En handfull blast

Rensar ett huvud blomkål för att koka soppa till mitt nybakta bröd. Skär bort blasten, den träigaste delen av stjälken och kastar överskottet i diskhon. När jag sedan skopar upp renset med omslagsplasten för att flytta det till sophinken blir jag för ett par sekunder stående.

Jag tittar på de friska, blekgröna bladen och den ändå saftiga stammen och förflyttas 70 år tillbaka i tiden och åtskilliga tiotals mil söderut, till det judiska gettot och de fattiga i Łódź.

I Łódź hade slagsmål utbrutit för samma handfull blast som jag nu tänkte slänga. Där uppstod en lukrativ svartabörshandel även med utkokta potatisskal. Av dem kunde (enligt Steve Sem-Sandbergs roman) även en slags sockerlösning utvinnas som gick att ge till de gamla och sjuka intravenöst, som ett dropp. Detta alltså medan de gamla och sjuka ännu togs om hand och inte deporterades till koncentrationsläger för att uppfylla den av tyskarna pålagda avvisningskvoten - allt enligt devisen att det hur som helst var bättre att offra de redan svaga till förmån för de som hade större chans att överleva.

Kanske hade jag kunnat rensa lite snålare, tänker jag när jag tittar på den hopknölade blasten i min hand. Jag kunde ha skurit bort mindre av stammen och låtit åtminstone de innersta bladen koka med. Men att göra det nu skulle väl bara bli bökigt? Dessutom har blasten redan snuddat vid slasken.

Jag öppnar luckan till sopkorgen och tänker att nästa gång, kanske.