Långrandigt

Till min egen stora förvåning började jag faktiskt läsa igenom den längsta av novellerna på hotellrummet igår.

Till min glädje var där mycket som var bra.

Till min irritation var det däremot för pladdrigt.

Jag skyller på formen. Allt är upplagt som en dagbok, skriven av en person som själv inte är helt klar över sina bevekelsegrunder, någon som dessutom hellre uttrycker sig i bild än i ord.

Och för att en dagbok ska kännas autentisk får den heller inte vara för tillrättalagd och välredigerad. Det måste också finnas en tydlig kontrast mellan jagets ord och de avskrivna citat som sprängs in efter hand. Så har i alla fall mina funderingar gått tidigare.

Nu inser jag att jag måste koka ner eländet med åtminstone en femtedel.

Men det är ok. Det finns en fin buljong där i botten, om jag bara reducerar den tillräckligt.

***

Hotel Tolbiac (lokaliserat i trettonde arrondissementet, "i hjärtat av Paris Chinatown") är förresten också mycket långrandigt. Men i glada färger. Var våning har sin egen kulör.

Jag håller till på den turkosa.