Om konsten att minnas (2)

Vad önskar man sig av en yrkesmemoar skriven av en man som Jan Guillou?

För det första naturligtvis en skildring av hans långa karriär, en slags "IB och Hamilton (m.m.) bakom kulisserna" där man får tillgång till spännande förlopp, till känslor och resonemang som tidigare varit höljda i dunkel.

Man föreställer sig vidare en hårdför och mycket Jan Guillousk (självsäkert strukturerad och sarkastisk) genomgång av svensk journalistik under det halvsekel han snart kan se tillbaka på som aktiv yrkesman.

Man ser fram emot en sansad och nykter återblick där även misstag kan erkännas och ödmjukt redovisats, sedan åren frälsande gått och feltrampen inte längre måste upplevas som så handsvettigt plågsamma.

Man vågar till och med hoppas att en man som Jan Guillou - vars intellektuella skärpa och strikt konventionella manlighet, knappast kan ifrågasättas av någon - ska bjuda på lite befriande skratt på sin egen bekostnad.

Ordens makt och vanmakt infriar utan vidare de första två förväntningarna.

Den tredje infrias så till vida att Guillou erkänner de misstag i sitt yrkesliv han själv faktiskt tycker sig ha gjort, vilket emellertid är mycket få, och lika gärna kan handla om att råka ha väldigt rätt vid väldigt fel tid, som att begå en verklig fadäs.

Den sista förväntningen infrias i princip inte alls.

Och det är synd.

Bäst som läsning, alltså som rent litterär njutning, är boken nämligen i början, då när Guillou ser tillbaka på sin ytterst pinsamma tid som ung och mycket pretentiös författaraspirant. Här tillåts vi gärna skratta åt den överspända kraken. Men hur svårt Guillou faktiskt har att erkänna de här mänskligt patetiska sidorna hos sig själv blir symptomatiskt tydligt i det att han inte ens förmår skriva om denna tid i första person. Så länge den tjugoårige Guillou flummar omkring i finkulturella fantasier förvisas han just till ett "han" - en person på replängs avstånd från Guillous senare självbild, en version av honom som alltså inte längre är välkommen som en del i hans "jag".

Ytterligare en scen i boken är av samma dråpliga karaktär. Det är en mycket kort passus. Men den är svårslagbart rolig. Där vaknar Jan Guillou bakfull på en soffa efter en storslagen fest och upptäcker sömndrucket, och till sin stora förskräckelse, fötterna på vad han antar är två israeliska lönnmördare sakta närma sig över golvet. Han låtsas sova vidare medan han låter dem komma just inom räckhåll och sedan kastar han sig över dem. I sista stund inser han emellertid att han förmodligen haft fel i sitt antagande om männens identitet, hejdar sig i anfallet och hamnar istället, spritt språngande naken, runt halsen på en mycket förvånad Säpoagent. Innan skrattet får chans att stegras till klimax har Guillou emellertid samlat sig igen och är åter man över situationen.

I övrigt sker alla skämt i Jan Guillous yrkeslivshistoria på någon annan stackars sates bekostnad. Och det gör honom, i mina ögon, till både en sämre man och berättare.

På frågan vem som är galen, Jan Guillou eller Resten av världen? är svaret alltid Resten av världen. Han säger sig själv vara medveten om faran med sin egen egocentrism, som i firade stunder riskerar att övergå i fartblindhet. Det hade under de förutsättningarna varit spännande att se honom glipa på pansaret, att få möta mer av människan, och mindre av övermänniskan.

Inte minst hade det också gjort hans hågkomster mer trovärdiga. Det bär emot att lita okritiskt på en skrävlare.

Förmodligen hade Jan Guillou emellertid inte varit just Jan Guillou om han inte varit så mån om sin skottsäkra image.

Och världen hade onekligen varit ett betydligt fattigare ställe om inte Jan Guillou hade funnits.

Om konsten att minnas (1)

"Att man är paranoid betyder ju inte att man inte är förföljd." Så lyder väl ungefär ett gammalt skämt.

Man skulle också kunna tänka sig en parafras:

"Att man har storhetsvansinne betyder ju inte att man inte har rätt."

Problemet med båda tillstånden uppstår när det är dags för den drabbade att försöka skilja på sanning och föreställning.

När Guillou sätter sig ner för att sammanfatta sitt skrivande liv upptäcker han hur hans minne i många fall förgripit sig på verkligheten. Han har förskönat somligt, svartmålat annat. När han jämför sin livshistoria med textarkiven tvingas han flera gånger justera sina ihågkomster.

Det är tur, konstaterar han sålunda, att de objektiva arkiven finns.

Under en avgörande period i hans liv finns dock inga dokumentära källor att återvända till, eller åtminstone inga fullödiga sådana. Det gäller inte minst de isolerade förhören med honom, Peter Bratt och Håkan Isacson, sedan de alla tre häktats som misstänkta spioner till följd av sina avslöjanden under IB-affären.

Guillou säger det själv: Att sitta isolerad dag ut och dag in, under tiden som man utsättas för förhör av personer som är utbildade i konsten att med alla tänkbara (verbala) medel försöka knäcka dig, det tär på krafterna. Naturligvis menar nu Guillou att han för egen del, till skillnad från sina svagare olycksbröder som lämnade isoleringen bleka och hålögda, är av ett sådant råbarkat karlakarlsvirke att han inte låter sig brytas ned av dylika metoder, utan tvärt om höll huvudet kallt föredömligt under hela denna pressande tid.

Jag kan dock inte föreställa mig annat än att även han ofta kände sig utmattad, till en början förmodligen skakad och stundom kanske även rädd.

Under förhållanden som dessa är det förmodligen också lätt hänt att hjärnan spelar en små spratt.

Det kan till slut bli svårt att sortera i den taktiska ström av antydningar, halvsanningar, dolda hot och smicker som förhörsledarna matar en med. Man kan få svårt att skilja på vad som är vad. Man kan, i efterhand, till exempel minnas fel. Eller så kan ens mentala försvar lägga allt tillrätta på ett sådant sätt att man själv framstår som oklanderlig, medan skulden förs över på någon annan.

Hur som helst menar att man nog måste vara ödmjuk inför den möjligheten. Särskilt om man inte har några objektiva arkiv att jämföra sina hågkomster mot. Särskilt om man redan erkänt för sig själv om andra hur lätt det kan vara att missminna sig.

Jag menar däremot inte att ta ställning för eller emot varesig Peter Bratt eller Jan Guillou i frågan om vem som egentligen svek vem i samband med den här affären - nu när Jan Guillou alltså kallat Peter Bratt för "golbög" och Peter Bratt å det starkaste slår anklagelsen ifrån sig.

Om detta vet jag rakt ingenting. (Att Guillou stundom överskattar sin egen betydelse behöver ju inte nödvändigtvis betyda att han har fel.)

Jag vill bara så gärna hjälpa till att komplicera bilden lite.

(Snart kommer mer om den spännande boken.)

Pausfågel (34) - Lördagsgodis

Enväldig domare

Jodå.

I utbyte mot en fin flaska vin kommer jag i oktober fungera domare i Stockholms fotoklubbs årliga tävling.

Tema denna gång: Blommor.

Huka er för min lie!

Till fots, Australien

Bruce Chatwins Drömspår fick inledningsvis duga som mellanbok i otålig väntan på nästa bokförsändelse. Den föreföll mig genast som en ungdomligare, äventyrligare variant av Sven Lindqvists Terra Nullius, som jag ju läste i somras, och jag var egentligen inte sugen på mer av den varan.

Halvvägs in tar skildringen emellertid en fascinerande vändning. Istället för att skumpa runt i en ännu en jeep och möta ännu fler australiensiska original (om man som jag nu är lite mätt på sådana), stiftar vi bekantskap med Chatwins "anteckningsböcker".

Dessa visar sig vara en diger samling lösryckta citat, historiska idésammanfattningar, gamla eller nya urtidsteorier och egna fria slutsatser som alla, på olika sätt cirkulerar kring grundtankarna att människan 1) är skapt för vandring, 2) har en medfödd rädsla för, och således ett behov av, monster samt 3) skapar sin värld genom språket/sången.

Utan vandring/rörelse/förflyttning blir vi rastlösa och ängsliga. I brist på monster skapar vi egna. Eller så slåss vi mot varandra.

Även om man naturligtvis lika gärna hade kunnat tänka sig en diger samling anteckningar som tvärt om pekade mot slutsatsen att människan har ett medfött behov av en fast bosättning, är det intressant och stimulerande läsning.

*

Alla skor som nöts ut under en människas liv. Slitstarka material - gummi och läder. Vi smular det till slamsor mot asfalten. Men våra fötter vandrar oberört vidare.

Harmonin i samband med bemästrade avstånd. (Även konstruerade. Som Stockholm halvmarathon.)

Rörelse som religion. Och dit räknar jag också litteraturen.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 35) Multitävling

Kära tävlande!

Det ni just nu gör är att stå öga mot öga med den sista multitävlingen för hela den här, sammanlagt 40 veckor långa gissningsleken.

Tio, eventuellt avgörande poäng står på spel. I beaktande av stundens allvar bjuds därför inte på några bonusvinster. Det spelar heller ingen roll vem som gissat rätt först. Det enda som gäller är att placera ut rätt verk på rätt tunnelbanestation i Stockholm. Varje lyckoträff ger sedan en poäng.

Vi har alltså tio bilder att begrunda idag. Därför sätter vi genast i gång.

Bild 1:

Bild 2:

Bild 3:

Bild 4:

Bild 5:

Bild 6:

Bild 7:

Bild 8:

Bild 9:

Bild 10:

Odlingskultur (en utsvävning)

Hela Bromma doftar fallfrukt. Det doftar överflöd och slöseri. Liv och förgängelse. Trygghet och samvetskval. Allt i en salig röra.

Av alla saker man borde göra här i världen borde man inte minst gå bort till anslagstavlan utanför föreningshuset vid Kortenslunds koloniträdgårdar någon gång i början av augusti och sätta upp en lapp enligt vilken man erbjuder sig att ta hand om åtminstone en bråkdel av alla äpplen, plommon och päron som just nu ligger och ruttnar där.

Men det kommer man aldrig att göra.

Intellektets våld på intuitionen

Igår på tunnelbanan kom jag plötsligt på vad mina noveller handlar om!

Rätt svar (deltävling 34): Fridhemsplan!

Och duktigt, Burrburr, som tycks ta denna tävling på det blodiga allvar den förtjänar. Det blir två nya poäng.

Den båt vi såg på ledtrådsbilden var närmare bestämt en äkta blekingeeka. Hela den blå linjens plattform bär nämligen havets förtecken.

Förutom båten finner vi exempelvis en kompass och ett ankare, och insprängt i plattformsväggarna hittar vi fyra montrar med en vemodig betraktelse över tillståndet hos en bit strand under ett lopp av femton år, där sakerna som drivit in övergår från naturliga material, till industriellt skräp och olja.

Konsten invigdes 1952, och vi kan väl inte mer än sorgligt konstatera att vi knappast tar bättre hand om världen under ytan nu, än vi gjorde då. Det hade kanske varit annorlunda om vi såg förödelsen lika tydligt som vi ser saltöknar och kalhyggen. Men vad som än händer där nere, är ju vågorna alltjämt blå. Nå.

Konstnären heter Ingegerd Möller (född 1928). Främst textil, även akvarell och olja. Carl von Linné och våra karga fjäll är en återkommande inspirationskälla, vilket också går hand i hand med hennes djupa känsla för naturen. Här kan ni läsa en intervju som gjordes med Möller med anledning av hennes utställning "I Linnés marker", 2007.

Hennes kanske mest berömda verk är dessutom en virkning som heter Linnés kofta, som jag inte hittar på bild men som finns i Nationalmuséums samlingar. Här är istället målningarna Vinterled och Träskmark i fjällen. Hon har vidare utformat flera Nobeldiplom, bland annat det som medföljde kemipriset 2004 och ekonomipriset 2006. Hos konstfrämjandet finns en samling litografier att beskåda. Däremot har jag tyvärr inte funnit några bilder av hennes textiler.

I ett av valven på stationen vidare en havsfågel i trä, med tre meters vingbredd, skapad av Torsten Renqvist (1924-2007). Rehnqvist började sin bana som målare (här ett färgstarkt exempel), men blev sedemera också grafiker (här en tempramentsfull Igelkott) och skulptör (här hans Dansande flicka, och ett par andra exempel med vidhängande kvalificerad tolkning).

Lite lojt surfar jag sålunda runt efter bilder när jag plötsligt blir hänryckt över upptäckten att det ju är det Torsten Renqvist som också skapat Lilla elefanten drömmer, en skulpturgrupp på Greta Garbos torg i Stockholm.

De elefanterna klättrade jag ofta omkring på som mycket liten krabat. (Med barnets känsla för rim och reson blev jag aldrig riktigt till freds med att djuren bara hade två ben och en snabel, men de är ändå en del av min barndom.) Döm om min sorgsenhet när jag häromveckan fick se att någon slitit upp och burit bort en av lillfnattarna så att nu bara en taggis stålvajer stack upp ur sockeln. Det kändes som en spark i magen på mitt lillåriga jag. Jag vill hoppas att den hopkurade stenfamiljen snart ska vara komplett igen.

Renqvists havsfågel har jag emellertid missat att fotografera (för ordningens skull ska fjag örsöka komplettera detta senare). Hade jag vetat det här med elefanterna hade jag förmodligen gett hans verk lite större uppmärksamhet.

Stationen och dess maritima utsmyckning invigdes hur som helst 1952, och att Ingegerd Möller är en stor Carl von Linné-fantast känns i efterhand som en lustig slump (?) eftersom den konst som skulle tillkomma flera decennier senare just är en hyllning till denne vår käre nationalbotanist.

1997 förvandlades hela väggen i norra biljetthallen till en färgglad och lekfull kakelrelief. Mitt emot denna står Linné själv skulptur i en cylinderformad glasmonter. Hans ansiktsoval är ett kluster av speglar. Kanske är det meningen att vi ska se oss själva i den naturälskande systematikern.

Hela verket är en donnation från Metropolitano de Lisboa (Lissabons tunnelbana), och konstnären heter Dimas Macedo (född 1954). Hans område är just den traditionella, dekorativa spanska och portugisiska keramiken, azulejos.

Här kan vi till exempelvis kika på skulpturen Metrovóide och på en hel metrofasad full av figurer tydligt besläktade med dem på på vårt eget Fridhemsplan.

Den tillfälliga konsten, som syns insprängd mellan reklamaffischerna, består till sist av en serie konsttryck, kallad Fri hand, av Maria Lindberg (född 1958), en svartvit, flyhänt och ofta humoristisk betraktelse över vardagen i tunnelbanan.

Och där tror jag faktiskt att vi stoppar för den här gången, för nu orkar i alla fall inte jag lära mig mer. På onsdag är det dags för vår allra sista multitävling. Tio poäng står åter på spel, men den här gången bjuds det inte på några bonusar.

Det börjar nu (äntligen) likna slutspurt i den här tävlingen!

21 098 meter

En blå nagel och lite andra överkomliga småblessyrer senare. Såhär gick det.

Och för det är jag stolt.

Som det stod i den bok som lite är orsaken till att jag alls gjorde detta:

"At least I never walked."

Löplogg (22) - 0 dagar kvar

När startskottet går börjar jag springa. Sen slutar jag inte springa igen förrän jag är i mål.

Ju mindre tankar där emellan dess bättre.

Lägesrapport (19)

Läser: Drömspår av Bruce Chatwin lite för tidigt inpå Terra Nullius, för att vara en person utan specifikt intresse för just Australien, men nu var det den som fanns hemma.

Ser: bra filmer, som Flickan och The September Issue, för att unna mig lite fröjd på en ledig dag.

Ser: riktigt, riktigt usla filmer, som Flightplan och Hitman, för att döva det dåliga samvetet för att jag inte skriver på en annan ledig dag, vilket fungerar ungefär lika bra som att äta skräpmat för att trösta sig (straffa sig) när man tycker att man blivit tjock.

Skriver: till slut några sidor ändå, om så bara för att stå ut med mig själv.

Hämtar: nummerlappen till Stockholms halvmarathon senare idag,

och intalar mig: att två timmars löpning blir en baggis (snart ska det i alla fall vara över).

Äter: tofu, för då blir man gammal,

och tänker: att det ska kompensera min oförmåga att ta vara på tiden nu.

Borde väl egentligen (med tanke på loppet): äta massor av pasta istället.

Köper: biljett till Paris med SAS istället för Ryan,

och känner mig: påtagligt vuxen.

Har tavlor: i huvudet.

Längtar efter: det flummiga flödet.

Får: spam på Skype, meddelanden om acaibärets mirakulösa verkningar från kapade konton på msn, klappa-min-virituella-lilla-luddiga-pussinusssöta-katt-uppmaningar på Facebook,

och planerar: analoga dagar.

Skrivmaskin

Har börjat önska mig en dator utan internetanslutning, en snygg och sluten ordbehandlare bara, utan fönster mot ständig distraktion.

Saker skulle bli klara oftare då.

Värdet av det unika (i digitaliseringens tid)

Det talas mycket i dessa dagar om digitaliseringen av böcker.

Dels har vi Googles omdebatterade vision att skanna in och göra tillgänglig all världens litteratur, ett projekt som ju på samma gång känns förföriskt och skrämmande. Den som är stark måste också vara snäll. Men alla är nu inte som Pippi Långstrump.

Dels har vi läsplattornas frammarsch. Snart kommer den som så önskar kunna ladda ner sitt bibliotek i en liten slick apparat, istället för att gå till bokhandeln och köpa papper.

(Och som ett sidospår har vi ju också Bonniers kritiserade förlagsavtal, som med metoder som mest liknar utpressning tvingar sina författare att ge upp rätten till den digitala distributionen av sina verk, utan att för den skull ge dem några garantier i gengäld.)

Just som i fallet med film och musik förvandlas litteraturen till ett elektroniskt flöde. Och när böcker samtidigt upphör att vara fysiska föremål som det känns naturligt att betala pengar för, lär det rimligen bli ännu svårare än idag för den enskilde författaren att få lön för sitt arbete.

Som aspirerande författare jublar jag knappast över den ekonomiska prognosen. (Troligen får väl reklamen stiga fram som en frälsande djävul, även på denna marknad, om inte allt ska gå i stå.)

Men kanske finns också en annan, något muntrare konsekvens av den gränslösa distributionen När allt finns tillgängligt i kopior, överallt när som helst, kan jag inte annat än tro på ett uppsving för det unika.

Jag föreställer mig en framtid där den ständiga, kostnadsfria tillgången är självklar, men där den särskilda upplevelsen i gengäld betraktas som än mer exklusiv. Som detta: Att själv ha varit där. Att personligen ha mött människan bakom. Att på hemmafesten kunna visa upp ett exemplar av decenniets bäst säljande bok i en reklamfri, numrerad specialutgåva.

Särskilt tydligt blir exemplet med konstverk, som målningar. En målning finns trots allt bara i ett enda exemplar. Hur många bilder som än tas av den och hur många av dessa som än läggs ut på nätet, urholkar det aldrig värdet av den enda, unika förlagan.

Allt kan inte skannas in och slås i tusen identiska bitar.

Om vi bara lär oss sätta pris på det enstaka, finns kanske en framtid för kulturen ändå.

Eller i alla fall för undertecknad.