Medans järnet är varmt

Testar ett nytt grepp. Frångår principen om en sak i taget, och gör allt på en gång.

I går kväll: Pusslade med foton och gjorde grundskiss till en ny tavla. Spände upp duk till en annan. Plockade fram ytterligare en tredje, gammal halvdan, som med några drastiska ingrepp kanske går att förvandla till något bra.

Skapade sedan i datorn en ny mapp, provisoriskt döpt till "pop-noveller", öppnade ett nytt word-dokument och hamrade ner de två första sidorna av den första i samlingen.

Hetsad av vetskapen jag helst bör skjuta framför mig (men som ändå gör mig förtvivlad). Att snart stelnar järnet igen.

Den fattiges föda

Jodå, det blev ett nytt besök hos Östgötagatans Röda korset där jag idag kunde lägga rabarber på Mickey Spillanes Utan förbarmande.

På Myrornas i kvarteret intill fann jag vidare två sinsemellan mycket olika självbiografier, som jag inte kunde låta bli att spendera halva min dagliga matbudjet på.

Rousseaus Bekännelser (20 kr) och Arne Ankas Bombad & sänkt, inklusive den refuserade diktsamlingen "Spyor och mandelblom" (10 kr).

Både Spillane och Anka blev glatt välkomnad present till min förkylde sambo.

Och på tal om lustiga omslag:

Den här klassiska yoga-handboken (fan jag borde köpt den också) går verkligen inte av för hackor, och tydligen inte mannen på framsidan heller.

Tid och lust...

På väg mot tunnelbanan kom det över mig en sådan underbar lust att skriva en ny novellsamling, med än mer fantastiska händelser och utifrån en betydligt mer populärkulturell palett. Två historier finns i så fall klara i huvudet.

Men i byrålådan ligger ju också den ofärdiga Sydafrika-romanen och pockar på en extreme makeover.

Och i bakhuvudet bullar idéerna ihop sig till en mycket spännande, mycket rolig och samtidigt (vill jag tro) djupt psykologisk roman som emellertid kommer kräva en hel massa referensläsning och kanske till och med ett par forskningsresor för att bli klar.

Därtill de tre-fyra omålade tavlorna som jag ser framför mig. Plus ännu fler än så om jag ska kunna ha en utställning.

Och samtidigt vetskapen att de här inspirerade perioderna förvisso är regelbundet återkommande men inte alls pålitliga utan snarare än jag vill tillåta övergår i ett mer lågfrekvent och introvert tillstånd, det som Johan Cullberg beskriver som ens "depressiva rum", där man kanske ser klart men likväl förmår litet.

Mitt i idéfyrverkeriet grumlas alltså glädjen av den vanliga gamla sorgen, att jag aldrig kommer hinna göra allt vad jag vill. Uppslagen hopas sig alltid i betydligt högre takt än de kan avverkas.

Å andra sidan är det väl i alla fall bättre att ha ett sisyfoskt överflöd att skotta ur, än att varje morgon vakna tyst och tom inför dagen.

Röda korset räddar den arme

Att ha ont om pengar är inte samma sak som att inte kunna köpa böcker. Man får bara köpa dem på lite andra ställen.

Hos Röda korset på Östgötagatan säljs litteratur av varierande kvalitet exempelvis ut till det facila priset av 10 för de stora (inbundna) och 5 för de små (pocketarna).

Jag ägnade en timme åt att gå bland hyllorna och snålvälja, vände på flera av de alltid lika frekventa Sven Del Blancerna och Inger Alfvénerna, skrattade åt omslaget och baksidestexten till Mickey Spillanes pulpdeckare Utan förbarmande (fan jag borde köpt den ändå) och höll ett tag i de två första delarna av Jan Kjaerstads triologi om Jonas Wergeland.

Dock ställde jag till slut tillbaka allt för att istället slå till på det första Sherlock Holmes-äventyret En studie i rött (har aldrig läst någon Sherlock förr), Gudfadern av Mario Puzo (som hur som helst är rolig att ha) och en bok om själva bokhandeln Shakespeare and Company (den jag förälskade mig i när jag var i Paris i november), komplett med fläckar av smält stearin, och som jag hoppas ska bjuda på en hel del roliga anekdoter om James Joyce, Ernest Hemingway och grabbarna.

Alla tre alltså för sammanlagt 15 kronor.

Till middag: gratispopcorn (till en viss gräns gör själslig föda även magen mätt).

I morgon: kanske ett återbesök hos räddarna i nöden, för att knipa åt mig det som blev kvar.

Jäsande specialintressen

Läser Johan Cullbergs Skaparkriser: Strindbergs Inferno och Dagermans.

Den psykiatriska analysen av Strindbergs själskaos är som förväntat mycket spännande men det jag mest av allt tar fasta på är att jag, trots allt jag läst av och om honom, vet alldeles för lite om mannen.

Innan året är slut ska jag äntligen ta mig an hans Inferno, Ockulta dagboken och gärna något utsnitt av de samtida breven.

Sen ska jag knåda honom i min hjärna som man knådar en deg, och baka bullar helt utan respekt för recepten.

Sol, vind och ghetton

Sjunger med till en blandning av amerikansk gangstarap och svenska sommarklassiker medan jag målar klart den lilla tavla som snart ska förvandlas till present.

Motivet: En fluffig liten kloförsedd best.

Kan då knappast vara fel med musiken.

Varje möte ett farväl

Vi har redan sagt hej då, Daniel Åbergs andra bok, tog många kvalfyllda år att skriva. Likväl är det en berättelse av den sort man gärna sträckläser. I går kväll var det jag som gjorde det.

Romanen öppnar luckan till en sluten liten värld, en tillvaro av närhetsskräck och allvarsflykt, ett avgränsat mikrokosmos där planeterna inte kan slita sig ur sina banor men aldrig heller lyckas mötas på riktigt. I centrum, likt en slocknad sol, och likt de andra oförmögen att sluta snurra runt sin egen axel, står historiens jagperson och nav - Filip.

Uttråkad och självömkande söker han omkring sig efter något som ska kännas på riktigt. När något sådant väl infinner sig tar han emellertid tillvara på första bästa flyktväg, för att istället fortsätta sitt liv som tidigare, med på förhand dömda förbindelser som inte kan eller inte får betyda någonting och där verklig ömhet är ett brott mot reglerna.

Varken han eller de många kvinnorna i hans närhet har ork eller vilja till att sätta gränser för sitt eget beteende. Otrohet är knappast något problem. Självförebråelserna lika skenheliga som ihåliga. Det är inte konstigt att vart nytt möte redan från början har formen av ett mer eller mindre utdraget farväl.

Det är en mycket beklämmande skildring av något som känns mycket typiskt. Och utan att själv känna igen mig i berättelsen (jag är, trots allt, betydligt mer naiv när det kommer till kärlekens praktikaliteter) är jag övertygad om att många andra kommer göra det. Vi har redan sagt hej då känns över huvud taget som en mycket naken spegling av ett drama som pågår i många snarlika versioner och på många andra platser, precis just nu, och inte minst i Stockholm som också är skådeplats för romanen.

Den stora förtjänsten med romanen är också just att den inte väjer för det vanliga, utan verkligen försöker gå till botten med det, med det där som händer hela tiden, inom oss och utom oss, och som andra kanske därför inte skulle tänka på som litteratur.

Samtidigt når slutscenen utan vidare upp till storstilad romkom-nivå.

Finns där en lärdom att dra (avsiktlig eller ej) är det väl att man så långt det är möjligt bör försöka leva sitt liv så att man aldrig behöver kasta oroliga blickar över axeln när man är ute bland folk, utan istället kan stå för sina möten.

Att hålla hjärtat öppet, ryggen fri, och att faktiskt våga mena hej!

Den äldre & den yngre

Fadern: Genialisk restaurator och konstförfalskare, genuint passionerad, grundmurat kunnig, slipad av kriget och trots sitt brottsliga yrkesval och sina många falska identiteter en i själen sympatisk och hederlig man.

Sonen: Svårsmält odåga, ytlig, bortskämd efter ett liv i relativ välfärd, över lag oaptitlig och ned i djupet av själva sitt väsen en stor och patetisk bluff.

Kunzelmann & Kunzelmann är en lika kluven bok som titeln antyder. Det är inte utan att min läsning har varit detsamma.

De första avdelningarna om Kunzelmann d.ä. gjorde mig smått lyrisk och förde osökt tankarna till en annan fantastieggande roman om ett tecknargeni med anknytning till andra världskrigets förföljelser, 2001 års Pulitzerprisvinnare - Kavalier & Clays fantastiska äventyr.

Den vid tiden mycket unge förfalskarens listiga affärer under nazisternas härjningar är härligt fräcka, miljöerna levande. Inte minst imponerande är det hur påläst Carl-Johan Vallgren uppenbarligen är beträffande de tekniska detaljerna i äldre måleri och förfalskning.

De växelvisa delarna om Kunzelmann d.y., med alla sina perversa nutidsreferenser och ytliga egocynism, stod mig däremot redan från början en smula upp i halsen. På samma gång som jag (vilket boken också gärna bjuder in till) föraktar sonen Kunzelmann och hela hans låtsasförmögna förhållningssätt till världen, ogillar jag också den överbelamrade och ofta hårda text som ska beskriva honom.

Återigen finner jag mig alltså vara förtjust i bara en halv bok.

Eventuellt hade frågorna om vad som egentligen är äkta och falskt, genuint eller inbillat, lika väl kunnat väckas ändå, utan inblandning av den odräglige sonen, och vår ihåliga samtid hade kunnat bli tydlig bara genom speglingen mot det förflutna.

Ja, för min egen del önskar jag kanske att hela romanen bara hade kunnat fått heta Kunzelmann.

Ni slaktar Flipper, vi slaktar gris

Ju mer jag tänker på dokumentären The Cove, dess mindre tycker jag om den. Redan mitt direkta omdöme var att den var medelmåttig men oförarglig - det är ju onekligen synd om de stackars djuren.

Eftersmaken har emellertid bara blivit starkare som veckorna gått. Och nu är det dags att spotta ut den här.

Läsare av bloggen vet att jag är vegetarian (av matindustriella skäl) och att jag ömmar för mina medvarelser, inte minst de vattenlevande. Filmens argument för att vi inte ska äta upp just delfiner är emellertid mycket tveksamma. Man nämner inget om att delfinbeståndet på det stora hela skulle vara hotat tillföljd av jakten. Förutom det faktum att delfinkött är så späckat med anrikat kvicksilver att det är otjänligt som föda, drar de istället fram ett antal mer allmänfilosofiska skäl: Delfiner är smarta. Delfiner mår dåligt av att jagas och dö. Delfiner vill hellre simma fritt och leka.

Filmmakarna raljerar med de delfinjagande japanernas motargument - ni äter kor, vi äter delfiner - som om detta inte vore en fullt legitim jämförelse, om än lite klumpig. Jag skulle hellre överföra delfinresonemanget på grisar. Grisar är smarta. Grisar mår dåligt av att födas upp och dö. Grisar vill hellre vandra fritt och böka. Grisar är dessutom så lika oss människor rent biologiskt att vi använder deras organ i transplantationer.

Det finns något ytterligt västerländskt (för att inte bli sån och säga amerikanskt) i detta att fara iväg till en annan kultur och berätta för människorna där att de är idioter samtidigt som man inte är mottaglig för omvänd kritik.

Det blir inte heller bättre för att ingen av de idiotförklarade fiskarna får en sansad chans att svara på frågor av typen: Hur känns det för er att vi är här? Hur ser ni på den här frågan? Delfinfiskarna framställs istället och utan undantag som känslokalla och bestialiska clowner. De kan ju inte ens prata (engelska)!

Medan en dokumentär som Sharkwater tar ett större grepp på frågan och undersöker vad som händer med hela havet om vi utrotar rovfiskarna, fokuserar The Cove enbart och ännu en gång på de leende och intelligenta små valdjuren. Jag kan inte annat än förakta den allmäna tendensen till blödighet för de djur som med mänskliga mått kan betraktas som söta, särskilt om det ständigt är samma söta djur som vi ska gråta över.

Naturligtvis tycker jag själv att det är sorgligt att se delfiner fångas in och dö. Jag skulle helst se att det upphörde i går. Men är det verkligen värre än hur vi behandlar andra djur?

I Daglivs gratiskalender för 2009 (som jag tagit hem från jobbet just för att den var så bisarr) finns för var ny månad en rolig bild av en eller flera glada grisar som gör något mänskligt. De går på konferens, latar sig, åker flygplan, delar ut enkäter, leker med tomten eller sitter på toaletten och läser en broschyr om grisgödsel. De ser ut att aktivt och intresserat ta del av utvecklingen inom köttindustrin. På samma uppslag finns sedan en bild på en ny och spännande fläskrätt (samma gris, nu styckad och malen) och recept på hur man tillagar den.

I vilken mån är detta mindre cyniskt än det sätt på vilket det lilla samhället Taiji i Japan dekorerar hus och trottoarer med bilder av lyckliga delfiner samtidigt som de stressas och slås ihjäl i en vik några kilometer därifrån?

Nej, ju mer jag tänker på det, dess argare blir jag. Följ för allt i världen gärna filmens uppmaning och skänk en slant för att freda jordens delfiner. Men vänd sedan också blicken mot ditt eget skafferi och skänk djuren där inne en tanke. Kanske har kossan och hönan lidit minst lika mycket som Japans små valar? Och vad gör du i så fall för att protestera mot det?

Släppfest och mersmak

I går var det releasefest för Daniel Åbergs äntligen färdigställda andra roman (tillika utgivnings- experiment).

Stortrivsel och köpiver. Festens centralperson tillbringade en lejonpart av kvällen uppflugen på en trapp med signeringspennan i högsta hugg.

Gästerna lyckliggjordes dessutom med en uppläsning av kapitel 19, som lät just så finmejslat livsnära som jag hoppats.

Ingen risk att jag utnyttjar den utlovade ångerrätten, med andra ord.

Så snart jag är klar med min nuvarande läsning ska jag sluka Vi har redan sagt hej då.

Blickar framåt och bakåt

Just som jag avslutat skrivandet för att istället ta tag i måleriet igen, ringer samordnaren för förra årets svenska delegationen vid Art en Capital i Paris och undrar om jag vill delta i lite andra projekt.

Jag är ännu inte helt klar över detaljerna men det lutar närmast åt någon slags samlingsutställning på ett juristkontor framåt maj.

Dessförinnan ska jag också delta med ett par tavlor i nästa version av den återkommande kulturfestivalen Kultival (19-24 februari på Galleri Kocks).

I samma veva som jag blickar framåt passar jag också på att sammanställa en kort historik som ska kunna tjäna den här bloggens mer presentativa syften.

Resten av dagen ska jag emellertid använda för att måla helt privat och av en annan slags presentativa orsaker. Som att folk fyller år. Då ska det till presenter.

Två vägar

Efter att ha älskat Cormac McCarthys prisbelönta bok Vägen, kunde jag inte ha annat än minimala förväntningar på John Hillcoats filmatisering.

Jag trodde helt enkelt inte att det skulle gå att överföra det långsamma berättartempot till film och samtidigt få storpubliken med på noterna. Jag trodde att producenterna skulle kräva mer action, mer spring från rytande kannibaler och mer pang pang.

Jag trodde heller inte att stämningen, den gränslösa meningslösheten, hopplösheten som överlevaren skjuter åt sidan för att istället nå sitt mål för dagen - mat, värme och ytterligare ett par mil längs vägen - skulle gå att överföra till en bioduk.

Min första farhåga kom på skam. Trots att filmen anpassat sig tämligen strikt efter boken så hyllas den av kritikerna och rullar för välfyllda salonger.

Min andra farhåga var befogad. För mig blir bildspelet aldrig mer än en snygg men flyktig illustration av boken. Det är otacksamt att jämföra en film med en bok som snuddar vid perfektion. Men jag kan knappast låta bli att göra det.

Medan den romanen tog sig rakt in i min hjärna och spred ett nät av taggiga myceltrådar där, sköljer den två timmar långa filmen över mig som ett grått regn och rinner av.

Finner du dig själv stå i korsningen mellan dessa båda vägar, vet du i alla fall vilken jag rekommenderar.

Ystra berg och dalar

Sedan jag blivit klar med novellerna och lämnat ifrån mig dem far jag runt som en yster liten krullockig ponny, köper krukväxter (det blev en ficus moclame) och chokladpraliner till mina kollegor på jobbet.

Det är lite samma känsla som att (efter att ha stått i kö i växlande väder en lång och rundlig tid) befinna sig precis på krönet av en bergochdalbana, just innan man åter måste störta ner och man inte har en aning om huruvida vagnen håller. Kanske skakar den sönder och allt slutar i blod och skot, men man tror inte det. Man tror att det ska sluta bra. I alla fall unnar man sig att tro det, i några sekunder till.

Om någon månad bör jag ha fått svar från mina tre testläsare. Mitt självförtroende lär hinna gå både ner, upp och ner igen, ett mångtal gånger innan dess att jag får min dom. Lika bra att suga så länge som möjligt på glädjen.

Tro era ögon!

I morse flyttade jag över det sista dokumentet till mappen för "Klara noveller". Det är knappt jag tror det själv.

Jag firar med fyra kilometers på löpbandet, en timmes yoga och två honungsringlade fattiga riddare. Det är inte omöjligt att jag även tar bussen till Spånga och förvandlar 300 kronor i blomstercheckar till någon krukfångad livskraftig grönska. För lite fest är det ju ändå, även om det är en bra bit kvar till mål.

Innan jag över huvud taget börjar göra utskick till förlag ska tre vänner/bekanta läsa igenom det hela och delge mig sina begåvade åsikter.

En av läsarna har själv gått ett års författarskola, deltog i mitt snart havererade försök till skrivarcirkel för ett par år sedan, men gör mest ett prima väsen av sig inom musiken.

En annan har jobbat som lektör och vid åtminstone ett tillfälle hjälpt till med urvalsarbetet inför Augustpriset.

Den tredje är mest en god vän, med stabilt litteraturintresse och inte sällan originella idéer.

Tillsammans hoppas jag och tror att de ska kunna fälla en hyfsat objektiv dom över mitt hopkok. Sen får jag se om jag tycker att jag vill arbeta om texterna ytterligare, eller om det då äntligen är dags att leta rätt på en förläggare.

För tillfället unnar jag mig dock att bara känna att mig rätt nöjd med mig själv.