Parisar på, efter förmåga

Efter fem timmars (mer än 15 kilometers) vandrande genom Paris igår, återvände jag till hotellet där jag läste ut Birgitta Lindqvists novellsamling Tangokavaljer.

Stilen, ett försök till fingersättning:

Flickaktig. Mogen. Finurlig.

Jag insåg först efter ett tag att hon har samma efternamn som Herman Lindqvist eftersom han gett henne sitt. Kan inte låta bli att fascineras – de är väldigt lika varandra.

Undrar om de trettio år de tillbringat tillsammans har gjort dem sådana, eller om det var likheten som förde dem samman?

(Här blir hon förresten avmålad av en av de andra deltagarna i vår svenska delegation.)

***

En man spelade trumpet på andra sidan torget, medan mörkret föll, trafiken blev nattlig. Paris var vackert igen.

Jag tvättade av mig i den hopplösa duschen en trappa ner och gav mig av till ett brasserie för att dricka vin och läsa igenom resten av novell nummer ett. (Insikten kvarstår – den måste kortas något drastiskt.)

När köket öppnade hade jag tänkt äta också, men vid det laget kunde jag inte förneka det längre. Jag har blåskatarr, igen. För många kalla stenbänkar. För lite citrus och vatten.

Svärande återvände jag till hotellet.

När jag var liten och vi skulle på skidresa stickade mamma korta, pastellfärgade yllekalsonger till mig, att ha på under overallen. Var finns sådant förutseende nu, när man tydligen faktiskt behöver det?

Loppmarknaden i Montreuil

Halvvägs? Nej tack!

Konstaterar nu (eller påminns väl snarare): De för allmänheten (och fyra euro) öppna trapporna leder bara till Eiffeltornets andra nivå.

Så tragiskt.

Antar att vakter och sjukvårdare på detta vis undviker att behöva springa upp och ner i den blåsiga krokanen för att frakta bort drivor av otränade turister, som fastnat med hjärtflimmer och knastrande knän, någonstans vid 200 meter.

Men vem vill bestiga hälften av något högt?

Det hela är mycket olyckligt. Jag hade till och med planerat ett blogginlägg som skulle läsas nerifrån och upp, i etapper, just som min promenad uppför spiran.

Nu får jag finna ett nytt mål för dagen.

(Bilden är från förra våren.)

Lägesrapport (22)

Läser ut: Skynda, kom och se, som skickligt imiterar god litteratur, men som ändå aldrig blir det, och som därför lämnas kvar på hotellet.

Lämnas: av sin sambo att åter irra ensam, längs trottoarerna i ett mulet Paris,

och känner mig (för tillfället): övergiven.

Hoppas: att det inte bara var vinet som talade när han, för ett par dagar sedan, njöt sig igenom den sista novellen, och tyckte att den var Stephen Kingsk.

Hoppas: att förlagen ska dela hans åsikt (alternativt dricka samma slags vin).

Dricker: kaffe, vatten och vin.

Äter nästan uteslutande: vetemjöl, ost och ägg,

och börjar bli: ganska trött på det.

Rekommenderar gärna: ett framtida besök på Art en Capital, som kombinerar de mest patetiska konstyttringarna med de verkligt förkrossande bra, och som alltså lyckas slå en mycket underhållande cirkel runt hela konsten som fenomen.

Rekommenderar däremot inte: Hotel Tolbiac, som alla sina färgglada ränder till trots, inte kompenserar spartanska förhållanden med ett hjärtligt och generöst bemötande (utan tvärtom, för var ny dag som går, känns allt mer dammigt och sniket).

Vandrar: längs gatorna tills fötterna värker, huvudet är tomt.

Fryser: på bänkar i Jardin des Plantes.

Besöker: en biodynamisk restaurang och Victor Hugos ganska tråkiga bostad.

Begrundar: surrealister och en svartmålare i Centre Pompidou,

men orkade sen: inte med fler museer.

Ser med blandade känslor fram emot: ytterligare dagar i Paris,

och är: osäker på hur de bör fyllas.

Överväger: en loppmarknad, någon av alla, eller om andan faller på: att gå till fots hela vägen till Eiffeltornets topp, vilket varit en dröm sedan Stålmannen II.

Planerar dock närmast: en sväng till affären,

och förväntar mig därefter: horisontalläge.

Ripaletten, 5 minuter senare

Quatorze mille cinq cent personnes!

Presidenten för vår salong, Jean-Maxime Relange, bekräftade upplevelsen i siffror, när de utländska delegationerna bjöds på skumpa och maränger på en kylskåpskall trapp i Grand Palais igår.

14 500 personer hade besökt salongen under öppningsdagen.

Shakespeare och gänget

Ingen visit i Paris är komplett utan ett besök på bokhandeln Shakespeare and Company, vid Seines strand just söder om Notre Dame.

Och för första gången är nu en Parisvisit komplett även för mig.

Shakespeare and Company är på samma gång bokhandel, antikvariat, museum, läsbibliotek anslagstavla och hem för unga författare.

Butiken är döpt efter en tidigare, mycket anrik anglo/amerikansk bokhandel i Paris. Denna hade sedan 1919 frekventerats av storheter som Ernest Hemingway, Ezra Pound, Gertrud Stein och James Joyce.

Stället nämns upprepade gånger i Hemingways En fest för livet, men 1941 tvingades bokhandeln att stänga i och med invasionen under andra världskriget.

1951 öppnade emellertid den nuvarande versionen av Shakespeare and Company på ny adress men i samma vackra anda.

Jag hade svårt att slita mig från stället sedan jag väl kommit in. Inte minst uppskattade jag den demokratiska sorteringen som inte gör skillnad på inbundet och pocket.

Allt blandas till ett varmt, skenbart, men egentligen mycket välordnat kaos som får pulsar att sjunka och rynkor att slätas ut, bara man stiger över tröskeln.

Jag vet inte hur lång tid vi tillbringade där inne, men till slut lyckades jag ändå välja en bok att spara som kombinerat nöje och souvenir - Kazuo Hishiguros novellsamling Nocturnes - som i kassan förseddes med butikens fina stämpel.

Ja, vem behöver ljusterapi i höstrusket, så länge det bara finns böcker?

Stål och glas

Vid sidan av allt annat är det svårt att inte imponeras av själva byggnaden Grand Palais, byggd inför världsutställningen i Paris år 1900.

Det är fint med katedraler som inte har med gud att göra. Eller mammon.

Framstegshetsen, visserligen.

Men stiligt är det, hur som haver.

Portarna öppnades

När den nyanlända sambon och jag - efter flera timmars vandrande bland konsten - till slut begav oss hemåt från vernissagen Grand Palais, hade mörkret fallit och kön ringlade fortfarande i en två hundra meter lång, paraplyförsedd orm längs trottoaren.

Det var först då, i det ständigt tilltagande myllret, som jag insåg hur stor Art en Capital faktiskt är, och då inte enbart till volymen – där samsas fem olika salonger med sammanlagt många hundra deltagare - utan även som publikmagnet i denna konstens huvudstad.

Det krävdes ett flertal varv genom den färgklara skärmlabyrinten innan man som besökare kunde sortera intrycken. Lyckligast fann jag mig till rätta bland de stora oljemålningarna i salongerna ”Comparaisons”, ”Société des Artistes Francais” och ”Société Nationale des Beaux-Arts”, och återvände flera gånger för att beundra imponerande arbeten.

Nästa gång jag ställer ut, tänkte jag, ska jag också se till att fläska på.

Nakna, yppiga kvinnor var annars ett genomgående motiv på utställningen, lika populärt 2009 som någonsin tidigare i konsthistorien. Brösten dignade som sprängfyllda vattenballonger vart man än vände blicken.

Så sambon hade inte heller tråkigt.

Avtäckning!

I dag slås dörrarna upp för utställningen Art en Capital i Grand Palais i Paris.

Ni som inte har nöjet att vara där personligen, får nu i bloggen i alla fall se mina bidrag:

Keep on dreaming

97 x 75 cm

Hedgehog thinking

26 x 20 cm

Udda fåglar i Svenska huset

I dag träffades vår delegation i Svenska huset i Cité Universitaire för kaffe och presentationsrunda.

De flesta i vår, omkring 20-hövdade, grupp har arbetat med konst i decennier, många sedan länge på heltid, och ofta knutna till internationella sällskap. När det var min tur att säga några ord om de vägar som fört mig till Paris, kände jag mig som något av en kråka bland tranor.

(Tidigare hade jag berättat att mina bidrag var målade på golvpapp och en av kollegorna utbrast förskräckt: "Men det är väl knappast syrafritt!" och jag slog ut med händerna. Senare föll det mig in att jag, istället för att lite ursäktande förklara mig som självlärd, underförstått amatör, i fortsättningen borde kalla mig "anarkist". Konstanarkist. Det torde i alla fall innebära slutet för all kontraproduktiv motargumentation, och då framför allt min egen.)

Symptomatiskt nog blev jag själv dessutom mest intresserad av den i sällskapet som reste sig upp och berättade att hon för sin del inte var målare utan författare, och att hon följde den här gruppen som skribent inte som bildkonstnär.

Efteråt köpte jag hennes novellsamling.

Inlämnad och utpumpad (2)

Sydvästra långsidan av Grand Palais förvandlades till ett nervöst kryller när det var dags för inlämning till Salon du Dessin et du Peinture á l'eau.

Tavlor och papier maché figurer avtäcktes, kontrollmättes, förseddes med klisteretiketter och travades längs med väggarna, medan utställningens roddare byggde montrar, kånkade material, körde runt på truckar och steghissar och ropade ut direktiv på för många helt obegriplig franska.

Vi var alla glada att äntligen vara av med fanstygen. Allt vi behöver göra nu är att att invänta vernissagen på tisdag. Då ska skärmarna i hallen digna av konst (vår konst).

Vilket på ett sätt nästan är synd.

Väggarna i stora palatset var ju vackra som de var, även utan tavlor.

Svensk konst i Paris tunnelbana

Vad vore väl jag för en tunnelbanekonstbloggare om jag inte passade på att dokumentera höstens svenska samlingsutställning på linje 14, nu när jag ändå är i Paris?

Med avsevärd möda lyckades jag hitta alla montrar utom dem på Gare de Lyon. Så här ser det ut:

På station Madeleine - verk av (från vänster): Martina Vasques, Carin Ellberg och Susanne Simonson...

...samt Ann Jansson, Maya Eizin Öijer och Johanna Schartau.

På station Pyramides - verk av: Mette Björnberg, Lovisa Ringborg och Klara Kristalova.

På station Gare de Lyon - verk av: Anna Kleberg (montrarna finns att se i länken ovan, där stämmer emellertid inte alltid uppgifterna om vilket verk som finns på vilken station).

På station Bercy - verk av: Maria Hall, Anna Kleberg och Lenke Rothman.

Upplevelsen kan sammanfattas i en lärdom. Om man får möjlighet att ställa ut sin konst i något så monstruöst som en tunnelbanestation, då bör man också se till att fläska på.

De här 12 konstnärinnornas konstverk är alla rara var för sig. Men för den förbiilande pendlaren blir deras närvaro försumbar, om de märks över huvud taget. Det förefaller mig som om konstnärernas främsta fundering handlar om logistiken - hur få fanstyget över kontinenten? (en funderingen jag själv blivit väl förtrogen med) - och inte så mycket om hur de skulle ta vara på den plats de fått sig givna.

Även om jag blev spontant förtjust särskilt i Lovisa Ringborgs fotografier och Klara Kristovas lilla svampfamilj, blir utställningen sammantaget alltså en besvikelse. Men den gav mig i alla fall en anledning att stanna några timmar i underjorden, medan regnet föll över Paris.

Långrandigt

Till min egen stora förvåning började jag faktiskt läsa igenom den längsta av novellerna på hotellrummet igår.

Till min glädje var där mycket som var bra.

Till min irritation var det däremot för pladdrigt.

Jag skyller på formen. Allt är upplagt som en dagbok, skriven av en person som själv inte är helt klar över sina bevekelsegrunder, någon som dessutom hellre uttrycker sig i bild än i ord.

Och för att en dagbok ska kännas autentisk får den heller inte vara för tillrättalagd och välredigerad. Det måste också finnas en tydlig kontrast mellan jagets ord och de avskrivna citat som sprängs in efter hand. Så har i alla fall mina funderingar gått tidigare.

Nu inser jag att jag måste koka ner eländet med åtminstone en femtedel.

Men det är ok. Det finns en fin buljong där i botten, om jag bara reducerar den tillräckligt.

***

Hotel Tolbiac (lokaliserat i trettonde arrondissementet, "i hjärtat av Paris Chinatown") är förresten också mycket långrandigt. Men i glada färger. Var våning har sin egen kulör.

Jag håller till på den turkosa.