Rätt svar (deltävling 34): Fridhemsplan!

Och duktigt, Burrburr, som tycks ta denna tävling på det blodiga allvar den förtjänar. Det blir två nya poäng.

Den båt vi såg på ledtrådsbilden var närmare bestämt en äkta blekingeeka. Hela den blå linjens plattform bär nämligen havets förtecken.

Förutom båten finner vi exempelvis en kompass och ett ankare, och insprängt i plattformsväggarna hittar vi fyra montrar med en vemodig betraktelse över tillståndet hos en bit strand under ett lopp av femton år, där sakerna som drivit in övergår från naturliga material, till industriellt skräp och olja.

Konsten invigdes 1952, och vi kan väl inte mer än sorgligt konstatera att vi knappast tar bättre hand om världen under ytan nu, än vi gjorde då. Det hade kanske varit annorlunda om vi såg förödelsen lika tydligt som vi ser saltöknar och kalhyggen. Men vad som än händer där nere, är ju vågorna alltjämt blå. Nå.

Konstnären heter Ingegerd Möller (född 1928). Främst textil, även akvarell och olja. Carl von Linné och våra karga fjäll är en återkommande inspirationskälla, vilket också går hand i hand med hennes djupa känsla för naturen. Här kan ni läsa en intervju som gjordes med Möller med anledning av hennes utställning "I Linnés marker", 2007.

Hennes kanske mest berömda verk är dessutom en virkning som heter Linnés kofta, som jag inte hittar på bild men som finns i Nationalmuséums samlingar. Här är istället målningarna Vinterled och Träskmark i fjällen. Hon har vidare utformat flera Nobeldiplom, bland annat det som medföljde kemipriset 2004 och ekonomipriset 2006. Hos konstfrämjandet finns en samling litografier att beskåda. Däremot har jag tyvärr inte funnit några bilder av hennes textiler.

I ett av valven på stationen vidare en havsfågel i trä, med tre meters vingbredd, skapad av Torsten Renqvist (1924-2007). Rehnqvist började sin bana som målare (här ett färgstarkt exempel), men blev sedemera också grafiker (här en tempramentsfull Igelkott) och skulptör (här hans Dansande flicka, och ett par andra exempel med vidhängande kvalificerad tolkning).

Lite lojt surfar jag sålunda runt efter bilder när jag plötsligt blir hänryckt över upptäckten att det ju är det Torsten Renqvist som också skapat Lilla elefanten drömmer, en skulpturgrupp på Greta Garbos torg i Stockholm.

De elefanterna klättrade jag ofta omkring på som mycket liten krabat. (Med barnets känsla för rim och reson blev jag aldrig riktigt till freds med att djuren bara hade två ben och en snabel, men de är ändå en del av min barndom.) Döm om min sorgsenhet när jag häromveckan fick se att någon slitit upp och burit bort en av lillfnattarna så att nu bara en taggis stålvajer stack upp ur sockeln. Det kändes som en spark i magen på mitt lillåriga jag. Jag vill hoppas att den hopkurade stenfamiljen snart ska vara komplett igen.

Renqvists havsfågel har jag emellertid missat att fotografera (för ordningens skull ska fjag örsöka komplettera detta senare). Hade jag vetat det här med elefanterna hade jag förmodligen gett hans verk lite större uppmärksamhet.

Stationen och dess maritima utsmyckning invigdes hur som helst 1952, och att Ingegerd Möller är en stor Carl von Linné-fantast känns i efterhand som en lustig slump (?) eftersom den konst som skulle tillkomma flera decennier senare just är en hyllning till denne vår käre nationalbotanist.

1997 förvandlades hela väggen i norra biljetthallen till en färgglad och lekfull kakelrelief. Mitt emot denna står Linné själv skulptur i en cylinderformad glasmonter. Hans ansiktsoval är ett kluster av speglar. Kanske är det meningen att vi ska se oss själva i den naturälskande systematikern.

Hela verket är en donnation från Metropolitano de Lisboa (Lissabons tunnelbana), och konstnären heter Dimas Macedo (född 1954). Hans område är just den traditionella, dekorativa spanska och portugisiska keramiken, azulejos.

Här kan vi till exempelvis kika på skulpturen Metrovóide och på en hel metrofasad full av figurer tydligt besläktade med dem på på vårt eget Fridhemsplan.

Den tillfälliga konsten, som syns insprängd mellan reklamaffischerna, består till sist av en serie konsttryck, kallad Fri hand, av Maria Lindberg (född 1958), en svartvit, flyhänt och ofta humoristisk betraktelse över vardagen i tunnelbanan.

Och där tror jag faktiskt att vi stoppar för den här gången, för nu orkar i alla fall inte jag lära mig mer. På onsdag är det dags för vår allra sista multitävling. Tio poäng står åter på spel, men den här gången bjuds det inte på några bonusar.

Det börjar nu (äntligen) likna slutspurt i den här tävlingen!