Till fots, Australien

Bruce Chatwins Drömspår fick inledningsvis duga som mellanbok i otålig väntan på nästa bokförsändelse. Den föreföll mig genast som en ungdomligare, äventyrligare variant av Sven Lindqvists Terra Nullius, som jag ju läste i somras, och jag var egentligen inte sugen på mer av den varan.

Halvvägs in tar skildringen emellertid en fascinerande vändning. Istället för att skumpa runt i en ännu en jeep och möta ännu fler australiensiska original (om man som jag nu är lite mätt på sådana), stiftar vi bekantskap med Chatwins "anteckningsböcker".

Dessa visar sig vara en diger samling lösryckta citat, historiska idésammanfattningar, gamla eller nya urtidsteorier och egna fria slutsatser som alla, på olika sätt cirkulerar kring grundtankarna att människan 1) är skapt för vandring, 2) har en medfödd rädsla för, och således ett behov av, monster samt 3) skapar sin värld genom språket/sången.

Utan vandring/rörelse/förflyttning blir vi rastlösa och ängsliga. I brist på monster skapar vi egna. Eller så slåss vi mot varandra.

Även om man naturligtvis lika gärna hade kunnat tänka sig en diger samling anteckningar som tvärt om pekade mot slutsatsen att människan har ett medfött behov av en fast bosättning, är det intressant och stimulerande läsning.

*

Alla skor som nöts ut under en människas liv. Slitstarka material - gummi och läder. Vi smular det till slamsor mot asfalten. Men våra fötter vandrar oberört vidare.

Harmonin i samband med bemästrade avstånd. (Även konstruerade. Som Stockholm halvmarathon.)

Rörelse som religion. Och dit räknar jag också litteraturen.