Jorden bryr sig inte

Jag ser mycket dålig film just nu. Senast i raden var The Day the Earth Stood Still.

Keany Reeves är förvisso som bäst när han inte behöver skådespela alls, utan mest bara behöver gå omkring och se ut som han gör, här i rollen som miljöbekymrad utomjording. Och filmens intentioner är så klart behjärtansvärda. Men budskapet skjuter tyvärr över mål.

Genom att göra våra jordiska klimatbesvär till en rent universell (i ordets yttersta mening) fråga, så påminner filmens pompösa anslag snarare om hur lite universum faktiskt bryr sig om vad vi människor råkar göra med klimatet. Och moder natur bryr sig i ärlighetens namn inte heller. Ekosystem kommer och går, anpassade till de förutsättningar som tillfälligtvis råkar råda. När vi människor försvinner kommer möjligen en eller flera ungefär lika avancerade arter hinna utvecklas och dö innan solen en dag brunnit ut. Eller också inte. För jorden kvittar det hur som helst lika. Och ungefär det samma sker förmodligen på andra ställen i den här märkliga (för människan fundamentalt outgrundliga) klumpen av nyckfull materia som är vårt universum.

Allt vi kan göra, med vårt slarviga och destruktiva sätt att existera, är att förstöra förutsättningarna för vårt eget, och en mängd av våra stackars grannarters, fortbestånd. Ska man tro klimatprofeterna lär vi även skapa en sorglig mängd av onödigt lidande på vägen. Och detta är ju nog så illa. Särskilt om det kan undvikas. Men i vår kamp är vi ändå i grunden ensamma. För jorden bryr sig inte om vi lever eller dör.

I morgon, eller om några hundra år, öppnar sig, likt en gäspning, en krater i norra Nordamerika, stor som ett mindre kungarike, och täcker himlen med ett grått moln av aska. Eller så faller en meteor, med någon kilometers diameter, och utan mer än kanske ett par sekunders förvarning, rakt ned i Europaparlamentet i Strasbourg, och så var den sagan all. Detta kan vi överhuvudtaget inte påverka.

Istället får vi koncentrera oss på det lilla här i livet som vi faktiskt har makt över. Genom att inte förstöra mer av våra villkor än nödvändigt. Men alltså inte för "naturens" skull, utan enbart för vår egen.

För jorden är det strunt detsamma.

Kulturkonsumtion i solens skugga

För att, sedan den korta semestern så abrupt tagit slut, också återknyta till den här bloggens egentliga teman, litteratur och sånt, borde jag kanske åtminstone nämna en bok jag läst och en film jag sett.

(Det är fasligt hur snabbt solen smälter alla ens ambitioner och förvandlar en till en lättjefull katt som helst bara ligger på ett varm terassräcke och lapar grädde hela dagarna.)

Bok: De gnostiska evangelierna. En upplysande men stilistiskt inte särdeles upphetsande presentation av en brokiga samling texter som skrevs under århundradena efter Jesus död och som erbjuder alternativa tolkningar till människosonens budskap och gärning. När det officiella Nya testamentet sammanställdes i slutet av 300-talet valdes ju de texter och tolkningar ut som stödde tron på en hierarkisk kyrka med grundläggande ritualer och en otvetydigt manlig gud. Detta borgade för kristendomens fortbestånd. Gnostikerna betonade istället vikten av var och ens eget sökande efter en gudomlig sanning inom sig själv. Kyrkan bestod helt enkelt av de människor, utan inbördes hierarkisk ordning, som erhållit kunskap om denna sanning. Präster och predikanter kunde vara kvinnor så väl som män. Gud kunde vara såväl man som kvinna. Denna betydligt mer subjektiva och tillåtande, men också snobbigt elitistiska, kristendom hade troligen upplösts med tiden, eller i alla fall splittrats i en mängd andra, mindre religioner. Men det är ändå intressant att fundera över hur kristendomen (och i förlängningen vårt moderna samhälle) hade kunnat se ut idag om vissa av Nya testamentets texter hade valts bort (exempelvis den där passusen om att kvinnan skola tiga i församlingen) till förmån för andra, något mindre dogmatiska.

Film: Drag Me to Hell. Ett ord: Njutning!

Helvetet har ju alltid varit betydligt mer underhållande än himmelen. Åtminstone inom fiktionen.

Rätt svar (deltävling 22): Midsommarkransen!

Och grattis Ingemar som denna gång hann först! Vilken station kunde också ha passat bättre att stanna upp vid just under midsommarveckan?

Just som folket på en ort går samman för att löva midsommarstången har också människorna i Midsommarkransen hjälpts åt för att skulptera och måla den stora träkransen som hänger i taket på deras tunnelbanestation. Som skylten låter förtälja: "Kransbor byggde denna midsommarkrans våren 1979 i kvarterslokalen på Tegelbruksgatan vid Lilla Torget."

Tre konstfackselever ledde emellertid projektet: Anna Flemström, Stina Zetterman och Hans Nilsson, som jag emellertid inte vet säkert vad det senare blivit av. Kanske tog de sig i kragen efter konststudierna och skaffade sig hederliga arbeten.

Två andra konstnärer finns däremot också representerade på stationen som invigdes 1964. Sedan 1990 bidrar de till utsmyckningen med var sin trärelief, hängande på var sin plattformsvägg.

Den ena kallas Blommor till midsommarkransen, och är ett vackert svulstigt arrangemang med varmt röda vallmor och andra växter, uppförstorade så att man själv, när man står framför den, nästan får känna sig som en tummelisa på vandring genom en böljande äng.

Konstnären till dessa blommor är Lisbeth Lindholm, och just som det brukar vara är tunnelbanekonsten typisk för sin skapare. Lindholm har arbetat med målat trä sedan 80-talet. Någon annan information (eller säkra bilder) har jag dock inte hittar heller om denna konstnärers vidare liv.

Raskt skyndar jag därför vidare till det sista verket, en relief med mystiska ugglevarelser i en blåtonad skog. De drömska figurerna knyter an till gammal, men ännu på många sätt levande, folktro och ska föra tankarna till den magiska stämningen under midsommarnätterna.

Konstnären heter (och här kan jag äntligen bjuda på en länk) Dag Wallin (född 1946). Han är för sin del mer av en mångsysslare och rör sig såväl inom skulptur som måleri och grafik, samt i en mängd olika tekniker och material. På hans hemsida finns en samling fina bilder.

Och innan skammen över dessa klena presentationer blir för stor rundar jag hastigt av den här måndagens facitgenomgång och manar er alla att blicka framåt mot onsdag. Då fortsätter tävlingen med nya friska tag.

Värmdöleden - resultatet - reportaget

För den som undrar - så här blev det långa vandrandet i tryck (bläddra fram till sida 44 i pdf:en).

Midsommar på Hanö, samt vägen dit

Vi for helt enkelt söderut, i sambons skånska fotspår. Första anhalt var Kristianstad:

Sen Lund:

En avstickare till Malmö:

Och slutligen Hanö:

(Kuben har jag ännu inte slitit i bitar.)

I väntan, två andra midsomrar

Jag hade bakat ett inlägg i förväg där jag önskade er alla glad midsommar. Det skulle ha publicerats just på midsommarafton (såsom datumet här ovan också antyder). Men något hakade tydligen upp sig.

Nu är jag hemma igen och ser fram emot att överösa er med ett bildspel från midsommarhelgen på Hanö. Men det tar en stund att sortera det hela, och eftersom bloggen börjar bli så gammal nu att jag kan börja sammanställa små retrospektiv, bjuder jag på ett sådant så länge:

Så här var midsommaren förra året.

Och så här var den året innan.

Ja, se tiden den går.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 22)

Välkomna allesammans till ännu en del i vår allmänbildande tävling om Stockholms tunnelbana!

Nu lövas det stänger och kryddas det snaps hela vårt avlånga rike runt. Själv åker jag idag söderut för festligheterna (en liten odyssé innefattande Kristianstad, Malmö, Lund och slutligen Hanö) och förväntar mig Skåne till sillen (i brist på något kallat Blekinge), om så bara för att fira den landsände jag nu för första gången ska få se en skymt av på allvar, trots att min far faktiskt stammar därifrån.

Min blogg dröjer dock kvar uppe i Stockholm. Men nog förtjänar den väl att få lövas ändå?

Här kommer därför veckans mycket passande tävlingsbild. Var finner man detta somriga konstverk, måntro?

Tidsmaskinen

Den här fick jag i frukostpresent första dagen på min korta semester. Den stod i kylskåpet igår när jag vaknade.

I början såg den ju ut som på bilden. Sen trasslade vi till den (säg: Adjö till symmetrin! Adjö, symmetri!) och leken kunde börja.

Efter ungefär två febriga timmar utan att någonting annat vettigt blev gjort togs kuben ifrån mig med våld (Ack!) och kommer inte återlämnas till mig förrän i morgon när vi ger oss ut på vägarna (det kommer passande nog bli en hel del restid att fördriva den här midsommarhelgen).

Vi det laget hade jag åtminstone lyckats återställa ett av de tre skikten i kuben. Klarar jag de resterande två under min färden i södern kommer jag med största säkerhet skryta om det hela nästa vecka. Nämner jag inget vidare om saken kan ni själva sluta er till att det inte gick så bra.

I värsta fall ligger hela kuben utspridd i ett dike någonstans längs riksväg 23, sliten i bitar, söndertuggad.

Men än så länge är den min vän. Jag hade aldrig någon egen, då under det första 80-talet.

Rätt svar (deltävling 21): Rådmansgatan!

Och grattis Morgan som, sin vana trogen, återigen var först att gissa rätt i denna tävling.

Ingen kunde väl heller missta sig på att mannen som postumt stått modell för konstverket var August Strindberg (1849-1912), vår käre gamle vresboll till nationalskald, som levde sina sista år (från 1908) här hörnet av Drottninggatan och Tegnérgatan, i den bostad han själv kallade Blå Tornet.

Tunnelbanestationen närmast denna bostad invigdes så klart inte förrän 1952, och konsten vi nu kan se på den så sent som 1983, men vad kunde väl bättre representera den här stationen (som ju också ligger närmast Stockholms stadsbibliotek) om inte Strindberg och hans liv?

Hela gången mot mot Tegnérgatans backe har sålunda täckts av emaljplåtar med eldröda motiv ur skaldens levene. Förutom den dominerande bilden av Strindberg själv mot en infernaliskt brinnande bakgrund, syns här ett fyrklöverporträtt av kvinnorna i hans liv, texter ur olika manuskript, som Ockulta dagboken (utgiven först 1977) och inledningen till hans nydanande genombrott Röda rummet (1879).

Konstnären bakom det hela är Sture Valentin Nilsson (född 1924) och emaljmålningar, med såväl abstrakta som naturalistiska motiv, var också hans signum under många år.

Vid sidan av Rådmansgatans tunnelbanestation har Nilsson också gjort ett flertal andra offentliga utsmyckningar, exempelvis i brandstationen i hans födelsestad Linköping och i Akallaskolan. Av hans konst finns emellertid inte mycket att skramla fram på nätet. Jag har faktiskt enbart funnit den här fina emaljmålningen, kallad Undervattensbild, som hänger i en privatpersons kök och påstås vara gjord av Nilsson (och väl säkert också är det).

Vid stationens andra uppgång mot Tegnérgatan finns förövrigt också en uppförstoring av ritningarna, från 1905, till SL:s dåvarande huvudkontor som alltså låg här då, ett litet stycke längre norröver. Stiligt värre. Det nuvarande kontoret ligger däremot på Kungsholmen och är av betydligt mer modernistisk art, med kalla glasfasader och en fyndig neonbild föreställande tunnelbanenätet som dekoration i lobbyn - titta bara får ni se.

Men efter det är ni nog mätta på tunnelbanekonst för den här gången, kan jag tro. Så vi rundar väl av så smått. På onsdag hoppas jag emellertid att ni är glupska igen på mer. Då kommer en ny bild att begrunda.

På det fjärde ska det ske...

Har just börjat föra över den handskrivna versionen av novell nummer fyra till datorn. Det är märkligt hur var ny sådan fas i skrivandet (och då inte minst den första, inledande) alltid måste föregås av en sådan enorm olust.

Det är som när man står på en badbrygga, omklädd och redo. Solen skiner. Det finns verkligen ingenting som borde förhindra en simtur. Man stirrar ner i det kluckande vattnet. Man vet att det kommer vara hur härligt och uppfriskande och livgivande som helst, bara man väl kommit i. Och ändå kan man inte förmå sig till att ta det där första steget ut från kanten.

Man bara står där och väger på främre delen av foten, fram och tillbaka, med lätt böjda knän och en min av total motvilja i ansiktet. Som om själva tanken på att byta ett element (luften) mot ett annat (vattnet), genom den plötsliga chock av kyla och väta som nödvändigtvis måste komma, förefaller en totalt naturvidrig.

Man får locka och pocka och lura sig själv, med ramsor och ritualer, innan man överraskar sig själv genom att när man själv minst anar det göra språnget och falla i.

Plask.

Ovanvärlden försvinner i ett koncentrerat brus. Gälarna öppnas och simhuden slår ut. Snart undrar man varför man tvekade så länge.

Äkta vara

Jag trodde att vi skickat efter spelfilmen Frost/Nixon från 2008. Hem i brevlådan kom istället Frost/Nixon - The Original Watergate Interviews, en dryg timmes autentisk intervju med Nixon av Frost, från 1977.

Luften hänger, redan från första stund, elektrisk och förtätad mellan dem. Två män i var sin fåtölj, beredda på en hård men respektfull drabbning. Efterhand släpper den ömsesidiga, inledande nervositeten, och samtalet fortgår som i en sluten bubbla av mental laddning.

Frost som lutar sig fram i stolen och ser ut att i självförglömmande koncentration vilja klättra rakt in i Nixons huvud, genom ögonhålorna, via blicken.

Nixon, fångad i samma långsamma, energikrävande koncentration, fast besluten, att trots Frosts målmedvetna korsförhör, vägra erkänna brottsligt uppsåt, men som slutligen, och som det verkar till sin egen förvåning, finner sig vid en punkt i processen där han plötsligt, med äkta eller spelad innerlighet, om än via vissa retoriska omvägar, ber nationen om ursäkt för sina tillkortakommanden.

En litet stycke amerikansk historia.

Och i vilket fall som helst en fin förstudie till den spelfilm som nu ligger ordentligt på kö i beställningslistan.

Slarv lönar sig, åtminstone stundom.

Flosklernas högborg

Under sommaren jobbar jag extra i en klädbutik.

Det är nu inget fel på själva kläderna, om man är en jordnära kvinna född på 50-talet. Men de tryckta små sentenserna på dem, får det lätt att skära sig i bröstet på en någorlunda textintresserad människa. De excellerar i konsten att säga absolut ingenting, åtminstone ingenting som någon kan ha minsta invändning mot, utom alltså den som är just är allergisk mot användingen av text för att säga absolut ingenting.

Några exempel:

"You are unique" (tryckt i halslinningen på flera stora uppstättningar, exakt likadana bomullstoppar)

"Tacka dina fötter, de bär dig genom livet"

"Love one another"

"Skratt är vackert / Du är vacker / Vackrast är du när du skrattar"

"Sail away / Become your dream"

Och jodå (även om det var ett par år sedan nu): "Carpe diem"

Om 40-talisterna har sina käpphästar, och 60-talisterna sina, vad säger dessa klädtryck om målgruppen mittemellan?

Kanske som texterna själva, absolut ingenting? Eller kanske, å andra sidan, allt?

Pengarna eller livet?

Pausfågel (29) - Iggy le chien

Iggy Pop läste en fransk roman och såg plötsligt ljuset. I maj släppte han ju en ny platta, Préliminaires, som till stora delar formulerats på franosernas ädla språk. Den låter som en blandning av Tom Waits och Serge Gainsbourg. Mycket vackert faktiskt. (Välj själv vilken hund han ska vara i den här videon - i slutet erbjuds ytterligare två varianter.)