Övernaturlig kyla

Studsar direkt från X-filerna till Extras.

Det är ett sätt att överleva. Här är 13-14 grader inomhus eftersom flera element visat sig vara trasiga lagom till att snön började falla. I badrummet förvandlas andedräkten till ånga och volymmoussen orkar inte puffa sig utan kommer ur flaskan i en kvidande ektoplasma.

Jag ligger i soffan i pälsmössa, raggsockor och filt över benen (novell nummer tre i knäet), men håller ändå långsamt på att frystorkas. Amaryllisen i skrivbordsfönstret har stannat i växten och klarar inte av att slå ut. I hela vindsvåningen råder raka motsatsen till de skenbara tidsparadoxerna (någon slags vilt skenande oxidering) på Arkiv X-spökskeppet utanför Lofoten. Istället för att åldras i accelererande hastighet konserveras jag för evigt vid en ålder av 31 år och 355 dagar.

Åtminstone tills våren kommer.

Eller kanske hade det räckt att skriva "Brrr".

2/5

Flyttar över text nummer två till mappen för "Klara noveller" och hinner med åtminstone tre avsnitt till av Arkiv-X innan jobbet.

Praktiska förhinder är kreativitetens moder

Det är som med sömnsvårigheter.

Kan man inte göra en sak på de tider och de platser som är specifikt avsedda för detta, får man finna alternativa lösningar som är mindre förknippade med prestationspress och oro.

Man kan till exempel sova med kläderna på framför teven (som en sömnförvägrad kollega) eller skriva sina noveller på jobbet.

På några få timmar har jag sålunda fått mer gjort än på en hel veckas samlade ledighet.

Tack för det, Svenska bio!

X-filer och gudsbevis

Kompenserar mitt oväntade Arkiv-X-marathon (och de lika oväntade mardrömmar som följer på ett sådant) med Richard Dawkins Illusionen om gud.

Jag beställde den mest för att man fick mängdrabatt vid köp av tre titlar, och hoppas en smula bakvänt att den spydiga genomgången av anti-gudsbevis samtidigt ska innebära en uppfräschande rundtur genom religionshistorien. Ateist är jag ju redan.

Gustaf Fröding var också inne på gudsbevisen under en av sina logikomaniska perioder (då han var maniskt tvungen att gå till botten med allting i tankarna). Trigonometri var därtill ett hjärteämne, och vid något tillfälle ställde han upp följande slutsats:

- För Gud är ingenting omöjligt, alltså är allt möjligt för Gud, ergo bör Gud kunna göra t.ex. en kvadrat med tre vinklar, vilket han ej kan. Gud kan således göra allt, som är möjligt för honom, en människa kan också göra allt som är möjligt för henne, därför endast en relativ olikhet. -

Bra tänkt!

Skingrar de något turbulenta tankarna med andra säsongen av The X-Files.

Älskar att när myndigheterna upptäcker att det som dödat två män är en naken, fyrtandad, hermafroditisk korsning av plattmask och primat, som lever i kloakerna och förökar sig genom att plantera yngel i levande människor, så tar de inte in varelsen för genetisk undersökning utan spärrar in den i en mörk cell på mentalsjukhus, i avsikt att senare ställa den till svars för sina gärningar.

***

David Duchovnys "Agent Mulder" är förresten inte helt olik Lena Strömbergs "Simone" i Dårfinkar och dönickar. Åtminstone har de exakt samma frisyr.

Det goda med sig

Människor helt utan betydelse var inte bara perfekt läsning i relation till mitt sinnestillstånd igår. Johan Klings kortroman var också perfekt läsning i relation till mina noveller.

Samtidigt som jag på ett plan kände mig fullkomligt värdelös väcktes alltså en ny och inspirerad förtröstan inför värdet och existensberättigandet i det jag försöker åstadkomma.

En av tillvarons många paradoxer.

Gäller sen bara att omvandla känsla i handling. Att över huvud taget hinna kravla upp ur sig själv, innan allt faller över en på nytt.

Vad är klockan?

Andarna i huset

Någon gång i mellanstadiet spelade mina föräldrar in (så måste det väl ha varit?) Poltergeist på VHS från teven (eller hyrde den från BP-macken i Brunn?).

Jag fick egentligen inte se den. Den var alldeles för läskig. Men jag var alldeles för fascinerad för att kunna låta bli.

När föräldrarna var borta satte jag igång kasetten, men för att ändå skydda mig lite från skräcken dammsög jag vardagsrummet samtidigt som jag sneglade mot teverutan, där ansikten föll av i speglar, köttbitar krälade fulla av larver och möbler flög i virvlar genom rummen.

Det satte uppenbarligen sina spår.

(Denna veckas barnnovell är av ren barmhärtighet något förkortad. Vi gör små nedslag i upptakten och hoppar sedan direkt från den - över ett extremt långtråkig mellanspel - till själva mystifikationerna.)

*

Andarna i huset

"Johanna och hennes föreldrar hade flyttat till en stor mörk-röd och lite avlägen villa på landet. Johanna skulle byta skola och hon var väldigt nervös. För varge dag som gick av det lilla som var kvar av sommarlovet blev hon allt mer nervös. Och när dagen var inne fick hon nästan ont i magen.

[---]

Hon satte sig i en fotölj, och tänkte på skoldagen. Alla skulle sirra på just henne och dom skulle viska och fnissa och hon skulle stå ensam i ett hörn. Men det var bara vad hon trodde.

Redan på bussen kom en flicka fram till henne och frågade om hon var den nya i 6f.
-Ja, svarade Johanna.
-Du ska gå i vår klass! Ska vi leka idag.

[---]

Johanna blev omtyckt av alla i klassen. Alla 22. Och nu tyckte hon att det var bra att hon hade flyttat. Hon var hemma hos Nina den här dagen också. Och nesta och nesta. Johannas föreldrar hade vid det här laget lärt sig att inte fråga vad hon hade haft för sig. Det skulle bara leda till en lång enformig story.

-Kan du inte ta med henne hit i stället? frågade dom en kvell.
-Imorgon ska jag fråga henne.

[---]

[Nina] stannade upp när hon såg huset.

-Vet då vad det rycktas om att det här är för hus? sa hon.
-Nä!
-Spökhus av nåt slag.
-Det var det dummaste,,, Jag har bott här hela sommarlovet och en vecka men inte har jag sett några spöken.

Den dagen var inte så rolig. Nina skrattade nästan aldrig och slängde iderligen vaksamma blickar åt alla håll.

Samma natt vaknade Johanna av en dov skräll. Sen var det tyst. En skräll igen. Johanna steg upp och gick ut i hallen och en skräll till. Den här gongen lät det som krossat porsling. Det kom från köket hörde hon nu, och hon smög sig försiktigt igenom den mörka hallen i fruktan att det var en inbrotts tjuv.

När hon tittade in i köket var det enda hon såg en hög med krossade glas och talrikar. Och i en till hög lengre bort. Där låg alla stekpannor och kastruller som familjen ägde. Johanna skrek samtidigt som en av kopparna till en kinesi servis åkte cirka en meter över golvet bort till högen med krosat poslin. Den landade på toppen av den och gick i minst 75 bitar.

Hon sprang in till sina föreldrars sovrum. Men på tröskeln stannade hon. Dom (hennes föreldrar altså) låg inte i sin seng. Och den var beddad som om dom aldrig gott och lackt sig på kvällen. Det var Johanna helt säker på att dom gort. För hon hade suttit uppe och tittat på en film och gott och lackt sig senare en sina föreldrar. Hon viste att dom inte hade hoppat ut genom fönstret. Det skulle vara helt i mot deras principer. Men ändå, för att vara helt säker gick hon till fönstret och tittade ut.

Det var sotsvart ute så hon såg ingenting. Hon tenkte att det kanske skulle räcka med natttygs lampan hon gick och hemtade den och tog med den till fönstrett. Minnsan det lyste upp riktikt bra. Men ut genom fönstret hade dom inte hoppat då hade man sett tydliga spår i grusgongen nedanför. Johanna blev riktigt orolig. Hennes föreldrar kunde ju visserligen gott ut genom dörren men dom brukade säga till henne innan dom gick ut.

Johanna vände sig om för att ställa tillbka lampan men där fanns inget natttygsbord att ställa lampan på och ingen säng heller. Hon tittade sig om i rummet. Alla möbler var borta utom en korgstol. Den darrade till och flög ut genom dörren. Sen tavlorna. Och alla kläder. Johanna ramlade ihop och svimmade.

När hon vaknade viste hon inte var hon var. Hon låg på en hög av möbler och tavlor och alla sorters inredning som finns i ett vanligt hus. Övarför henne fanns ett hål. Genom hålet såg hon en trappa. Hon såg att det var deras trappa så hon moste vara under huset.

Hon tittade nerot igen och såg sina föreldrar. Döda. Dom var likbleka och blodiga. Johanna skrek och svimmade igen när en kall men osynlig liten hand lades på hennes panna.

Hon vaknade av att hon bars ner för möbelhögen. Hon såg nu vilka det var. Det såg ut som andar och demåner. Inte större än till midjan på Henne. Hon försökte resa sig upp och springa. Men hon kunde inte röra sig mer en att hon kunde vrida på huvudet. Hon tittade uppot. hålet i taket (som igentligen var golvet) syntes inte mer. Det var tydligen mer möbler än hon hade trott. Och inte allting var deras.

Hon bars sakta nerför. Ett lager rutiga fotöljer och blommiga kuddar. Och plöttsligt stannade dom som bar henne. Hon lades på en soffa. En av andarna gick fram till henne med en kniv. Han högg henne i magen. Och hon dog en smärtfri död.

[---]

Efter en vecka ringde Ninas fröken till Johanna men hon kom aldrig fram.
-Nina, kan inte du åka till Johanna och titta om det hänt något.
-Jo.

Hon hade börgat fantisera ihop en massa saker om spöken som åt upp Johanna och allt möjligt. För hon var väldigt vidskeplig. Hon ville inte gärna åka till sin bästa kompis om hon bodde i ett spökhus. Men efter skolan åkte hon ändå dit.

Dörren stod på vid gavel. Hon gick försiktigt in. Där fanns det inga möbler.
-Dom kan vell inte ha flyttat, tenkte hon.

Mitt på golvet fanns ett hål. Nina gick fram och tittade ner. Hon gav ifrån sig ett skrik när hon såg Johannas döda föreldrar.

Hon sprang ut och bort till bussholsplattsen. Det kom en buss pricis samtidigt som Nina och hon tog den. Väl hemma slängde hon sig nästan på telefonen. 90.000.

Polisen kom på en gong. Nina fick följa med till huset. När dom gick in i huset hördes ett skrik. Osynliga armar lyfte upp Nina och poliserna och slängde dom över rummer. Dom landade med en smell och dom fick ont lite överalt. Men dom var snart uppe på benen och åkte bort där ifrån.

Ingen vågade sig dit mer.

SLUT"

Det är då som den stora vanmakten rullar in

Världen föll över mig igår och försökte kväva mig. Vaknar med hjärtklappning och andnöd och vet inte om det är ångest eller hyacintallergi. Förlamning.

Vill skrika Stopp! men tiden stannar inte. Den drar bara hårdare i snaran.

Kroppen tung och syrelös, kippar efter livsluft, slösar bort ännu en dag på att må dåligt istället för att göra nytta.

Läser ut Johan Klings Människor helt utan betydelse, till och från arbetet.

Kan inte tänka mig något mer passande.

Arton nötcreme för mycket

Den här liknelsen blir mest träffande om vi förutsätter att jag är rätt förtjust i nötcreme. Två nötcreme kan i så fall innebära en riktig njutning. Men att försöka trycka i sig sisådär trettiosex nötcreme på raken blir även för den nötcremesfrälste åtminstone hälften för mycket.

Två nötcreme och en moviebox: Hisnande generaliseringar om vår uppväxt i DDR-Sverige är inledningsvis ett nostalgiskt godis men övergår snart till att kännas enformig och utdragen.

Jag läser vidare på samma sätt som man äter något man egentligen tröttnat och börjar känna sig rätt övermätt på, men som man ändå försöker göra slut på så snabbt som möjligt bara för att bli av med.

(Men nå, detta var ändå snarare 2003 års nyhet.)

Inslagen, men inte utlämnad (ännu)

Även i år tackar jag DN. (och särskilt deras tomteillustratör Stina Wirsén) för allt inslagspapper till julklapparna.

Och därmed får det räcka med jul för ett tag. Jag har alldeles för mycket annat att göra.

Till hafs

Julkryssning med arbetskamraterna.

Dagen efter (igår morse) satt jag ensam på en stol i Fun Clubs öde balkongvåning och försökte göra begåvade ändringar i upptakten av novell nummer två.

Allt till tonerna av Casanovas up beat-version av Fly on the Wings of Love (live).

Gick sådär.

Fler lättsmälta mellanmål

I väntan på mer substansiell läsning:

Två nötcreme och en moviebox av Filip Hammar & Fredrik Wikingsson.

Folk vinner priser

På temat bekanta personer gör anmärkningsvärda saker (passande nog i samband med det pågående toppmötet i Köpenhamn):

I går vann en god vän andra pris i Metros fototävling, med den stilfulla Essinge-bilden Rush hour.

(Se kategorin Klimatförändring.)

Ett varmt grattis är således på sin plats. Grattis!

Författaren kan själv

För någon vecka sedan förde jag en diskussion med en kollega om skillnaden i villkor för oetablerad utövare av de respektive konstformer vi som bäst försöker skapa oss en framtid inom (musikbranschen och litteraturen).

Där finns så klart för- och nackdelar med båda.

Som författare har man till exempel mer tid på sig (vilket är tur för mig). Folk debuterar i 40-årsåldern utan att någon lyfter på ögonbrynen åt det. Som musiker får man i betydligt högre utsträckning se till att smida medans järnet är varm. Men som artist är man också betydligt friare i sitt smide.

Exempelvis är det fullt legitimt att spela in låtar själv. Att lägga ut musik på Myspace, boka in spelningar och dra runt på olika klubbar med sitt band utan att vara signerad av ett produktionsbolag visar på föredömlig ambitionsnivå och framåtanda.

Att ge ut sina egna skönlitterära texter utan inblandning av en förläggare ses med betydligt större tveksamhet. Med sådana utspel riskerar man snarast att förefalla pinsam eller desperat. Ingen skulle heller ha mage att kalla sig författare utan att först har blivit publicerad på ett ordentligt förlag.

Förlagen klagar knappast över detta. De har redan från början ett övertag när varje människa med skrivardrömmar måste vända sig till dem i hopp om nåd, i insikt (förvisso) om förlagens överlägsna distribution och marknadsföring, men också - och kanske framför allt annat - i längtan efter den saliggörande legitimiteten.

Men måste det verkligen vara så?

Idag meddelar journalisten, författaren, bloggaren (min före detta kursare och dessutom inhoppande lagkamrat i Bellmanstafettlaget H99-100) Daniel Åberg att han snart kommer ge ut sin andra bok på eget förlag, utan inblandning av varesig redaktör, formgivare eller marknadsförare. Han säger att han betraktar det hela som något av ett experiment.

I det här läget är Daniel visserligen ingen skrivbordslåde-författare. Debuten Dannyboy och kärleken gavs ut på Bonnierförlaget Forum. Men han är inte heller Jan Guillou. Om hans experiment faller väl ut kan det möjligen bana väg för ett annat sätt att ge ut böcker. Åtminstone kan det kanske motivera förlagen att erbjuda bättre villkor för sina författare, om de inte vill se dem flyga iväg på egna vingar.

I vilket fall som helst ska det bli mycket spännande att följa utgivningen av Vi har redan sagt hej då.

Här är förresten en intevju om saken hos Svensk bokhandel.