Hämnd!

Vitt och rött är juliga färger. Så vi spär väl på med lite blod över högtidssnön.

En föredömligt kort process som genom en litet överhopp i inledningen blivit ännu föredömligare. Mitt 11-åriga jag låter huvudena rulla.

Hämnd!

"På sent 17.00tal blev en kvinna halshuggen av en bödel. Hon var misstänkt för stöld på en guldklcka. Sen slängdes liket bort. Och ingen såg det mer.

Utom...

[---]
Klockan var 7 när Peter var på väg hem. Det var kolsvart och det fanns inga gatulycktor den sista biten till hanns hus. Just där det var som mörkast, snavade han över nonting. Han reste sig och gick tillbaka för att se vad det var han hade snavat över. Han kunde inte riktit se vad det var, så han tog det med sig in.

Han gick ut i köket, utan att ta av sig skorna, och la, vad det nu var, på köksbordet. Sen gick han bort till kylen och hälde upp ett stort glas mjölk. Han gick bort till bordet igen, för att sätta sig att dricka. Då fick han syn på "det" på bordet. Det han fick se var ett huvud.

Han skrek till och tappade mjölk-glaset i golvet, då det gick sönder. Han vände sig om och sprang in i sitt rum. Han smälde igen dörren äfter sig med en smäll. Sen slängde han sig med darrande ben på sengen.

Sengen var ojemn och knölig. Det låg något under täcktet. Han nestan flög upp ur sengen och tog tag i täcket och slängde av det. Där låg en huvudlös kropp. Peter skrek innan han svimmade och föll till golvet.

När han vaknade hada han glömt det som hänt. Och han oroade sig inte mer över det. Men bredvid sig hittade han en bok. Han satte sig vid sitt skrivbord och slog upp en sida i boken.

SLÄKTTAVLA!

Överst på den stod

Gustav Gustavsson

yrke: bödel

Och nederst Peters föreldrar och han själv.

Peter kände sig illa till dods. Att han hade varit släckt med en bödel. Han hade säkert dödat många. Peter stängde boken och lade ner den i en låda. Sen gick han och borstade tenderna och la sig.

Mitt i natten vaknade han och kunde inte somna om. Han satte sig upp och tände lampan. Nu kom han i håg det som hänt förut. Det kunde han inte undgå efter det han nu för andra gången såg. På nattygt bordet låg huvudet.

Det flimmrade med ögonen och väste tyst som för sig själv ordet "hämnd". Peter backade krypande ner till fotänden av sengen. Och såg skräck slaget på huvudet som kom rullande mot honom medans det ständigt mummlade, "hämnd hämnd".

Peter reste sig och sprang allt vad han orkade ut genom dörren till sitt rum. Och in på toaletten och låste dörren efter sig. Han ramlade anfodd ihop på golvet med en lättnadens suck hit kunde inte huvudet komma. Men plöttsligt hördes ett dunkande, från badkaret.

Peter stälde sig med ett ryck upp. Han gick försicktigt bort till badkaret, och tittade ner. Där låg den andra delen av kroppen som förut legat i hanns seng.

Peter skrek och sprang mot dörren. Han fumlade upp låset med darrande händer. Och satte fart mot hanns föreldrars såvrum. Men dom skulle aldrig kunna hjälpa honom dom låg halshuggna på golvet.

Peter vände sig, sakta och chockad, om. Men där stod Kroppen med huvudet i ena handen och en köttyxa i andra handen. Yxan blixtrade till. Det svischade och Peter var delad i två helfter. Köttyxan föll till marken och den kropp som i 200 år väntat på hämnd försvann och den här gongen var den evigt försvunnen.

SLUT"

Lägesrapport (24)

Tänder: det fjärde juleljuset.

Läser: Illusionen om gud av Richard Dawkins.

Får: klumpar i magen vid det indirekta mötet med hans primära målgrupp - det religiösa USA.

Promenerar: runt i den fantastiska snön,

och blir: lite rörd av friden.

Försöker: få huvudet runt novell nummer fyra, som blir den förmodligen längsta.

(Kan i en parentes: förklara att novellnumren byts från gång till gång - fyra var från början nummer två, och blir i slutändan möjligen ett.)

Ser fram emot: en riktig jul (en sån som man har när man är liten).

Filar på: föresatserna för 2010.

Ger upp: tanken på en längre resa, för att istället omvandla pengar till tid - TID!

Gör för övrigt: inte mycket väsen av mig.

3/5

Det går framåt.

Kyrksjön

Insnöad

Sedan hyresvärden insett att anledningen till den bisarra kylan var att servicekillen slagit av strömmen till oljepannan, har temperaturen stigit till 16,9 grader här hemma framåt natten.

Mina inplanerade ärenden gick emellertid i stöpet eftersom tvärbussarna fastnat i snön någonstans utåt Ekerö. Istället såg jag klart båda säsongerna av Extras, samt genast därefter Führerns elit (för att liksom råda bot på den kravfyllda tystnaden).

Framåt halv elva, när jag väl egentligen borde börja tänka på att bädda ner mig under dubbla duntäcken och förbereda mig för sömnen med något kapitel ur Illusionen om gud, fick jag äntligen (praktiska förhinder) tummen ur och började läsa igenom novell nummer tre.

Om jag nu inte blivit hjärntvättad av all frost och blandad input: Vilken fin liten historia!

Kanske finns en mening med min strävan, trots allt.

Övernaturlig kyla

Studsar direkt från X-filerna till Extras.

Det är ett sätt att överleva. Här är 13-14 grader inomhus eftersom flera element visat sig vara trasiga lagom till att snön började falla. I badrummet förvandlas andedräkten till ånga och volymmoussen orkar inte puffa sig utan kommer ur flaskan i en kvidande ektoplasma.

Jag ligger i soffan i pälsmössa, raggsockor och filt över benen (novell nummer tre i knäet), men håller ändå långsamt på att frystorkas. Amaryllisen i skrivbordsfönstret har stannat i växten och klarar inte av att slå ut. I hela vindsvåningen råder raka motsatsen till de skenbara tidsparadoxerna (någon slags vilt skenande oxidering) på Arkiv X-spökskeppet utanför Lofoten. Istället för att åldras i accelererande hastighet konserveras jag för evigt vid en ålder av 31 år och 355 dagar.

Åtminstone tills våren kommer.

Eller kanske hade det räckt att skriva "Brrr".

2/5

Flyttar över text nummer två till mappen för "Klara noveller" och hinner med åtminstone tre avsnitt till av Arkiv-X innan jobbet.

Praktiska förhinder är kreativitetens moder

Det är som med sömnsvårigheter.

Kan man inte göra en sak på de tider och de platser som är specifikt avsedda för detta, får man finna alternativa lösningar som är mindre förknippade med prestationspress och oro.

Man kan till exempel sova med kläderna på framför teven (som en sömnförvägrad kollega) eller skriva sina noveller på jobbet.

På några få timmar har jag sålunda fått mer gjort än på en hel veckas samlade ledighet.

Tack för det, Svenska bio!

X-filer och gudsbevis

Kompenserar mitt oväntade Arkiv-X-marathon (och de lika oväntade mardrömmar som följer på ett sådant) med Richard Dawkins Illusionen om gud.

Jag beställde den mest för att man fick mängdrabatt vid köp av tre titlar, och hoppas en smula bakvänt att den spydiga genomgången av anti-gudsbevis samtidigt ska innebära en uppfräschande rundtur genom religionshistorien. Ateist är jag ju redan.

Gustaf Fröding var också inne på gudsbevisen under en av sina logikomaniska perioder (då han var maniskt tvungen att gå till botten med allting i tankarna). Trigonometri var därtill ett hjärteämne, och vid något tillfälle ställde han upp följande slutsats:

- För Gud är ingenting omöjligt, alltså är allt möjligt för Gud, ergo bör Gud kunna göra t.ex. en kvadrat med tre vinklar, vilket han ej kan. Gud kan således göra allt, som är möjligt för honom, en människa kan också göra allt som är möjligt för henne, därför endast en relativ olikhet. -

Bra tänkt!

Skingrar de något turbulenta tankarna med andra säsongen av The X-Files.

Älskar att när myndigheterna upptäcker att det som dödat två män är en naken, fyrtandad, hermafroditisk korsning av plattmask och primat, som lever i kloakerna och förökar sig genom att plantera yngel i levande människor, så tar de inte in varelsen för genetisk undersökning utan spärrar in den i en mörk cell på mentalsjukhus, i avsikt att senare ställa den till svars för sina gärningar.

***

David Duchovnys "Agent Mulder" är förresten inte helt olik Lena Strömbergs "Simone" i Dårfinkar och dönickar. Åtminstone har de exakt samma frisyr.

Det goda med sig

Människor helt utan betydelse var inte bara perfekt läsning i relation till mitt sinnestillstånd igår. Johan Klings kortroman var också perfekt läsning i relation till mina noveller.

Samtidigt som jag på ett plan kände mig fullkomligt värdelös väcktes alltså en ny och inspirerad förtröstan inför värdet och existensberättigandet i det jag försöker åstadkomma.

En av tillvarons många paradoxer.

Gäller sen bara att omvandla känsla i handling. Att över huvud taget hinna kravla upp ur sig själv, innan allt faller över en på nytt.

Vad är klockan?

Andarna i huset

Någon gång i mellanstadiet spelade mina föräldrar in (så måste det väl ha varit?) Poltergeist på VHS från teven (eller hyrde den från BP-macken i Brunn?).

Jag fick egentligen inte se den. Den var alldeles för läskig. Men jag var alldeles för fascinerad för att kunna låta bli.

När föräldrarna var borta satte jag igång kasetten, men för att ändå skydda mig lite från skräcken dammsög jag vardagsrummet samtidigt som jag sneglade mot teverutan, där ansikten föll av i speglar, köttbitar krälade fulla av larver och möbler flög i virvlar genom rummen.

Det satte uppenbarligen sina spår.

(Denna veckas barnnovell är av ren barmhärtighet något förkortad. Vi gör små nedslag i upptakten och hoppar sedan direkt från den - över ett extremt långtråkig mellanspel - till själva mystifikationerna.)

*

Andarna i huset

"Johanna och hennes föreldrar hade flyttat till en stor mörk-röd och lite avlägen villa på landet. Johanna skulle byta skola och hon var väldigt nervös. För varge dag som gick av det lilla som var kvar av sommarlovet blev hon allt mer nervös. Och när dagen var inne fick hon nästan ont i magen.

[---]

Hon satte sig i en fotölj, och tänkte på skoldagen. Alla skulle sirra på just henne och dom skulle viska och fnissa och hon skulle stå ensam i ett hörn. Men det var bara vad hon trodde.

Redan på bussen kom en flicka fram till henne och frågade om hon var den nya i 6f.
-Ja, svarade Johanna.
-Du ska gå i vår klass! Ska vi leka idag.

[---]

Johanna blev omtyckt av alla i klassen. Alla 22. Och nu tyckte hon att det var bra att hon hade flyttat. Hon var hemma hos Nina den här dagen också. Och nesta och nesta. Johannas föreldrar hade vid det här laget lärt sig att inte fråga vad hon hade haft för sig. Det skulle bara leda till en lång enformig story.

-Kan du inte ta med henne hit i stället? frågade dom en kvell.
-Imorgon ska jag fråga henne.

[---]

[Nina] stannade upp när hon såg huset.

-Vet då vad det rycktas om att det här är för hus? sa hon.
-Nä!
-Spökhus av nåt slag.
-Det var det dummaste,,, Jag har bott här hela sommarlovet och en vecka men inte har jag sett några spöken.

Den dagen var inte så rolig. Nina skrattade nästan aldrig och slängde iderligen vaksamma blickar åt alla håll.

Samma natt vaknade Johanna av en dov skräll. Sen var det tyst. En skräll igen. Johanna steg upp och gick ut i hallen och en skräll till. Den här gongen lät det som krossat porsling. Det kom från köket hörde hon nu, och hon smög sig försiktigt igenom den mörka hallen i fruktan att det var en inbrotts tjuv.

När hon tittade in i köket var det enda hon såg en hög med krossade glas och talrikar. Och i en till hög lengre bort. Där låg alla stekpannor och kastruller som familjen ägde. Johanna skrek samtidigt som en av kopparna till en kinesi servis åkte cirka en meter över golvet bort till högen med krosat poslin. Den landade på toppen av den och gick i minst 75 bitar.

Hon sprang in till sina föreldrars sovrum. Men på tröskeln stannade hon. Dom (hennes föreldrar altså) låg inte i sin seng. Och den var beddad som om dom aldrig gott och lackt sig på kvällen. Det var Johanna helt säker på att dom gort. För hon hade suttit uppe och tittat på en film och gott och lackt sig senare en sina föreldrar. Hon viste att dom inte hade hoppat ut genom fönstret. Det skulle vara helt i mot deras principer. Men ändå, för att vara helt säker gick hon till fönstret och tittade ut.

Det var sotsvart ute så hon såg ingenting. Hon tenkte att det kanske skulle räcka med natttygs lampan hon gick och hemtade den och tog med den till fönstrett. Minnsan det lyste upp riktikt bra. Men ut genom fönstret hade dom inte hoppat då hade man sett tydliga spår i grusgongen nedanför. Johanna blev riktigt orolig. Hennes föreldrar kunde ju visserligen gott ut genom dörren men dom brukade säga till henne innan dom gick ut.

Johanna vände sig om för att ställa tillbka lampan men där fanns inget natttygsbord att ställa lampan på och ingen säng heller. Hon tittade sig om i rummet. Alla möbler var borta utom en korgstol. Den darrade till och flög ut genom dörren. Sen tavlorna. Och alla kläder. Johanna ramlade ihop och svimmade.

När hon vaknade viste hon inte var hon var. Hon låg på en hög av möbler och tavlor och alla sorters inredning som finns i ett vanligt hus. Övarför henne fanns ett hål. Genom hålet såg hon en trappa. Hon såg att det var deras trappa så hon moste vara under huset.

Hon tittade nerot igen och såg sina föreldrar. Döda. Dom var likbleka och blodiga. Johanna skrek och svimmade igen när en kall men osynlig liten hand lades på hennes panna.

Hon vaknade av att hon bars ner för möbelhögen. Hon såg nu vilka det var. Det såg ut som andar och demåner. Inte större än till midjan på Henne. Hon försökte resa sig upp och springa. Men hon kunde inte röra sig mer en att hon kunde vrida på huvudet. Hon tittade uppot. hålet i taket (som igentligen var golvet) syntes inte mer. Det var tydligen mer möbler än hon hade trott. Och inte allting var deras.

Hon bars sakta nerför. Ett lager rutiga fotöljer och blommiga kuddar. Och plöttsligt stannade dom som bar henne. Hon lades på en soffa. En av andarna gick fram till henne med en kniv. Han högg henne i magen. Och hon dog en smärtfri död.

[---]

Efter en vecka ringde Ninas fröken till Johanna men hon kom aldrig fram.
-Nina, kan inte du åka till Johanna och titta om det hänt något.
-Jo.

Hon hade börgat fantisera ihop en massa saker om spöken som åt upp Johanna och allt möjligt. För hon var väldigt vidskeplig. Hon ville inte gärna åka till sin bästa kompis om hon bodde i ett spökhus. Men efter skolan åkte hon ändå dit.

Dörren stod på vid gavel. Hon gick försiktigt in. Där fanns det inga möbler.
-Dom kan vell inte ha flyttat, tenkte hon.

Mitt på golvet fanns ett hål. Nina gick fram och tittade ner. Hon gav ifrån sig ett skrik när hon såg Johannas döda föreldrar.

Hon sprang ut och bort till bussholsplattsen. Det kom en buss pricis samtidigt som Nina och hon tog den. Väl hemma slängde hon sig nästan på telefonen. 90.000.

Polisen kom på en gong. Nina fick följa med till huset. När dom gick in i huset hördes ett skrik. Osynliga armar lyfte upp Nina och poliserna och slängde dom över rummer. Dom landade med en smell och dom fick ont lite överalt. Men dom var snart uppe på benen och åkte bort där ifrån.

Ingen vågade sig dit mer.

SLUT"

Det är då som den stora vanmakten rullar in

Världen föll över mig igår och försökte kväva mig. Vaknar med hjärtklappning och andnöd och vet inte om det är ångest eller hyacintallergi. Förlamning.

Vill skrika Stopp! men tiden stannar inte. Den drar bara hårdare i snaran.

Kroppen tung och syrelös, kippar efter livsluft, slösar bort ännu en dag på att må dåligt istället för att göra nytta.

Läser ut Johan Klings Människor helt utan betydelse, till och från arbetet.

Kan inte tänka mig något mer passande.

Arton nötcreme för mycket

Den här liknelsen blir mest träffande om vi förutsätter att jag är rätt förtjust i nötcreme. Två nötcreme kan i så fall innebära en riktig njutning. Men att försöka trycka i sig sisådär trettiosex nötcreme på raken blir även för den nötcremesfrälste åtminstone hälften för mycket.

Två nötcreme och en moviebox: Hisnande generaliseringar om vår uppväxt i DDR-Sverige är inledningsvis ett nostalgiskt godis men övergår snart till att kännas enformig och utdragen.

Jag läser vidare på samma sätt som man äter något man egentligen tröttnat och börjar känna sig rätt övermätt på, men som man ändå försöker göra slut på så snabbt som möjligt bara för att bli av med.

(Men nå, detta var ändå snarare 2003 års nyhet.)