Två vägar

Efter att ha älskat Cormac McCarthys prisbelönta bok Vägen, kunde jag inte ha annat än minimala förväntningar på John Hillcoats filmatisering.

Jag trodde helt enkelt inte att det skulle gå att överföra det långsamma berättartempot till film och samtidigt få storpubliken med på noterna. Jag trodde att producenterna skulle kräva mer action, mer spring från rytande kannibaler och mer pang pang.

Jag trodde heller inte att stämningen, den gränslösa meningslösheten, hopplösheten som överlevaren skjuter åt sidan för att istället nå sitt mål för dagen - mat, värme och ytterligare ett par mil längs vägen - skulle gå att överföra till en bioduk.

Min första farhåga kom på skam. Trots att filmen anpassat sig tämligen strikt efter boken så hyllas den av kritikerna och rullar för välfyllda salonger.

Min andra farhåga var befogad. För mig blir bildspelet aldrig mer än en snygg men flyktig illustration av boken. Det är otacksamt att jämföra en film med en bok som snuddar vid perfektion. Men jag kan knappast låta bli att göra det.

Medan den romanen tog sig rakt in i min hjärna och spred ett nät av taggiga myceltrådar där, sköljer den två timmar långa filmen över mig som ett grått regn och rinner av.

Finner du dig själv stå i korsningen mellan dessa båda vägar, vet du i alla fall vilken jag rekommenderar.