Äkta vara

Jag trodde att vi skickat efter spelfilmen Frost/Nixon från 2008. Hem i brevlådan kom istället Frost/Nixon - The Original Watergate Interviews, en dryg timmes autentisk intervju med Nixon av Frost, från 1977.

Luften hänger, redan från första stund, elektrisk och förtätad mellan dem. Två män i var sin fåtölj, beredda på en hård men respektfull drabbning. Efterhand släpper den ömsesidiga, inledande nervositeten, och samtalet fortgår som i en sluten bubbla av mental laddning.

Frost som lutar sig fram i stolen och ser ut att i självförglömmande koncentration vilja klättra rakt in i Nixons huvud, genom ögonhålorna, via blicken.

Nixon, fångad i samma långsamma, energikrävande koncentration, fast besluten, att trots Frosts målmedvetna korsförhör, vägra erkänna brottsligt uppsåt, men som slutligen, och som det verkar till sin egen förvåning, finner sig vid en punkt i processen där han plötsligt, med äkta eller spelad innerlighet, om än via vissa retoriska omvägar, ber nationen om ursäkt för sina tillkortakommanden.

En litet stycke amerikansk historia.

Och i vilket fall som helst en fin förstudie till den spelfilm som nu ligger ordentligt på kö i beställningslistan.

Slarv lönar sig, åtminstone stundom.

Flosklernas högborg

Under sommaren jobbar jag extra i en klädbutik.

Det är nu inget fel på själva kläderna, om man är en jordnära kvinna född på 50-talet. Men de tryckta små sentenserna på dem, får det lätt att skära sig i bröstet på en någorlunda textintresserad människa. De excellerar i konsten att säga absolut ingenting, åtminstone ingenting som någon kan ha minsta invändning mot, utom alltså den som är just är allergisk mot användingen av text för att säga absolut ingenting.

Några exempel:

"You are unique" (tryckt i halslinningen på flera stora uppstättningar, exakt likadana bomullstoppar)

"Tacka dina fötter, de bär dig genom livet"

"Love one another"

"Skratt är vackert / Du är vacker / Vackrast är du när du skrattar"

"Sail away / Become your dream"

Och jodå (även om det var ett par år sedan nu): "Carpe diem"

Om 40-talisterna har sina käpphästar, och 60-talisterna sina, vad säger dessa klädtryck om målgruppen mittemellan?

Kanske som texterna själva, absolut ingenting? Eller kanske, å andra sidan, allt?

Pengarna eller livet?

Pausfågel (29) - Iggy le chien

Iggy Pop läste en fransk roman och såg plötsligt ljuset. I maj släppte han ju en ny platta, Préliminaires, som till stora delar formulerats på franosernas ädla språk. Den låter som en blandning av Tom Waits och Serge Gainsbourg. Mycket vackert faktiskt. (Välj själv vilken hund han ska vara i den här videon - i slutet erbjuds ytterligare två varianter.)

En omständig redogörelse för något på det stora hela mycket enkelt, och, för den delen, i princip ointressant

Enligt mina anteckningar skulle jag jobba ikväll. Enligt alla andras anteckningar skulle jag det inte.

Snopen tog jag tåget hemåt igen och ägnade istället åtminstone en halvtimme av min nyvunna frihet åt att med skräckinjagande systematik (åtminstone om man får tro de bestörta blickarna från den rundlätta kvinnan med amerikansk, morotsröd hjälmfrisyr som förstummat följde mitt arbete från kassan) gå igenom den meterdjupa fyndlådan med begagnad hyrfilm i matbutiken på Ängby torg (en butik som med andra ord saluför det mesta av livets nödtorft, utom möjligen just de matvaror man för dagen är i specifikt behov av).

Resultatet av mina mödor:

Två filmer jag redan sett, men mer än gärna ser igen: Capote (jag älskar film om författare) och Black Sheep (jag älskar bisarr skräckfilm gjord av nya zeeländska skräckfilmsälskare med humor och utan (jättemycket) pengar), samt fyra andra som jag inte sett men som jag hoppas på ett eller annat sätt ska kunna förgylla några av den här sommarens (till synes otaliga) regniga eftermiddagar: Hard Candy (Ellen Page är det ju inget fel med så länge hon inte behöver hänga korsfäst vid en källarbjälke större delen av filmen), Hot Fuzz (kan det kanske vara så fånigt att det är bra?), We Own the Night (varför inte?) och A Prairie Home Companion (Meryl Streep!).

Naturligtvis borde jag ägna denna regniga eftermiddag åt att skriva istället för att se på begagnad hyrfilm, men jag skyller på att det senast provlästa exemplaret av novell nummer tre, där alltså alla de välvilliga kommentarer finns marginalantecknade som jag i det fortsatta arbetet behöver ta ställning till, ligger i en väska på Nacka Värmdö Postens redaktion, istället för här, bredvid mig, på skrivbordet.

Min osedvanligt komplicerade meningsbyggnad ber jag samtidigt att få skylla på W.G. Sebald. Jag ska snart ha läst ut hans vindlande essäroman Svindel. Känslor, om det mänskliga minnets irrvägar, och under inflytande av nästa författare förhoppningsvis återfalla till en mer ekonomisk prosa.

Till dess: hav förbarmande!

Kvalster skänker bort gratis film!

I min hand håller jag, mer eller mindre i skrivande stund, två presentkort från filmnätbutiken Lovefilm. De berättigar ägaren till två månaders gratis hyrfilm, portofritt direkt hem i brevlådan.

Eftersom jag själv är nöjd och trogen kund skäms jag inte för att lotta ut dessa presentkort (som jag ju också fått gratis) till två av er, kära läsare. (Ni får ju annars stå ut med så mycket.)

Är du en av de hågade behöver du bara motivera (här nedan, i en kommentar) varför just du borde få ett av presentkorten. De två som verkar mest angelägna skickar jag sedan ett kort med posten.

(Obs! Det funkar bara om du inte tidigare testat tjänsten. Och för att sedan inte bli sittande med ett abonnemang som kostar pengar, och börja avsky mig som gick Lovefilms lömska ärenden och lurade dig, måste du på egen hand säga upp prenumerationen.)

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 21)

Bästa tävlingsdeltagare!

Efter förra veckans sjudelade multitävling är vi nu åter tillbaka i trygga gamla spår, och resan dunkar vidare lika rytmiskt som de tåg som varit dess förutsättning.

(För dig som inte har en aning om vad jag pratar om finns en sammanställning av tävlingens tidigare delar att studera här.)

Idag kommer alltså en ny bild att begrunda. Och den tror jag till och med ska gå att koppla samman med rätt station, även om man inte alls varit där, förutsatt att man istället behärskar geografin i sin litteraturhistoria.

Så gnugga geniknölarna nu. Var hittar man den här mannen?

Flitig som ett litet bi

Nej då. Jag har inte bara slösat bort en massa tid den här dagen på att exempelvis skriva fem blogginlägg (sex inklusive detta) varav ett dessutom förutsatte skapandet av en helt egen karta.

Jag har även hunnit skriva klart en första handskriftsversion av novell nummer fyra, medan jag väntar på den första kamratkorrekturen av föregående novell nummer tre.

Den senaste är ännu en märklig historia, av relativt blygsamt omfång - 28 klottriga A5-sidor. Det hela har gått så snabbt från idé (mitten av förra veckan) till färdig första version (idag 21.04) att jag inte riktigt hunnit smälta berättelsen själv.

Som med min ovanliga spontanbeställning, The Story of Edgar Sawtelle (just nämnd här nedan), får jag väl helt enkelt bara hoppas att den är bra.

Bokpaket (med en svans av undran)

Nyss uthämtat från mitt postombud, matbutiken på Ängby torg:

Svindel. Känslor av W. G. Sebald

Imperiet av Ryszard Kapuściński

De gnostiska evangelierna av Elaine Pagels

The Story of Edgar Sawtelle av David Wroblewski

Den sista kommer jag inte ihåg själv varför jag valde. Ingen aning alls faktiskt. Jag får väl bara lita på att jag visste vad jag gjorde, då när jag gjorde det, även om detta många gånger visat sig vara en dålig strategi, särskilt i fråga om andra saker än val av fiktiv förströelse.

Mitt förnuft, så att säga, det kommer och går.

Vallfart till Nils Ferlins grav

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist

det finns på den andra sidan

och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel

och aldrig en björk som står vit

men den vackraste dagen som sommaren ger

har det hänt att jag längtat dit.

Man 1: För tio år sedan flyttade han till Stockholm. Ferlinfantast som han var tyckte han att det kunde passa sig med ett besök vid Nisses grav vid Bromma kyrka. Han tog tunnelbanan till Brommaplan, gick den överraskande långa sträckan därifrån till Bromma kyrka och cirkulerade sedan en lång stund på måfå runt bland gravarna. Ferlins stod icke att finna. Ingem hittade han heller att fråga. Till slut for han hem igen.

Man 2: För fem-sex år sedan (rätta mig gärna om jag har fel) flyttade han på vinst och förlust i riktning mot huvudstaden, och hamnade i ett av Södertäljes mest deprimerande bostadsområden. Hans eget humör var dessutom långt ifrån soligt och glatt, så för att i någon mån muntra upp sig själv beslutade han sig en kall vinterdag för att göra en tur till Nils Ferlins grav. Han tog två pendeltåg och en buss för att komma till Bromma kyrka. Resan tog över två timmar och när han anlände kyrkan var det redan bäckmörkt. Han cirkulerade en stund på måfå bland gravarna men fann till slut en kyrkvaktmästare att fråga om vägen. Vaktmästaren greppade en flammande (väsande och puffande) fackla och visade mannen vägen genom de mörka gravkvarteren fram till viloplatsen i kyrkogårdens utkant. Mannen lämnades där att ensam läsa den välkända dikten på poetens sten, och kanske frös han lite i kylan. Det var hur som helst en vacker stund.

Man 3: Citerar med glädje Nils Ferlins strofer fritt ur minnet, bland annat den som ristats in på hans vilosten, men hade aldrig själv varit där.

I lördags sammanstrålade dessa tre män för en grillfest i vårt hem, alldeles intill Bromma kyrka. Målet var (bland annat) att hitta Nisses grav. (Två av männen hade också, oberoende av varandra, med sig mycket passande presenter till hushållet. Dessa ser ni på bilderna intill.)

Ett försök att återigen, på måfå, genomsöka kyrkogården, visade sig lönlöst. Man 2 kunde för sitt liv inte erinra sig vägen han åtskilliga år tidigare fått sig utpekad i nattsvärtan. All hjälp han kunde bistå med var att det inte skulle ligga för nära kyrkan. Men inte heller för långt ifrån.

Efter en halvtimme gavs letandet upp och man beslutade att konsultera nätet. Nätet gav emellertid inga ledtrådar om gravens placering. Dock fick de sökande se en bild av själva gravstenen. Efter ett par drinkar återupptogs sålunda sökandet. Och med ögonen inställda på en strutformad skulptur på en blygsam kubisk sockel intill en trädstam, lyckades de nu till slut pricka rätt (närmare bestämt gravplats P:11).

Döm om sällskapets glädje!

Själv hjälpte jag så klart till i letandet. Sedan flytten hit till Bromma har jag också strosat runt på måfå där bland gravarna och inte nått mitt mål. Hur mycket enklare, tänker jag, vore det inte för alla pilgrimer (och de verkar ju vara många) om det funnes en karta över Bromma kyrkogård att konsultera? Eftersom jag är en vänlig själ tänker jag härmed skänka er alla Ferlinälskare en sådan.

Här är den. Väl bekomme!

Värmdöleden

Igår besegrade vi Värmdöleden.

Det blev uppåt en 3 mil genom skog och mark, på 7,5 soliga timmar, allt medan sambon samlade intryck och fakta till ett reportage i Nacka Värmdö Postens sommarbilaga. Jag fungerade som lyckligt sällskap och assisterande fotograf.

Så här fint var det:

En liten men ändå fara för demokratin

Man går till sin vallokal. Där står representanter från de olika partierna och försöker i sista stund vinna över de tvehågsna. Det må vara hänt.

Man passerar dem hastigt med en artig nick och letar reda på bordet där de olika partilapparna ligger travade i små högar.

Där flockas även ens grannar, där flockas valfunktionärer och annat löst folk. De följer (intresserat eller ointresserat) ens rörelser med blicken. Man sveper med handen över lapparna...

Var gång jag varit och röstat på valdagen har samma tanke slagit mig. Om ens val ska vara anonymt, är det då rimligt att man ska behöva göra en betydande del av detta val under något som lätt kan upplevas som bevakning?

Två av mina politiska val har jag exempelvis gjort i en vallokal i Danderyds kommun. Utanför lokalen flockas moderater, folkpartister och kristdemokrater och skrockar i relativt samförstånd. Man vet att den stora majoriteten av de röstande också håller sig till höger. Även för en person som inte skäms för sina åsikter krävs det en extra kraftansträngning att passera genom detta blåa hav och inför deras samlade blickar välja en lapp bland högarna som antyder någonting ens tillnärmelsevis till vänster om mitten.

Hur ska det då inte kännas för någon som är känsligare för yttre tryck och vars hjärta slår i obehag över att plötsligt behöva befinna sig i politisk minoritet och rimligen bli sedd på med ogillande eller rent av ilska och nedlåtenhet från dem som tycker sig veta bättre och för dagen dessutom har stöd av en majoritet av sina likar? Hur många byter, i strid med sin magkänsla, åsikt där i vallokalen? Och även om alla faktiskt står på sig: bör vallokalen vara förknippad med olust?

Det enda rimliga är att partilapparna ligger och väntar på väljarna bakom de avskärmade kurar vi idag använder för att till slut stoppa ner någon av de lappar alla redan sett oss välja ut i ett anonymt kuvert för att sedan bli avprickade av funktionärerna.

Om demokratin är beroende av anonymiteten, måste anonymiteten också vara säkrad, hela vägen fram till ens valurna.

Rätt svar (multitävling 1)

Och sju rätt var det ingen som fick men tre av er lyckades i alla fall skörda hem några fina poäng. Ni är säkert nyfikna på det exakta resultatet, så vi går väl direkt till de svaren.

(För att se bilderna av de respektive konstverk som skulle leda tankarna till stationerna nedan, klicka er över till mitt förra inlägg i tävlingen. Här ser ni poängställningen.)

***

Rätt svar bild 1: Fruängen!


Barnansikte (2005) av Fredrik Landergren.
Stationen invigd: 1964

***

Rätt svar bild 2: Hagsätra!

Melodin som kom bort eller Flöjtblåsarna (1960) av Britta Simonsson-Örtenholm.
Stationen invigd: 1960

***

Rätt svar bild 3: Slussen!

Opponer (1965) av Sune Fogde.
Stationen invigd: 1950

***

Rätt svar bild 4: Ropsten!


Grind med bladmönster (1980) av Matts Jungstedt.
Stationen invigd: 1967

***

Rätt svar bild 5: Kristineberg!

Resande med djur (1991) av Carina Wallert.
Stationen invigd: 1952

***

Rätt svar bild 6: Slussen igen! (Men se på bilden igen - är det inte Erik Billing med flickvän som går uppför backen där i högerkanten? Det såg jag nu inte när bilden togs.)


Skärmar (1990) av Bernt Rafael Sundberg.
Stationen invigd 1950

***

Rätt svar bild 7: Husby!

En serie ångfartyg (1977) av Birgit Broms.
Stationen invigd: 1977

***

På flera av stationerna finns åtskilliga fler konstverk, inte minst på Slussen. Men dem får ni fara runt själva och kika på om ni vill.

På onsdag kommer nästa tävling. Då kör vi på som vanligt med bara en bild och endast ett rätt svar.

Pausfågel (28) - Martyrsystrar

Ur Revolutionary Road av Richard Yates:

"De [två små barnen] kom springande emot honom [där han alltså stod bakfull, ännu iklädd morgonrocken] över det nyklippta gräset, och efter dem lunkade April sakta fram med gräsklipparen på släp, medan hon sköt ut underläppen och blåste fuktiga hårslingor ur ögonen. Hela hon verkade inriktad på att med resolut beslutsamhet demonstrera att en praktiskt hemmafru var allt hon någonsin velat vara och att allt hon någonsin krävt av kärleken var en äkta man som gick ut och klippte gräset någon gång emellanåt i stället för att sova halva dagen."