och fick gå hem igen.

missat:
ögonblicket när tallen på gården utanför mammas lägenhet plötsligt och helt utan förvarning (det var en vindstilla eftermiddag) släppte ifrån sig allt sitt pollen i en enda samlad kaskad, Poff!, och skapade ett fint gult frömoln som sen sakta dalade ner över gräset. Det hade jag gärna också fått se.

besökt:
Leksands medeltidsmarknad som säkert är en högtid för alla dem som gillar att klä ut sig till kökshanddukar, se på eldjonglering och äta vidbränt äpple på pinne, men som annars inte var bensinen värd.

lånat:
Min kusins rättviksdräkt för att ta ett foto av mig själv i den till en kommande målning. Någon egen dräkt jag inte. De kostar i runda slängar 25.000 riksdaler att införskaffa och är därmed den dyraste uppsättning kläder jag någonsin haft på mig.

skrivit:
Klart en andra, nu datorbunden, version av novell nummer tre - ett litet mästerverk på sisådär 18 sidor - och kompenserar mina dagliga tillkortakommanden med drömmar om framtida berömmelse.

beundrat:
Min morbrors lilla lådbil, en silverfärgad Morgan, med handsnidat trächassi under metallkappan. Jominsann. På bilden står den vackert parkerad nedanför släktgården i Born.

mött:

En huggorm.

fotat:

Det lilla, och i sig inte särskilt upphetsande, samhället Rättvik ur diverse klädsamma vinklar.

köpt:
Lite blandat krafs.

sålt:
Två tavlor.

Och nu är jag hemma igen. Tjolahopp!

Rätt svar (deltävling 19): Akalla!

Och grattis Morgan, som trots viss tvekan återigen gissade helt rätt! (Eftersom jag själv är på resande fot uppdateras dock inte resultattabellen förrän tidigast ikväll.)

Här i Akalla hittar man sex stora bilderna som vart och ett är ett pussel i stengods med 350-500 bitar vardera. Motiven utgör kommentarer till mäns och kvinnors skiftande ideal och vardag: Kvinnan släpande på matkassar, mannen stressande med portföljen. Kvinnan som ser sig i spegeln. Mannen som speglar sig i hjältemyter som fotbollsspelare och Fantomen. Kvinnan som städar. Mannen som bygger.

Men här finns också uppsluppen dans och festlig samvaro, den kärleksfulle fadern med sitt barn i famnen, kvinnan som blir medveten om könsrollens fängelse och målmedvetet slår sig fri.

Såväl stationen som den ännu aktuella konsten därpå invigdes 1977.

Konstnären är Birgit Ståhl-Nyberg (1928-82). Likt de keramiska verken här på Akallas tunnelbanestation var hennes bilder ofta socialrealistiska skildringar av vardagsnära händelser och miljöer, med en politiskt medveten udd. Hennes stora triptyk Vägen till Frihet och Bröd från 1979 behandlar liknande teman, och på detta sätt fångade hon samhällets förvandling från 1930-talet och framåt.

Bland influenserna nämns Fernand Léger (1881-1955) och vid en hastig blick på dennes målningar är det lätt att se varför.

Birgit Ståhl-Nybergs son, skribenten Mikael Nyberg, har sammanställt ett häfte om utställningen Rusningstid med en samling av hennes bilder (vintern 1992-93), och på sin hemsida bjuder Mikael också på en fin liten presentation och en hel del bilder apropå detta. Tydligen började hon hela sin konstnärliga bana med en brevkurs i teckning och målning som hon fick av sina föräldrar.

(Tecknaren Robert Nyberg är för övrigt också hennes son.)

Det var allt för denna gång. Och på onsdag vet ni vad som händer. Då kommer den första mångpoängstävlingen på den här pedagogiska resan. Välkomna tillbaka då!