Tre i rad

Ensam i salongen med en påse blandat godis och så på duken: Till vildningarnas land.

Lycka är att få gråta ostört på bio. För det är inte lätt att vara liten, som min mamma brukar säga. Men det är heller inte lätt att vara stor.

***

Hoppades få gråta en skvätt även under nästa film: En enda man. Men även om den är en mycket vacker och mycket välspelad historia om sorg - en film på hjärtslagsnivå - och jag är pinsamt svag för Colin Firth, nådde jag aldrig riktigt hela vägen fram.

***

I den tredje och sista filmen för dagen var det Leonardo DiCaprio som skötte gråtverket (och som han fick slita). Efter att ha sett fram emot Shutter Island i ett halvår - jag kan älska berättelser där det fysiska och psykiska svårbestämt speglar sig i varandra - var det bara att konstatera att den var alldeles för spretig, utdragen och smetig.

Jag roade mig istället åt betraktelsen att Leo Di C rent utseendemässigt blir allt mer lik Jack Nicholson för vart år som går (en likhet som säger något spännande om dem båda), och var annars mest glad när det hela var över.