Varje möte ett farväl

Vi har redan sagt hej då, Daniel Åbergs andra bok, tog många kvalfyllda år att skriva. Likväl är det en berättelse av den sort man gärna sträckläser. I går kväll var det jag som gjorde det.

Romanen öppnar luckan till en sluten liten värld, en tillvaro av närhetsskräck och allvarsflykt, ett avgränsat mikrokosmos där planeterna inte kan slita sig ur sina banor men aldrig heller lyckas mötas på riktigt. I centrum, likt en slocknad sol, och likt de andra oförmögen att sluta snurra runt sin egen axel, står historiens jagperson och nav - Filip.

Uttråkad och självömkande söker han omkring sig efter något som ska kännas på riktigt. När något sådant väl infinner sig tar han emellertid tillvara på första bästa flyktväg, för att istället fortsätta sitt liv som tidigare, med på förhand dömda förbindelser som inte kan eller inte får betyda någonting och där verklig ömhet är ett brott mot reglerna.

Varken han eller de många kvinnorna i hans närhet har ork eller vilja till att sätta gränser för sitt eget beteende. Otrohet är knappast något problem. Självförebråelserna lika skenheliga som ihåliga. Det är inte konstigt att vart nytt möte redan från början har formen av ett mer eller mindre utdraget farväl.

Det är en mycket beklämmande skildring av något som känns mycket typiskt. Och utan att själv känna igen mig i berättelsen (jag är, trots allt, betydligt mer naiv när det kommer till kärlekens praktikaliteter) är jag övertygad om att många andra kommer göra det. Vi har redan sagt hej då känns över huvud taget som en mycket naken spegling av ett drama som pågår i många snarlika versioner och på många andra platser, precis just nu, och inte minst i Stockholm som också är skådeplats för romanen.

Den stora förtjänsten med romanen är också just att den inte väjer för det vanliga, utan verkligen försöker gå till botten med det, med det där som händer hela tiden, inom oss och utom oss, och som andra kanske därför inte skulle tänka på som litteratur.

Samtidigt når slutscenen utan vidare upp till storstilad romkom-nivå.

Finns där en lärdom att dra (avsiktlig eller ej) är det väl att man så långt det är möjligt bör försöka leva sitt liv så att man aldrig behöver kasta oroliga blickar över axeln när man är ute bland folk, utan istället kan stå för sina möten.

Att hålla hjärtat öppet, ryggen fri, och att faktiskt våga mena hej!