Det goda med sig

Människor helt utan betydelse var inte bara perfekt läsning i relation till mitt sinnestillstånd igår. Johan Klings kortroman var också perfekt läsning i relation till mina noveller.

Samtidigt som jag på ett plan kände mig fullkomligt värdelös väcktes alltså en ny och inspirerad förtröstan inför värdet och existensberättigandet i det jag försöker åstadkomma.

En av tillvarons många paradoxer.

Gäller sen bara att omvandla känsla i handling. Att över huvud taget hinna kravla upp ur sig själv, innan allt faller över en på nytt.

Vad är klockan?