Det vi såg på ledtrådsbilden var så klart en av de långa, nästan tyngdlagstrotsande järngrindarna vid tunnelbaneuppgången mot Mariatorget. Med alla sina cirklar och rektanglar känns det helt naturligt att mönstret i grindarna fått namnet Domino.
Vid sidan av serviserna skapade hon även vaser och andra bruks- och prydnadsföremål, ofta rubusta sådana i jordnära toner som så här i efterhand också känns typiska för sin tid. Här kan ni exempelvis se en väggplatta, en klocka och ett underbart rött och mycket förskräckt litet fiskstimm.
Sundell formgav dessutom glas vid Målerås glasbruk, och verkade som tecknare och grafiker från 1977 framåt. Här syns hon själv på bild i något av sina bästa år.
På Mariatorgets station får hon emellertid inte glänsa ensam. Här finns mycket mer konst att beskåda.
Mest iögonenfallande förrutom grindarna är väl bronsfiguren av den lilla flickan, som står ensam vid en pelare vid västra utgången och sökande möter resenärernas blickar. Skulpturen kallas just Människa och pelare och har stulits flera gånger, vilket nästan känns som barnarov.
Flickans skapare är Asmund Arle (1918-1990), som även var professor i skulptur vid Kungliga konsthögskolan åren 1961-71. Hans motiv kretsade gärna kring utsatta varelser, som flickan på vår station, och den grovhuggna ytan är också karaktäristisk för Arle. Men främst är han känd för sina hästar i vila och rörelse. Över huvud taget gestaltade han ofta det utsatta och övergivna, något skrämt som söker skydd.
Listan över hans offentliga verk är så lång att det är svårt att välja ut några få exempel. Men här är ändå Häst som reser sig (Flemingsberg), Häst och ryttare (som jag okunnit sett på många gånger utanför Thorildsplans gymnasium), Man häst vagn på Karlavägen och så den mer flyttbara skulpturen Nyfödd.
På en Huddingesajt kan man också hitta en presentation och en bronsskulptur av Arle själv (denna i sin tur skapad av Jörgen Hammar).
Liksom järngrindarna och den stöldbegärliga flickan stod innerväggarna klara till stationens invigning 1964. Men 1979 kompletterade Karin Björquist det hela, då med tillskott av två mörkt gröna keramiska väggar som lite undskymt pryder mittgången mellan perrongerna för söder- respektive norrgående tåg.
De mörkt gröna ytorna med sina spröda växtstänglar är ganska maffiga på sitt eget murriga vis. Men belysningen i mittgången är samtidigt bedrövlig, vilket resulterat i att det hela nu mest påminner om halvförmultnande kvistar i ett mangroveträsk.
Och med detta får vara allt för denna gång kära läsare. Jag hoppas dock att ni vill slå på datorn senast på onsdag igen, ratta in rätt station och lägga er nästa gissning i tävlingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar