Udda fåglar i Svenska huset

I dag träffades vår delegation i Svenska huset i Cité Universitaire för kaffe och presentationsrunda.

De flesta i vår, omkring 20-hövdade, grupp har arbetat med konst i decennier, många sedan länge på heltid, och ofta knutna till internationella sällskap. När det var min tur att säga några ord om de vägar som fört mig till Paris, kände jag mig som något av en kråka bland tranor.

(Tidigare hade jag berättat att mina bidrag var målade på golvpapp och en av kollegorna utbrast förskräckt: "Men det är väl knappast syrafritt!" och jag slog ut med händerna. Senare föll det mig in att jag, istället för att lite ursäktande förklara mig som självlärd, underförstått amatör, i fortsättningen borde kalla mig "anarkist". Konstanarkist. Det torde i alla fall innebära slutet för all kontraproduktiv motargumentation, och då framför allt min egen.)

Symptomatiskt nog blev jag själv dessutom mest intresserad av den i sällskapet som reste sig upp och berättade att hon för sin del inte var målare utan författare, och att hon följde den här gruppen som skribent inte som bildkonstnär.

Efteråt köpte jag hennes novellsamling.