Om konsten att minnas (1)

"Att man är paranoid betyder ju inte att man inte är förföljd." Så lyder väl ungefär ett gammalt skämt.

Man skulle också kunna tänka sig en parafras:

"Att man har storhetsvansinne betyder ju inte att man inte har rätt."

Problemet med båda tillstånden uppstår när det är dags för den drabbade att försöka skilja på sanning och föreställning.

När Guillou sätter sig ner för att sammanfatta sitt skrivande liv upptäcker han hur hans minne i många fall förgripit sig på verkligheten. Han har förskönat somligt, svartmålat annat. När han jämför sin livshistoria med textarkiven tvingas han flera gånger justera sina ihågkomster.

Det är tur, konstaterar han sålunda, att de objektiva arkiven finns.

Under en avgörande period i hans liv finns dock inga dokumentära källor att återvända till, eller åtminstone inga fullödiga sådana. Det gäller inte minst de isolerade förhören med honom, Peter Bratt och Håkan Isacson, sedan de alla tre häktats som misstänkta spioner till följd av sina avslöjanden under IB-affären.

Guillou säger det själv: Att sitta isolerad dag ut och dag in, under tiden som man utsättas för förhör av personer som är utbildade i konsten att med alla tänkbara (verbala) medel försöka knäcka dig, det tär på krafterna. Naturligvis menar nu Guillou att han för egen del, till skillnad från sina svagare olycksbröder som lämnade isoleringen bleka och hålögda, är av ett sådant råbarkat karlakarlsvirke att han inte låter sig brytas ned av dylika metoder, utan tvärt om höll huvudet kallt föredömligt under hela denna pressande tid.

Jag kan dock inte föreställa mig annat än att även han ofta kände sig utmattad, till en början förmodligen skakad och stundom kanske även rädd.

Under förhållanden som dessa är det förmodligen också lätt hänt att hjärnan spelar en små spratt.

Det kan till slut bli svårt att sortera i den taktiska ström av antydningar, halvsanningar, dolda hot och smicker som förhörsledarna matar en med. Man kan få svårt att skilja på vad som är vad. Man kan, i efterhand, till exempel minnas fel. Eller så kan ens mentala försvar lägga allt tillrätta på ett sådant sätt att man själv framstår som oklanderlig, medan skulden förs över på någon annan.

Hur som helst menar att man nog måste vara ödmjuk inför den möjligheten. Särskilt om man inte har några objektiva arkiv att jämföra sina hågkomster mot. Särskilt om man redan erkänt för sig själv om andra hur lätt det kan vara att missminna sig.

Jag menar däremot inte att ta ställning för eller emot varesig Peter Bratt eller Jan Guillou i frågan om vem som egentligen svek vem i samband med den här affären - nu när Jan Guillou alltså kallat Peter Bratt för "golbög" och Peter Bratt å det starkaste slår anklagelsen ifrån sig.

Om detta vet jag rakt ingenting. (Att Guillou stundom överskattar sin egen betydelse behöver ju inte nödvändigtvis betyda att han har fel.)

Jag vill bara så gärna hjälpa till att komplicera bilden lite.

(Snart kommer mer om den spännande boken.)