Konst för jurister och andra

Kontoret Nybroviken är inte bara ett kontorshotell. Det är ett konstgalleri också. I de två våningarnas alla korridorer, fikahörnor, lunchsalar, prång och konferensrum hänger en ständigt pågående samlingsutställning om mer än ett hundratal verk av ett tiotal konstnärer åt gången.

Från och med 5 maj är jag en av dem.

Under organisation av Ana María Lorenzen (som också dirigerade svenska delegationen i Grand Palais) träffades maj-utställarna i dag på Birger Jarlsgatan 2 för att bese lokalerna och möta galleriets sprudlande initiativtagare Kim Sandefeldt, som även är Folkkulturcentrums konstnärliga ledare.

Information om vernissagen skall strax finnas instucket i bloggens högermarginal. Och mycket mer finns annars inte att säga om saken just nu. Men så här på internationella kvinnodagen vill jag ändå berätta om den installation som Sandefeldt just är aktuell med under kulturcentrets egen utställning.

Den fungerar som ett svar till alla dem som är för införandet av sharialagar och har formen av en prova-på-stening.

Eftersom det kan vara lite svårt för de otrogna att gå direkt från ett liv i slapphet och synd till att i ärbarhetens namn stena ihjäl en kvinna de älskar, har Sandefeldt arrangerat en hörna med en tussig vit gose-hund stående i en grop. Runt gropen ligger så bastustenar som publiken får ta upp och öva sig att kasta på hunden.

Härom dagen var det emellertid en liten flicka som steg ner i gropen och istället räddade nallen genom att ta upp den i famnen.

Så länge det fortfarande finns sådana flickor, tänker jag, så finns det kanske hopp för mänskligheten.

Repristips på kvinnodagen

Häromdagen surfade jag in på svt/play och slöklickade på ett avsnitt av K Special. Det skulle handla om vilda djur som målar tavlor. Tydligen var där emellertid ett glapp i uppläggningen, för det jag istället kom att se var en dokumentär om "Tjejer på bio".

Programmet begick inledningsvis en något märklig generalisering genom att definiera chick flicks som alla filmer med kvinnor i huvudrollen, och avsnittets titel är även den en smula svåruthärdlig, men bortom detta väntade ett intressant svep genom filmhistorien, med fokus på kvinnor och hur de har skildrats och ännu fortfarande skildras av Hollywood.

Allt landade i den angelägna frågan hur långt vi egentligen kommit. Och har ni inget bättre för er en dag som denna, så kan ni ju alltid klicka på länken ovan, och själva fundera över saken.

De tre vise (men strängt upptagna) männen

Såhär en dryg månad efter att novellerna överräcktes till tre personer för testläsning var jag ändå nyfiken på hur långt de kommit.

Och jodå, två har i alla fall hunnit börja. Andra uppgifter dock kommit emellan. Båda är småbarnsföräldrar. Den ene har dessutom fullt upp med att fungera jury för ett utländsk litteraturpris. Men de påstår att inledningen gett mersmak och de hoppas snart ha tid för fortsättningen.

Den tredje är bara informationschef för ett stort statligt bolag och inte heller småbarnsfar riktigt än. Följaktligen är han också klar med sin genomläsning, och honom tänkte jag därför mjölka på åsikter på torsdag.

Jag hoppas att mutmiddagen inte gör hans tunga alltför len. Här ska slipas till fulländning.

En handfull blast

Rensar ett huvud blomkål för att koka soppa till mitt nybakta bröd. Skär bort blasten, den träigaste delen av stjälken och kastar överskottet i diskhon. När jag sedan skopar upp renset med omslagsplasten för att flytta det till sophinken blir jag för ett par sekunder stående.

Jag tittar på de friska, blekgröna bladen och den ändå saftiga stammen och förflyttas 70 år tillbaka i tiden och åtskilliga tiotals mil söderut, till det judiska gettot och de fattiga i Łódź.

I Łódź hade slagsmål utbrutit för samma handfull blast som jag nu tänkte slänga. Där uppstod en lukrativ svartabörshandel även med utkokta potatisskal. Av dem kunde (enligt Steve Sem-Sandbergs roman) även en slags sockerlösning utvinnas som gick att ge till de gamla och sjuka intravenöst, som ett dropp. Detta alltså medan de gamla och sjuka ännu togs om hand och inte deporterades till koncentrationsläger för att uppfylla den av tyskarna pålagda avvisningskvoten - allt enligt devisen att det hur som helst var bättre att offra de redan svaga till förmån för de som hade större chans att överleva.

Kanske hade jag kunnat rensa lite snålare, tänker jag när jag tittar på den hopknölade blasten i min hand. Jag kunde ha skurit bort mindre av stammen och låtit åtminstone de innersta bladen koka med. Men att göra det nu skulle väl bara bli bökigt? Dessutom har blasten redan snuddat vid slasken.

Jag öppnar luckan till sopkorgen och tänker att nästa gång, kanske.

Sten på börda

I går fick jag idén till ännu en novell.

Den skulle sätta mig i våldsam onåd hos ungefär 93 procent av alla mödrar, och göra mig till en hjälte för de återstående 7. Men då måste den alltså skrivas först. Och sedan publiceras.

Kanske borde jag ta samma genväg som Borges, och beskriva alla böcker istället för att skriva dem.

Då kunde jag möjligen hinna klart med allt innan jag dör.

Lägesrapport (26)

Läser: De fattiga i Łódź, som det tagit ett tag att fastna för men som nu änteligen fått kroken i mig.

Fantiserar: om att baka ett bröd som i sig själv skulle vara en fullvärdig måltid,

och är: eventuellt något på spåren med röda linser och soltorkade tomater.

Avundas: min sambo äventyraren, som efter två veckors konstant skräck, uppenbarligen fått en biljett till paradiset.

Skakar: på huvudet åt mitt eget prat om resor som ständigt skjuts på framtiden.

Gläds: åt att jag hur som helst inte åkte till Chile i februari, vilket länge var på tal.

Men hoppas: på cykelsemester i Ruhrområdet framåt solsäsongen, och sedan Grekland ett tag i september.

Sliter: på gymmet så att jag blir yr och mår illa,

och borde: kanske gå dit lite oftare.

Kastar: tvehågsna blickar mot mitt "abstrakta experiment" som står lutat mot väggen inne i målarhörnan,

och vet: inte riktigt vad det vill mig.

Väntar: fortfarande på utlåtandena från mina tre testläsare,

men har: för tillfället ingen trängande brådska.

Ser klart: första säsongen av Fame i stället,

och fascineras: inte minst, åt hur illa de i övrigt begåvade karaktärerna sjunger.

Överväger: i gengäld, att gå på releasfesten för Vit päls nya album Nu var det i alla fall så i kväll,

men måste: först och främst tjäna pengar.

Cinemateket flyttar in på Victoria

Jag använder en ledig torsdagstimme till att uppmärksamma det faktum att Cinemateket just startat på nytt, övergett Sture och istället flyttat in hos oss på biograf Victoria i Stockholm.

Varje måndag klockan 19 visas en film ur programmet, nu närmast invigningsfilmen Sunset Boulevard (1950).

Medlemskort är obligatoriskt, finns i tre varianter och kan liksom biljetterna köpas i den ordinarie kassan. Som personal ber jag dock om ursäkt för att vi så här till en början inte är hundraprocentigt insatta i de nya rutinerna och inte kan svara på riktigt alla frågor, ännu. Men vi gör vårt bästa.

Program finns också att hämta i kassan men de gamla planscherna är tyvärr borta. Även om det var länge sedan jag själv hade en sådan uppsatt hemma på toalettdörren känns det som att en period därmed har gått i graven.

Vi kan bara hoppas att det som nu tar vid på sikt ska visa sig vara något minst lika bra.

Omstruktureringen av Cinemateket diskuteras utifrån lite fler vinklar borta på bloggen hos FLM.

***

Som en angränsande nyhet kan förresten också nämnas att SF nu, slutligen och i samma veva, tagit över hela driften av bio Sture (som även tidigare var Bonnier-ägt, men då under delvis annan organisation). Och om det får ni vidare tycka vad ni vill.

2003 till 2010

Ryggtavla
81 x 65 cm

Nein

Nine

Från blåljus till scenljus

Efter att ha målat en tavla så gott som klar puttade jag in första säsongen av Fame i dvd:n.

Effekten var förutsägbar och oundviklig.

Efter en dryg timme studsade jag omkring på vardagsgolvet och gjorde improviserade 80-talspiruetter. Dagen efter är jag lockig och klädd i vidhalsad, färgglad tröja plus benvärmare.

En välkommen förändring efter att i en vecka ha gett människorna i min omgivning (inte minst pensionärerna) tyst avvaktande blickar, som gangsterbossen Marlo Stanfield i The Wire.

"Jag rev Palmes sista biljett"

Jag hör till den årskull svenskar som lärde sig vem Olof Palme var i samma veva som han dog.

Det var lördagmorgon och jag skuttade ur sängen och nerför trappan hos mormor och morfar för att se Gomorron Sverige på teve. Men Gomorron Sverige sändes inte, för att någon gubbe hade blivit skjuten.

Detta att en gubbe blivit skjuten berörde mig inte särskilt. Mer upprörd var jag över att människorna på teve tydligen måste ägna all dyrbar sändningstid åt att rapportera om den där gubben trots att de aldrig hade någonting nytt att säga, men inte kunde offra så mycket som en kvart åt oss barn (det här var 1986 - barnprogrammen var något man längtade efter).

När min irritation lagt sig en smula började jag istället spekulera i vem som kunde vara mördaren. Med logiken hämtad ur mina sagoböcker ansåg jag att den skyldige måste vara den som hade mest att vinna på att statsministern försvann. Ergo måste Ingvar Carlsson vara boven. Jag tyckte att de kunde sy in honom på direkten och sen se till att visa barnprogrammen. Det gjorde de inte.

Min indignation övergick då i något slags barnsligt rättspatos och jag menade, mycket högljutt, att det var skamligt att när vissa gubbar dog så stannade världen visst upp alldeles och alla grät och lade blommor på gatan, men när de flesta andra dog så nämndes de inte alls, och ändå påstods ju alla människor vara lika mycket värda. Det var orättvist och fel och i namn av detta borde ältandet genast upphöra så att jag istället fick se på barnprogrammen. Men ingen lyssnade på mig.

Jag var ju bara åtta år då.

Min nuvarande biografkollega Peter Olofsson började däremot arbeta på Sandrew samma år som jag föddes och hade 1986 just fyllt 33 år. Han tjänstgjorde på Grand den där natten för i dag exakt 24 år sedan då Olof Palme, intet ont anande, såg sin sista film på bio (det var Bröderna Mozart av Susanne Osten) och Peters hågkomster är naturligt nog annorlunda än mina.

Salongen var i det närmaste utsåld, minns han, och det strömmade folk genom foajén. Peter stod i dörren för att släppa in publiken.

-Jag kände igen Björn Rosengren först. Märkte sen att: Jaha där är ju Olof Palme, och Lisbeth!

Han rev deras biljetter som man gör, med ett Hej och ett Tack, och tänkte sen inte mer på det.

När biografen stängts för natten strosade Peter till Fashing med en kamrat och gick då förbi blåljusen och avspärrningen en bit längre bort på Sveavägen. Kamraterna reflekterade inte heller över detta, utan antog bara att det hade varit något bråk igen. Det var först nästa dag de förstod vad det var de hade sett, och Peter reagerade på nyheten som de flesta andra (vuxna).

-Det var chockartat när jag vaknade på morgonen och hörde vad de sa på radion: "Sveriges stadsminister mördad". Det kändes som ett attentat mot hela folket. Sånt händer inte i Sverige. Det var som ett personligt angrepp nästan. Det var väldigt starkt.

Det sattes upp en liten minnesvård på biografen och efter vad Peter kommer ihåg höll stället stängt i ett par dagar medan polisen också förhörde alla som befunnit sig i närheten av mordet, däribland så klart personalen på Grand.

Peter drog sig då till minnes en man som kommit in på kvällen för att ringa ett samtal från mynttelefonen som då satt på väggen innanför entrén.

-Han verkade lite sådär... missbrukare av något slag. Hade gjort sig illa, bödde från fingret och bad om ett plåster. Det var det enda som avvikit från det normala den kvällen och när jag berättade det för polisen så blev de mycket intresserade. De spårade mannen genom det där telefonsamtalet och det visade sig att han var inblandad i någon knarkaffär. Mannen hade tydligen också någon lägenhet i närheten där Christer Pettersson varit och hälsat på, och de umgicks i samma kretsar.

-Det var därför jag blev inkallad till rättegången också.

Peter vittnade sålunda för palmeutredningen vid två tillfällen - den första relativt snart efter mordet, den andra gången ett par år senare, då ju Pettersson stigit fram som huvudmisstänkt. Och på bion var det också ett väldans spring de där åren.

-Det var ett jäkla halabalo, berättar Peter. Folk från alla möjliga håll. Pressen och polisen och en massa nyfikna som ställde frågor. Vissa var privatspanare, förstod man, som lekte detektiv. Jag tyckte det var jobbigt och ville inte prata med dem, så jag svarade bara så korthugget som möjligt att "Det är polisens sak att sköta det här".

Fortfarande kommer det in turister på biografen och frågar om det alltså var här Palme var innan han blev skjuten, vilken film det var han såg och var han satt.

Härom dagen var det två norrmän som frågade mig (undertecknad, nu 32) hur det kändes att jobba på bion med tanke på allt. Det hade jag inget svar på. Jag kunde inte såra dem genom att bara rycka på axlarna och säga att för mig personligen är det ju huvudsakligen kuriosa. Jag kittlade istället deras sensationslystnad genom att berätta att det ju också var här som John Ausonius jobbade som maskinist, innan han sedemera förvandlades till ett monster. Då spärrade de upp ögonen och nickade utan ett ord.

Biografen ser heller inte ut i dag som den gjorde för 24 år sedan. Den har renoverats invändigt ett flertal gånger och på tal om kuriosa kan jag berätta en märklig sak som uppdagades vid den senaste ombyggnaden 2004. Detta sista måste dock betraktas med en rejäl nypa salt, eftersom det inte finns något verkligt stöd för historien, mer än bristfälliga hågkomster, om än signerade en annan av mina kära kollegor som mig veterligen inte far med medveten osanning.

Man röjde alltså omkring i ettans salong, och högt uppe under taket, på en ventilationstrumma, fann man då till sin förvåning en plånbok som någon i publiken måste ha slängt upp. Plånboken var tom så när som på ett kärleksbrev samt ett antal kvitton - kvitton daterade 1986!

I tanke att man skulle kunna spåra personen som adresserades i brevet kollade min kollega upp namnet på nätet och döm om hans bestörtning när han upptäckte att mannen omnämndes som en av skumraskpersonerna kring Palmemordet.

Att min kollega inte ringde polisen med denna sensationella upptäckt berodde enligt honom själv på att kvittona var daterade 1986 efter mordet och att mannen själv tydligen var död. Dessutom försvann plånboken spårlöst samma natt från personalrummet. Min kollega kommer inte ens ihåg vad mannen i kärleksbrevet hette och allt är sammanfattningsvis mycket frustrerande.

Vad som är sant eller inte i fråga om den där plånboken får ni därför själva ta ställning till.

Sant är emellertid att tiden har sin gång, men att alla vi som var i medveten ålder när det hände minns vad vi gjorde den morgon när nyheten kablades ut att Sveriges stadsminister blivit mördad.

Somliga surade över att barnprogrammen utgick. Andra var så gott som där.

Tråden

Säsong 4

Så jag är nere med grannskapet.

Biografi (32) - Ser det jag vill se?

Det tilltalar mitt ordningssinne att publiken ofta matchar den film den ska se.

Det är exempelvis anmärkningsvärt hur många av de äldre damer som ska se Hatchiko - En vän för livet som bär äkta pälsmössor i samma ton som den trofasta hund de snart ska gråta över.

Till Away we go infann sig gärna nyvuxna par i grunge-hippiekläder.

Till An Education kommer, förutom pensionärerna, en hel del sofistikerade flickor.

Och på Vägen hade vi vårt lilla trasfölje härom dagen.

Den mest påfallande trenden är dock alla de stiligt klädda, svalt allvarsamma män som kommer ensamma för att se En enda man.

De ser alla ut som kunde de vara tagna direkt ur filmen. Där är till och med som ett särskilt slags vemod omkring tinningarna på dem (högeröga i fokus).

Det är nästan att jag känner mig lite utesluten.

Tre i rad

Ensam i salongen med en påse blandat godis och så på duken: Till vildningarnas land.

Lycka är att få gråta ostört på bio. För det är inte lätt att vara liten, som min mamma brukar säga. Men det är heller inte lätt att vara stor.

***

Hoppades få gråta en skvätt även under nästa film: En enda man. Men även om den är en mycket vacker och mycket välspelad historia om sorg - en film på hjärtslagsnivå - och jag är pinsamt svag för Colin Firth, nådde jag aldrig riktigt hela vägen fram.

***

I den tredje och sista filmen för dagen var det Leonardo DiCaprio som skötte gråtverket (och som han fick slita). Efter att ha sett fram emot Shutter Island i ett halvår - jag kan älska berättelser där det fysiska och psykiska svårbestämt speglar sig i varandra - var det bara att konstatera att den var alldeles för spretig, utdragen och smetig.

Jag roade mig istället åt betraktelsen att Leo Di C rent utseendemässigt blir allt mer lik Jack Nicholson för vart år som går (en likhet som säger något spännande om dem båda), och var annars mest glad när det hela var över.