Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 35) Multitävling

Kära tävlande!

Det ni just nu gör är att stå öga mot öga med den sista multitävlingen för hela den här, sammanlagt 40 veckor långa gissningsleken.

Tio, eventuellt avgörande poäng står på spel. I beaktande av stundens allvar bjuds därför inte på några bonusvinster. Det spelar heller ingen roll vem som gissat rätt först. Det enda som gäller är att placera ut rätt verk på rätt tunnelbanestation i Stockholm. Varje lyckoträff ger sedan en poäng.

Vi har alltså tio bilder att begrunda idag. Därför sätter vi genast i gång.

Bild 1:

Bild 2:

Bild 3:

Bild 4:

Bild 5:

Bild 6:

Bild 7:

Bild 8:

Bild 9:

Bild 10:

Odlingskultur (en utsvävning)

Hela Bromma doftar fallfrukt. Det doftar överflöd och slöseri. Liv och förgängelse. Trygghet och samvetskval. Allt i en salig röra.

Av alla saker man borde göra här i världen borde man inte minst gå bort till anslagstavlan utanför föreningshuset vid Kortenslunds koloniträdgårdar någon gång i början av augusti och sätta upp en lapp enligt vilken man erbjuder sig att ta hand om åtminstone en bråkdel av alla äpplen, plommon och päron som just nu ligger och ruttnar där.

Men det kommer man aldrig att göra.

Intellektets våld på intuitionen

Igår på tunnelbanan kom jag plötsligt på vad mina noveller handlar om!

Rätt svar (deltävling 34): Fridhemsplan!

Och duktigt, Burrburr, som tycks ta denna tävling på det blodiga allvar den förtjänar. Det blir två nya poäng.

Den båt vi såg på ledtrådsbilden var närmare bestämt en äkta blekingeeka. Hela den blå linjens plattform bär nämligen havets förtecken.

Förutom båten finner vi exempelvis en kompass och ett ankare, och insprängt i plattformsväggarna hittar vi fyra montrar med en vemodig betraktelse över tillståndet hos en bit strand under ett lopp av femton år, där sakerna som drivit in övergår från naturliga material, till industriellt skräp och olja.

Konsten invigdes 1952, och vi kan väl inte mer än sorgligt konstatera att vi knappast tar bättre hand om världen under ytan nu, än vi gjorde då. Det hade kanske varit annorlunda om vi såg förödelsen lika tydligt som vi ser saltöknar och kalhyggen. Men vad som än händer där nere, är ju vågorna alltjämt blå. Nå.

Konstnären heter Ingegerd Möller (född 1928). Främst textil, även akvarell och olja. Carl von Linné och våra karga fjäll är en återkommande inspirationskälla, vilket också går hand i hand med hennes djupa känsla för naturen. Här kan ni läsa en intervju som gjordes med Möller med anledning av hennes utställning "I Linnés marker", 2007.

Hennes kanske mest berömda verk är dessutom en virkning som heter Linnés kofta, som jag inte hittar på bild men som finns i Nationalmuséums samlingar. Här är istället målningarna Vinterled och Träskmark i fjällen. Hon har vidare utformat flera Nobeldiplom, bland annat det som medföljde kemipriset 2004 och ekonomipriset 2006. Hos konstfrämjandet finns en samling litografier att beskåda. Däremot har jag tyvärr inte funnit några bilder av hennes textiler.

I ett av valven på stationen vidare en havsfågel i trä, med tre meters vingbredd, skapad av Torsten Renqvist (1924-2007). Rehnqvist började sin bana som målare (här ett färgstarkt exempel), men blev sedemera också grafiker (här en tempramentsfull Igelkott) och skulptör (här hans Dansande flicka, och ett par andra exempel med vidhängande kvalificerad tolkning).

Lite lojt surfar jag sålunda runt efter bilder när jag plötsligt blir hänryckt över upptäckten att det ju är det Torsten Renqvist som också skapat Lilla elefanten drömmer, en skulpturgrupp på Greta Garbos torg i Stockholm.

De elefanterna klättrade jag ofta omkring på som mycket liten krabat. (Med barnets känsla för rim och reson blev jag aldrig riktigt till freds med att djuren bara hade två ben och en snabel, men de är ändå en del av min barndom.) Döm om min sorgsenhet när jag häromveckan fick se att någon slitit upp och burit bort en av lillfnattarna så att nu bara en taggis stålvajer stack upp ur sockeln. Det kändes som en spark i magen på mitt lillåriga jag. Jag vill hoppas att den hopkurade stenfamiljen snart ska vara komplett igen.

Renqvists havsfågel har jag emellertid missat att fotografera (för ordningens skull ska fjag örsöka komplettera detta senare). Hade jag vetat det här med elefanterna hade jag förmodligen gett hans verk lite större uppmärksamhet.

Stationen och dess maritima utsmyckning invigdes hur som helst 1952, och att Ingegerd Möller är en stor Carl von Linné-fantast känns i efterhand som en lustig slump (?) eftersom den konst som skulle tillkomma flera decennier senare just är en hyllning till denne vår käre nationalbotanist.

1997 förvandlades hela väggen i norra biljetthallen till en färgglad och lekfull kakelrelief. Mitt emot denna står Linné själv skulptur i en cylinderformad glasmonter. Hans ansiktsoval är ett kluster av speglar. Kanske är det meningen att vi ska se oss själva i den naturälskande systematikern.

Hela verket är en donnation från Metropolitano de Lisboa (Lissabons tunnelbana), och konstnären heter Dimas Macedo (född 1954). Hans område är just den traditionella, dekorativa spanska och portugisiska keramiken, azulejos.

Här kan vi till exempelvis kika på skulpturen Metrovóide och på en hel metrofasad full av figurer tydligt besläktade med dem på på vårt eget Fridhemsplan.

Den tillfälliga konsten, som syns insprängd mellan reklamaffischerna, består till sist av en serie konsttryck, kallad Fri hand, av Maria Lindberg (född 1958), en svartvit, flyhänt och ofta humoristisk betraktelse över vardagen i tunnelbanan.

Och där tror jag faktiskt att vi stoppar för den här gången, för nu orkar i alla fall inte jag lära mig mer. På onsdag är det dags för vår allra sista multitävling. Tio poäng står åter på spel, men den här gången bjuds det inte på några bonusar.

Det börjar nu (äntligen) likna slutspurt i den här tävlingen!

21 098 meter

En blå nagel och lite andra överkomliga småblessyrer senare. Såhär gick det.

Och för det är jag stolt.

Som det stod i den bok som lite är orsaken till att jag alls gjorde detta:

"At least I never walked."

Löplogg (22) - 0 dagar kvar

När startskottet går börjar jag springa. Sen slutar jag inte springa igen förrän jag är i mål.

Ju mindre tankar där emellan dess bättre.

Lägesrapport (19)

Läser: Drömspår av Bruce Chatwin lite för tidigt inpå Terra Nullius, för att vara en person utan specifikt intresse för just Australien, men nu var det den som fanns hemma.

Ser: bra filmer, som Flickan och The September Issue, för att unna mig lite fröjd på en ledig dag.

Ser: riktigt, riktigt usla filmer, som Flightplan och Hitman, för att döva det dåliga samvetet för att jag inte skriver på en annan ledig dag, vilket fungerar ungefär lika bra som att äta skräpmat för att trösta sig (straffa sig) när man tycker att man blivit tjock.

Skriver: till slut några sidor ändå, om så bara för att stå ut med mig själv.

Hämtar: nummerlappen till Stockholms halvmarathon senare idag,

och intalar mig: att två timmars löpning blir en baggis (snart ska det i alla fall vara över).

Äter: tofu, för då blir man gammal,

och tänker: att det ska kompensera min oförmåga att ta vara på tiden nu.

Borde väl egentligen (med tanke på loppet): äta massor av pasta istället.

Köper: biljett till Paris med SAS istället för Ryan,

och känner mig: påtagligt vuxen.

Har tavlor: i huvudet.

Längtar efter: det flummiga flödet.

Får: spam på Skype, meddelanden om acaibärets mirakulösa verkningar från kapade konton på msn, klappa-min-virituella-lilla-luddiga-pussinusssöta-katt-uppmaningar på Facebook,

och planerar: analoga dagar.

Skrivmaskin

Har börjat önska mig en dator utan internetanslutning, en snygg och sluten ordbehandlare bara, utan fönster mot ständig distraktion.

Saker skulle bli klara oftare då.

Värdet av det unika (i digitaliseringens tid)

Det talas mycket i dessa dagar om digitaliseringen av böcker.

Dels har vi Googles omdebatterade vision att skanna in och göra tillgänglig all världens litteratur, ett projekt som ju på samma gång känns förföriskt och skrämmande. Den som är stark måste också vara snäll. Men alla är nu inte som Pippi Långstrump.

Dels har vi läsplattornas frammarsch. Snart kommer den som så önskar kunna ladda ner sitt bibliotek i en liten slick apparat, istället för att gå till bokhandeln och köpa papper.

(Och som ett sidospår har vi ju också Bonniers kritiserade förlagsavtal, som med metoder som mest liknar utpressning tvingar sina författare att ge upp rätten till den digitala distributionen av sina verk, utan att för den skull ge dem några garantier i gengäld.)

Just som i fallet med film och musik förvandlas litteraturen till ett elektroniskt flöde. Och när böcker samtidigt upphör att vara fysiska föremål som det känns naturligt att betala pengar för, lär det rimligen bli ännu svårare än idag för den enskilde författaren att få lön för sitt arbete.

Som aspirerande författare jublar jag knappast över den ekonomiska prognosen. (Troligen får väl reklamen stiga fram som en frälsande djävul, även på denna marknad, om inte allt ska gå i stå.)

Men kanske finns också en annan, något muntrare konsekvens av den gränslösa distributionen När allt finns tillgängligt i kopior, överallt när som helst, kan jag inte annat än tro på ett uppsving för det unika.

Jag föreställer mig en framtid där den ständiga, kostnadsfria tillgången är självklar, men där den särskilda upplevelsen i gengäld betraktas som än mer exklusiv. Som detta: Att själv ha varit där. Att personligen ha mött människan bakom. Att på hemmafesten kunna visa upp ett exemplar av decenniets bäst säljande bok i en reklamfri, numrerad specialutgåva.

Särskilt tydligt blir exemplet med konstverk, som målningar. En målning finns trots allt bara i ett enda exemplar. Hur många bilder som än tas av den och hur många av dessa som än läggs ut på nätet, urholkar det aldrig värdet av den enda, unika förlagan.

Allt kan inte skannas in och slås i tusen identiska bitar.

Om vi bara lär oss sätta pris på det enstaka, finns kanske en framtid för kulturen ändå.

Eller i alla fall för undertecknad.

Löplogg (21) - På jakt efter känslan som flytt

6,06 km på 33:19 min = 5:30 min/km

Jag brukar bli deprimerad när jag behöver vila. Det är en säkerhetsventil. Jag antar att om man försöker komprimera vad som borde varit åtminstone ett halvårs upptrappad träning till två intensiva månader, och kräver ögonblickliga resultat både i snabbhet och ork, så är man på förhand dömd att bli besviken.

Dagens bikt: Jag har en tendens att forcera. Både i det ena och det andra.

Idag fick kroppen bestämma, medan mitt huvud tänkte på annat.

Det var ett mycket vilsamt lopp.

(3 dagar kvar)

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 34)

Då tar vi nya friska tag, kära tävlande!

Förgäves famlar jag så efter något annat käckt att häva ur mig inför denna veckans ledtråd. Nåt om att båtar också är ett sätt att färdas, om man nu inte har tillgång till rälsbundna fordon. Eller något sådant. Jag är egentligen inte på humör.

Därför går vi väl direkt till själva saken.

På vilken tunnelbanestation i Stockholm hittar man följande konstverk?

Löplogg (20) - Vilar mig i form

Jag ser ingen annan råd.

(4 dagar kvar)

Soffbordsböcker och medvetslöshet

I väntan på senaste bokleveransen har jag bläddrat mig igenom Carl Johan De Geers coffee table book om Ernst Billgren.

(Det är min käre sambo som snöat in på formatet, och börjat låna hem volymer från biblioteket. Senast var det The Good Old Days. En lekfull och nostalgisk resa till det förflutna (roliga anekdoter om konstnärer och författare i diverse storstäder världen över). Nu senast alltså en konstbok från 2000.)

Billgrens konstsyn är inte främmande för paradoxer, men kan nog sammanfattas lite som följer: Skapandet av god konst förutsätter ett moment av "medvetslöshet". Det som uppstår hos konstnären i detta tillstånd måste visserligen förvaltas medvetet. Men själva idéen får aldrig tvingas eller tänkas fram. Den måste springa otyglat rakt ur intuitionen.

Från min minst sagt inauktoritära position här i världen kan jag inte annat än hålla med. De bästa idéerna dyker alltid upp som från ingenstans. Att skriva och måla just i ruset av dessa idéer är som att leva i trans, och för att beskriva det tvingas man ta till den flummiga vokabulären.

Perioderna av medvetet förvaltande är så mycket mindre stimulerande. Som nu med novell nummer fem. Den inspirerade idén fick jag redan för flera år sedan. Ett nytt och någorlunda inspirerat utkast är färdigt sedan en månad tillbaka. Vad som återstår nu är hantverk.

Som alltid längtar jag i dessa stunder till en annan del av processen, till det jungfruliga tillstånd ur vilket idéerna föds. Och föds gör de ju ständigt. De springer fram och springer runt mig som en hord av vilda hjortar. Men jag är alldeles för långsam. Jag kommer aldrig att hinna ifatt dem alla.

Rätt svar (deltävling 33) - Mariatorget!

Och sin nya vana trogen var den morgonpigga Burrburr åter först på plan. Grattis igen!

Det vi såg på ledtrådsbilden var så klart en av de långa, nästan tyngdlagstrotsande järngrindarna vid tunnelbaneuppgången mot Mariatorget. Med alla sina cirklar och rektanglar känns det helt naturligt att mönstret i grindarna fått namnet Domino.

Deras upphov heter Britt-Louise Sundell (född 1928), konstnär och keramiker. 1954-82 var hon knuten till Gustavsbergs porslinsfabrik, och under den slottslika tegelbyggnads tak formgav hon bland annat fabrikens första stengodsserie Rustik. Bland andra verk märks servisen Champion med dekoren Ingarö, de snygga och uppfostrande tallrikarna med matpyramiden i botten (som mycket annat tillverkat i samarbete med KF:s provkök) och så konstgodsserien Mykene.

Vid sidan av serviserna skapade hon även vaser och andra bruks- och prydnadsföremål, ofta rubusta sådana i jordnära toner som så här i efterhand också känns typiska för sin tid. Här kan ni exempelvis se en väggplatta, en klocka och ett underbart rött och mycket förskräckt litet fiskstimm.

Sundell formgav dessutom glas vid Målerås glasbruk, och verkade som tecknare och grafiker från 1977 framåt. Här syns hon själv på bild i något av sina bästa år.

På Mariatorgets station får hon emellertid inte glänsa ensam. Här finns mycket mer konst att beskåda.

Mest iögonenfallande förrutom grindarna är väl bronsfiguren av den lilla flickan, som står ensam vid en pelare vid västra utgången och sökande möter resenärernas blickar. Skulpturen kallas just Människa och pelare och har stulits flera gånger, vilket nästan känns som barnarov.

Flickans skapare är Asmund Arle (1918-1990), som även var professor i skulptur vid Kungliga konsthögskolan åren 1961-71. Hans motiv kretsade gärna kring utsatta varelser, som flickan på vår station, och den grovhuggna ytan är också karaktäristisk för Arle. Men främst är han känd för sina hästar i vila och rörelse. Över huvud taget gestaltade han ofta det utsatta och övergivna, något skrämt som söker skydd.

Listan över hans offentliga verk är så lång att det är svårt att välja ut några få exempel. Men här är ändå Häst som reser sig (Flemingsberg), Häst och ryttare (som jag okunnit sett på många gånger utanför Thorildsplans gymnasium), Man häst vagn på Karlavägen och så den mer flyttbara skulpturen Nyfödd.

På en Huddingesajt kan man också hitta en presentation och en bronsskulptur av Arle själv (denna i sin tur skapad av Jörgen Hammar).

Sedan vi nu gått förbi skulpturen av den lilla flickan vänder vi vår uppmärksamhet mot själva väggarna. Dessa består nämligen av varmt guldbruna keramikstavar i djuprelief, skapat i sammarbete mellan keramikern Karin Björquist (född 1927) och arkitekten och konstnären Kjell Abramsson (född 1923).

Liksom järngrindarna och den stöldbegärliga flickan stod innerväggarna klara till stationens invigning 1964. Men 1979 kompletterade Karin Björquist det hela, då med tillskott av två mörkt gröna keramiska väggar som lite undskymt pryder mittgången mellan perrongerna för söder- respektive norrgående tåg.

De mörkt gröna ytorna med sina spröda växtstänglar är ganska maffiga på sitt eget murriga vis. Men belysningen i mittgången är samtidigt bedrövlig, vilket resulterat i att det hela nu mest påminner om halvförmultnande kvistar i ett mangroveträsk.

Hur som helst räknas Karin Björquist till en av vårt lands främsta keramiker och formgivare och det är inte svårt att förstå. Liksom Britt-Louise Sundell var hon verksam vid Gustavsbergs porslinsfabrik, för egen del i över 40 år, och därtill konstnärlig ledare i fabriken mellan 1981 och -86.

Under dessa fyra decennier hann hon formge ett 20-tal serviser, till exempel Svart ruter (-53), Vardag (-53), Kobolt (-58) och Röd kant (passande nog -68). Mest känd är kanske nobelservisen i benporslin som hon tog fram till Nobelstiftelsens 90-årsfirande, 1991 (nu alltså till försäljning hos Rörstrand).

Och med detta får vara allt för denna gång kära läsare. Jag hoppas dock att ni vill slå på datorn senast på onsdag igen, ratta in rätt station och lägga er nästa gissning i tävlingen.