En omständig redogörelse för något på det stora hela mycket enkelt, och, för den delen, i princip ointressant

Enligt mina anteckningar skulle jag jobba ikväll. Enligt alla andras anteckningar skulle jag det inte.

Snopen tog jag tåget hemåt igen och ägnade istället åtminstone en halvtimme av min nyvunna frihet åt att med skräckinjagande systematik (åtminstone om man får tro de bestörta blickarna från den rundlätta kvinnan med amerikansk, morotsröd hjälmfrisyr som förstummat följde mitt arbete från kassan) gå igenom den meterdjupa fyndlådan med begagnad hyrfilm i matbutiken på Ängby torg (en butik som med andra ord saluför det mesta av livets nödtorft, utom möjligen just de matvaror man för dagen är i specifikt behov av).

Resultatet av mina mödor:

Två filmer jag redan sett, men mer än gärna ser igen: Capote (jag älskar film om författare) och Black Sheep (jag älskar bisarr skräckfilm gjord av nya zeeländska skräckfilmsälskare med humor och utan (jättemycket) pengar), samt fyra andra som jag inte sett men som jag hoppas på ett eller annat sätt ska kunna förgylla några av den här sommarens (till synes otaliga) regniga eftermiddagar: Hard Candy (Ellen Page är det ju inget fel med så länge hon inte behöver hänga korsfäst vid en källarbjälke större delen av filmen), Hot Fuzz (kan det kanske vara så fånigt att det är bra?), We Own the Night (varför inte?) och A Prairie Home Companion (Meryl Streep!).

Naturligtvis borde jag ägna denna regniga eftermiddag åt att skriva istället för att se på begagnad hyrfilm, men jag skyller på att det senast provlästa exemplaret av novell nummer tre, där alltså alla de välvilliga kommentarer finns marginalantecknade som jag i det fortsatta arbetet behöver ta ställning till, ligger i en väska på Nacka Värmdö Postens redaktion, istället för här, bredvid mig, på skrivbordet.

Min osedvanligt komplicerade meningsbyggnad ber jag samtidigt att få skylla på W.G. Sebald. Jag ska snart ha läst ut hans vindlande essäroman Svindel. Känslor, om det mänskliga minnets irrvägar, och under inflytande av nästa författare förhoppningsvis återfalla till en mer ekonomisk prosa.

Till dess: hav förbarmande!