Den äldre & den yngre

Fadern: Genialisk restaurator och konstförfalskare, genuint passionerad, grundmurat kunnig, slipad av kriget och trots sitt brottsliga yrkesval och sina många falska identiteter en i själen sympatisk och hederlig man.

Sonen: Svårsmält odåga, ytlig, bortskämd efter ett liv i relativ välfärd, över lag oaptitlig och ned i djupet av själva sitt väsen en stor och patetisk bluff.

Kunzelmann & Kunzelmann är en lika kluven bok som titeln antyder. Det är inte utan att min läsning har varit detsamma.

De första avdelningarna om Kunzelmann d.ä. gjorde mig smått lyrisk och förde osökt tankarna till en annan fantastieggande roman om ett tecknargeni med anknytning till andra världskrigets förföljelser, 2001 års Pulitzerprisvinnare - Kavalier & Clays fantastiska äventyr.

Den vid tiden mycket unge förfalskarens listiga affärer under nazisternas härjningar är härligt fräcka, miljöerna levande. Inte minst imponerande är det hur påläst Carl-Johan Vallgren uppenbarligen är beträffande de tekniska detaljerna i äldre måleri och förfalskning.

De växelvisa delarna om Kunzelmann d.y., med alla sina perversa nutidsreferenser och ytliga egocynism, stod mig däremot redan från början en smula upp i halsen. På samma gång som jag (vilket boken också gärna bjuder in till) föraktar sonen Kunzelmann och hela hans låtsasförmögna förhållningssätt till världen, ogillar jag också den överbelamrade och ofta hårda text som ska beskriva honom.

Återigen finner jag mig alltså vara förtjust i bara en halv bok.

Eventuellt hade frågorna om vad som egentligen är äkta och falskt, genuint eller inbillat, lika väl kunnat väckas ändå, utan inblandning av den odräglige sonen, och vår ihåliga samtid hade kunnat bli tydlig bara genom speglingen mot det förflutna.

Ja, för min egen del önskar jag kanske att hela romanen bara hade kunnat fått heta Kunzelmann.