Feber

-Kan inte du vara sjuk lite oftare? säger sambon. Du far inte runt så mycket då.

Pausfågel (37) - Bakgrundsmusik, ny målning

Årets filmhändelse! (för dem det berör)

Föreställ dig att du, för sju år sen eller så, var med i ett idrottslag eller annan tät sammanslutning av vänner, som sågs regelbundet och delade stunder av högt och lågt, vann och förlorade, flabbade och svor, jublade och drog ert hår i förtvivlan.

Föreställ dig vidare att under en av de många tävlingssäsongerna, för sju år sen eller så, så var det en i laget som sprang runt med en DV-kamera och filmade allt ni tog er för, både på planen och privat, i match och på fest, och nej - inte heller alltid i spiknyktert tillstånd.

Kanske orerade han, på det sätt han ofta gärna gjorde, om att han skulle klippa ihop det snart helt oöverskådliga materialet till en storslagen dokumentär om er och ert lag.

Föreställ dig sedan att det gick sju år eller så utan att den där filmen nämndes igen med ett knyst, att allt föll i glömska eller väl allmänt betraktades som ännu ett av livets alla högtflugna projekt, som det ju aldrig blev något av när det kom till kritan.

Och föreställ dig så, en kall förmiddag i februari, när du slött ögnar igenom nätet efter de vanliga ickenyheterna, att den här trailern plötsligt dimper ner i din inkorg och vid första snudden briserar i ditt ansikte som en osannolik, tidsinställd bomb!

Ännu har jag inte fått se mer än några snuttar av den färdiga filmen, men jag utnämner den ändå till årets, kanske årtiondets, eller varför inte hela själva livets filmhändelse! Om inte för palmjuryn i Cannes, så åtminstone för de ca 20 personerna som det tre timmar långa dokumentet berör. Och det är då sannerligen inte heller det sämsta.

Den saknade uppföljaren

Efter att ha sett Food, Inc. om oegentligheterna i den storskaliga matindustrin, efterlyser jag en gång för alla den dokumentär, som efter alla larmrapporter och skakande berättelser om hur fel allting är, faktiskt skulle kunna göra en skillnad.

Det vill säga en film som inte bara (hur än snyggt och underbyggt) mular oss med skräck och fasa i 90 minuter för att sedan trösta oss med tio goda råd under eftertexterna, utan som ägnar alla de 90 minuterna åt att gå igenom de bra alternativen.

Förslag till sammanfattande arbetstitel, i brist på fyndigare uppslag: Hej, köp det här istället

Våga älska

Det är så mycket på att-läsa-hyllan som jag verkligen ser fram emot att läsa men som jag bävar inför att öppna eftersom jag så innerligt vill älska dem att den verkliga upplevelsen knappast kan leva upp till min längtan (ja - längtan).

Alice Munros Nära hem, Monica Fagerholms Glitterscenen. Särskilt.

Så istället för att kasta mig över dem går jag som katten runtikring och väljer istället ut sånt som det inte är så noga med.

Just nu Sylvia Beachs Shakespeare and Company: Min boklåda i Paris, som är ett trivsamt virrvarr av egensinniga konstnärer, men inte tar klogrepp om hjärtat.

Men sen kanske, Alice, om jag vågar.

Sherlocks första äventyr

Läste ut En studie i rött av Arthur Conan Doyle i natt.

Detta var alltså mitt första möte med Sherlock Holmes i präntad form och jag var mycket nyfiken på hur succén tog sin början.

Jag kunde konstatera att språket bitvis är mer måleriskt än jag föreställt mig, inte minst i skildringen av det nordamerikanska ökenlandskapet. Men i huvudsak bygger ju historien på rapp dialog mellan det tävlingsinriktade detektivgeniet och hans mindre begåvade omgivning.

Där är en lätthet och humor som så självklart fängslat läsarna.

Upplägget - att ägna första delen av boken åt att beskriva mordutredningen, och sedan andra halvan åt att skildra mördarens bakgrund och motiv - känns också snyggt än i dag.

Det går dock inte att komma ifrån att boken är skriven 1887. Av tiden är karaktärerna dömda att bli förutsägbara klippdockor, och i efterhand känns de flesta stilgrepp snarare tröttsamt typiska än fräscha.

Kanske låter jag det alltså stanna vid ett första möte (och ser i stället fram emot uppföljaren till förra årets film).

Ibland är det med böcker som med människor. Man mönstrar varandra uppifrån och ner, ger varandra en tämligen reserverad nick, och skiljs därpå i ömsesidig sämja, som gentlemen.

Medans järnet är varmt

Testar ett nytt grepp. Frångår principen om en sak i taget, och gör allt på en gång.

I går kväll: Pusslade med foton och gjorde grundskiss till en ny tavla. Spände upp duk till en annan. Plockade fram ytterligare en tredje, gammal halvdan, som med några drastiska ingrepp kanske går att förvandla till något bra.

Skapade sedan i datorn en ny mapp, provisoriskt döpt till "pop-noveller", öppnade ett nytt word-dokument och hamrade ner de två första sidorna av den första i samlingen.

Hetsad av vetskapen jag helst bör skjuta framför mig (men som ändå gör mig förtvivlad). Att snart stelnar järnet igen.

Den fattiges föda

Jodå, det blev ett nytt besök hos Östgötagatans Röda korset där jag idag kunde lägga rabarber på Mickey Spillanes Utan förbarmande.

På Myrornas i kvarteret intill fann jag vidare två sinsemellan mycket olika självbiografier, som jag inte kunde låta bli att spendera halva min dagliga matbudjet på.

Rousseaus Bekännelser (20 kr) och Arne Ankas Bombad & sänkt, inklusive den refuserade diktsamlingen "Spyor och mandelblom" (10 kr).

Både Spillane och Anka blev glatt välkomnad present till min förkylde sambo.

Och på tal om lustiga omslag:

Den här klassiska yoga-handboken (fan jag borde köpt den också) går verkligen inte av för hackor, och tydligen inte mannen på framsidan heller.

Tid och lust...

På väg mot tunnelbanan kom det över mig en sådan underbar lust att skriva en ny novellsamling, med än mer fantastiska händelser och utifrån en betydligt mer populärkulturell palett. Två historier finns i så fall klara i huvudet.

Men i byrålådan ligger ju också den ofärdiga Sydafrika-romanen och pockar på en extreme makeover.

Och i bakhuvudet bullar idéerna ihop sig till en mycket spännande, mycket rolig och samtidigt (vill jag tro) djupt psykologisk roman som emellertid kommer kräva en hel massa referensläsning och kanske till och med ett par forskningsresor för att bli klar.

Därtill de tre-fyra omålade tavlorna som jag ser framför mig. Plus ännu fler än så om jag ska kunna ha en utställning.

Och samtidigt vetskapen att de här inspirerade perioderna förvisso är regelbundet återkommande men inte alls pålitliga utan snarare än jag vill tillåta övergår i ett mer lågfrekvent och introvert tillstånd, det som Johan Cullberg beskriver som ens "depressiva rum", där man kanske ser klart men likväl förmår litet.

Mitt i idéfyrverkeriet grumlas alltså glädjen av den vanliga gamla sorgen, att jag aldrig kommer hinna göra allt vad jag vill. Uppslagen hopas sig alltid i betydligt högre takt än de kan avverkas.

Å andra sidan är det väl i alla fall bättre att ha ett sisyfoskt överflöd att skotta ur, än att varje morgon vakna tyst och tom inför dagen.

Röda korset räddar den arme

Att ha ont om pengar är inte samma sak som att inte kunna köpa böcker. Man får bara köpa dem på lite andra ställen.

Hos Röda korset på Östgötagatan säljs litteratur av varierande kvalitet exempelvis ut till det facila priset av 10 för de stora (inbundna) och 5 för de små (pocketarna).

Jag ägnade en timme åt att gå bland hyllorna och snålvälja, vände på flera av de alltid lika frekventa Sven Del Blancerna och Inger Alfvénerna, skrattade åt omslaget och baksidestexten till Mickey Spillanes pulpdeckare Utan förbarmande (fan jag borde köpt den ändå) och höll ett tag i de två första delarna av Jan Kjaerstads triologi om Jonas Wergeland.

Dock ställde jag till slut tillbaka allt för att istället slå till på det första Sherlock Holmes-äventyret En studie i rött (har aldrig läst någon Sherlock förr), Gudfadern av Mario Puzo (som hur som helst är rolig att ha) och en bok om själva bokhandeln Shakespeare and Company (den jag förälskade mig i när jag var i Paris i november), komplett med fläckar av smält stearin, och som jag hoppas ska bjuda på en hel del roliga anekdoter om James Joyce, Ernest Hemingway och grabbarna.

Alla tre alltså för sammanlagt 15 kronor.

Till middag: gratispopcorn (till en viss gräns gör själslig föda även magen mätt).

I morgon: kanske ett återbesök hos räddarna i nöden, för att knipa åt mig det som blev kvar.

Jäsande specialintressen

Läser Johan Cullbergs Skaparkriser: Strindbergs Inferno och Dagermans.

Den psykiatriska analysen av Strindbergs själskaos är som förväntat mycket spännande men det jag mest av allt tar fasta på är att jag, trots allt jag läst av och om honom, vet alldeles för lite om mannen.

Innan året är slut ska jag äntligen ta mig an hans Inferno, Ockulta dagboken och gärna något utsnitt av de samtida breven.

Sen ska jag knåda honom i min hjärna som man knådar en deg, och baka bullar helt utan respekt för recepten.

Sol, vind och ghetton

Sjunger med till en blandning av amerikansk gangstarap och svenska sommarklassiker medan jag målar klart den lilla tavla som snart ska förvandlas till present.

Motivet: En fluffig liten kloförsedd best.

Kan då knappast vara fel med musiken.

Varje möte ett farväl

Vi har redan sagt hej då, Daniel Åbergs andra bok, tog många kvalfyllda år att skriva. Likväl är det en berättelse av den sort man gärna sträckläser. I går kväll var det jag som gjorde det.

Romanen öppnar luckan till en sluten liten värld, en tillvaro av närhetsskräck och allvarsflykt, ett avgränsat mikrokosmos där planeterna inte kan slita sig ur sina banor men aldrig heller lyckas mötas på riktigt. I centrum, likt en slocknad sol, och likt de andra oförmögen att sluta snurra runt sin egen axel, står historiens jagperson och nav - Filip.

Uttråkad och självömkande söker han omkring sig efter något som ska kännas på riktigt. När något sådant väl infinner sig tar han emellertid tillvara på första bästa flyktväg, för att istället fortsätta sitt liv som tidigare, med på förhand dömda förbindelser som inte kan eller inte får betyda någonting och där verklig ömhet är ett brott mot reglerna.

Varken han eller de många kvinnorna i hans närhet har ork eller vilja till att sätta gränser för sitt eget beteende. Otrohet är knappast något problem. Självförebråelserna lika skenheliga som ihåliga. Det är inte konstigt att vart nytt möte redan från början har formen av ett mer eller mindre utdraget farväl.

Det är en mycket beklämmande skildring av något som känns mycket typiskt. Och utan att själv känna igen mig i berättelsen (jag är, trots allt, betydligt mer naiv när det kommer till kärlekens praktikaliteter) är jag övertygad om att många andra kommer göra det. Vi har redan sagt hej då känns över huvud taget som en mycket naken spegling av ett drama som pågår i många snarlika versioner och på många andra platser, precis just nu, och inte minst i Stockholm som också är skådeplats för romanen.

Den stora förtjänsten med romanen är också just att den inte väjer för det vanliga, utan verkligen försöker gå till botten med det, med det där som händer hela tiden, inom oss och utom oss, och som andra kanske därför inte skulle tänka på som litteratur.

Samtidigt når slutscenen utan vidare upp till storstilad romkom-nivå.

Finns där en lärdom att dra (avsiktlig eller ej) är det väl att man så långt det är möjligt bör försöka leva sitt liv så att man aldrig behöver kasta oroliga blickar över axeln när man är ute bland folk, utan istället kan stå för sina möten.

Att hålla hjärtat öppet, ryggen fri, och att faktiskt våga mena hej!

Den äldre & den yngre

Fadern: Genialisk restaurator och konstförfalskare, genuint passionerad, grundmurat kunnig, slipad av kriget och trots sitt brottsliga yrkesval och sina många falska identiteter en i själen sympatisk och hederlig man.

Sonen: Svårsmält odåga, ytlig, bortskämd efter ett liv i relativ välfärd, över lag oaptitlig och ned i djupet av själva sitt väsen en stor och patetisk bluff.

Kunzelmann & Kunzelmann är en lika kluven bok som titeln antyder. Det är inte utan att min läsning har varit detsamma.

De första avdelningarna om Kunzelmann d.ä. gjorde mig smått lyrisk och förde osökt tankarna till en annan fantastieggande roman om ett tecknargeni med anknytning till andra världskrigets förföljelser, 2001 års Pulitzerprisvinnare - Kavalier & Clays fantastiska äventyr.

Den vid tiden mycket unge förfalskarens listiga affärer under nazisternas härjningar är härligt fräcka, miljöerna levande. Inte minst imponerande är det hur påläst Carl-Johan Vallgren uppenbarligen är beträffande de tekniska detaljerna i äldre måleri och förfalskning.

De växelvisa delarna om Kunzelmann d.y., med alla sina perversa nutidsreferenser och ytliga egocynism, stod mig däremot redan från början en smula upp i halsen. På samma gång som jag (vilket boken också gärna bjuder in till) föraktar sonen Kunzelmann och hela hans låtsasförmögna förhållningssätt till världen, ogillar jag också den överbelamrade och ofta hårda text som ska beskriva honom.

Återigen finner jag mig alltså vara förtjust i bara en halv bok.

Eventuellt hade frågorna om vad som egentligen är äkta och falskt, genuint eller inbillat, lika väl kunnat väckas ändå, utan inblandning av den odräglige sonen, och vår ihåliga samtid hade kunnat bli tydlig bara genom speglingen mot det förflutna.

Ja, för min egen del önskar jag kanske att hela romanen bara hade kunnat fått heta Kunzelmann.