På det fjärde ska det ske...

Har just börjat föra över den handskrivna versionen av novell nummer fyra till datorn. Det är märkligt hur var ny sådan fas i skrivandet (och då inte minst den första, inledande) alltid måste föregås av en sådan enorm olust.

Det är som när man står på en badbrygga, omklädd och redo. Solen skiner. Det finns verkligen ingenting som borde förhindra en simtur. Man stirrar ner i det kluckande vattnet. Man vet att det kommer vara hur härligt och uppfriskande och livgivande som helst, bara man väl kommit i. Och ändå kan man inte förmå sig till att ta det där första steget ut från kanten.

Man bara står där och väger på främre delen av foten, fram och tillbaka, med lätt böjda knän och en min av total motvilja i ansiktet. Som om själva tanken på att byta ett element (luften) mot ett annat (vattnet), genom den plötsliga chock av kyla och väta som nödvändigtvis måste komma, förefaller en totalt naturvidrig.

Man får locka och pocka och lura sig själv, med ramsor och ritualer, innan man överraskar sig själv genom att när man själv minst anar det göra språnget och falla i.

Plask.

Ovanvärlden försvinner i ett koncentrerat brus. Gälarna öppnas och simhuden slår ut. Snart undrar man varför man tvekade så länge.