Någon annans land

Att läsa En kortfattad historik över nästan allting var att villigt låta allmänbildas och samtidigt skratta uppsluppet åt den rara enfalden hos forna tiders upptäckare och vetenskapsmän, som lade fantasifulla pussel med fossilerade benrester och försökte förklara bergkedjornas existens(det lilla vi vet om världen i dag tycks ju självklart så här i efterhand).

Att läsa Terra Nullius: en resa genom ingens land (2005) är att tvehågset låta sig allmänbildas och samtidigt känna hjärtat dras ihop i vred förtvivlan över den mordiska enfalden hos forna tiders upptäckare och vetenskapsmän. Som överallt annars lyckades ju den vita mannen under sitt intåg i Australien förringa, förskingra och i många fall förinta de människor som redan levde där. Det är en skildring av systematiserad rasism i dess värsta form, ofta i kombination med kvinnohat, och gång på gång vill man resa tillbaka i tiden och puckla skiten ur de känslokalla vildar som förslavade, våldtog och mördade öknens släkttrogna barn, kvinnor och män.

Men tidsresor existerar (åtminstone för oss människor, åtminstone vad vi vet) än så länge bara i fiktionens värld. Och den fråga Sven Lindqvist ställer sig, och oss, är därför om kollektiv skuld kan gå i arv och vad vi som dragit (och ännu drar) sådan nytta av andras folks lidande i så fall bör göra för att sona vårt brott.

Frågan är ständigt angelägen och Lindqvist ställer den lika stilfullt som vanligt. Skulle jag ändå kritisera hans cyniska redogörelse av hur den vita mannen sökt kartlägga aboriginernas liv och kultur utan att egentligen närma sig källan, så är det väl att det svarta folkets röst faktiskt ropar i sin frånvaro även här. Intervjuer har gjorts med ett fåtal vita nyckelpersoner. Resten är hämtat ur skriftliga källor, varav också där ett fåtal är skrivna av ursprungsbefolkningen.

Jag inser att de vita källorna är betydligt fler och mer lättillgängliga. Men ett eller annat personligt möte hade inte skadat texten. Lindqvist är ju ändå där.

I Terra Nullius vilar istället närvaron hos det landskap Lindqvist färdats igenom. Men så är det ju å andra sidan också marken som gett boken dess namn.