söndag 28 februari 2010

"Jag rev Palmes sista biljett"

Jag hör till den årskull svenskar som lärde sig vem Olof Palme var i samma veva som han dog.

Det var lördagmorgon och jag skuttade ur sängen och nerför trappan hos mormor och morfar för att se Gomorron Sverige på teve. Men Gomorron Sverige sändes inte, för att någon gubbe hade blivit skjuten.

Detta att en gubbe blivit skjuten berörde mig inte särskilt. Mer upprörd var jag över att människorna på teve tydligen måste ägna all dyrbar sändningstid åt att rapportera om den där gubben trots att de aldrig hade någonting nytt att säga, men inte kunde offra så mycket som en kvart åt oss barn (det här var 1986 - barnprogrammen var något man längtade efter).

När min irritation lagt sig en smula började jag istället spekulera i vem som kunde vara mördaren. Med logiken hämtad ur mina sagoböcker ansåg jag att den skyldige måste vara den som hade mest att vinna på att statsministern försvann. Ergo måste Ingvar Carlsson vara boven. Jag tyckte att de kunde sy in honom på direkten och sen se till att visa barnprogrammen. Det gjorde de inte.

Min indignation övergick då i något slags barnsligt rättspatos och jag menade, mycket högljutt, att det var skamligt att när vissa gubbar dog så stannade världen visst upp alldeles och alla grät och lade blommor på gatan, men när de flesta andra dog så nämndes de inte alls, och ändå påstods ju alla människor vara lika mycket värda. Det var orättvist och fel och i namn av detta borde ältandet genast upphöra så att jag istället fick se på barnprogrammen. Men ingen lyssnade på mig.

Jag var ju bara åtta år då.

Min nuvarande biografkollega Peter Olofsson började däremot arbeta på Sandrew samma år som jag föddes och hade 1986 just fyllt 33 år. Han tjänstgjorde på Grand den där natten för i dag exakt 24 år sedan då Olof Palme, intet ont anande, såg sin sista film på bio (det var Bröderna Mozart av Susanne Osten) och Peters hågkomster är naturligt nog annorlunda än mina.

Salongen var i det närmaste utsåld, minns han, och det strömmade folk genom foajén. Peter stod i dörren för att släppa in publiken.

-Jag kände igen Björn Rosengren först. Märkte sen att: Jaha där är ju Olof Palme, och Lisbeth!

Han rev deras biljetter som man gör, med ett Hej och ett Tack, och tänkte sen inte mer på det.

När biografen stängts för natten strosade Peter till Fashing med en kamrat och gick då förbi blåljusen och avspärrningen en bit längre bort på Sveavägen. Kamraterna reflekterade inte heller över detta, utan antog bara att det hade varit något bråk igen. Det var först nästa dag de förstod vad det var de hade sett, och Peter reagerade på nyheten som de flesta andra (vuxna).

-Det var chockartat när jag vaknade på morgonen och hörde vad de sa på radion: "Sveriges stadsminister mördad". Det kändes som ett attentat mot hela folket. Sånt händer inte i Sverige. Det var som ett personligt angrepp nästan. Det var väldigt starkt.

Det sattes upp en liten minnesvård på biografen och efter vad Peter kommer ihåg höll stället stängt i ett par dagar medan polisen också förhörde alla som befunnit sig i närheten av mordet, däribland så klart personalen på Grand.

Peter drog sig då till minnes en man som kommit in på kvällen för att ringa ett samtal från mynttelefonen som då satt på väggen innanför entrén.

-Han verkade lite sådär... missbrukare av något slag. Hade gjort sig illa, bödde från fingret och bad om ett plåster. Det var det enda som avvikit från det normala den kvällen och när jag berättade det för polisen så blev de mycket intresserade. De spårade mannen genom det där telefonsamtalet och det visade sig att han var inblandad i någon knarkaffär. Mannen hade tydligen också någon lägenhet i närheten där Christer Pettersson varit och hälsat på, och de umgicks i samma kretsar.

-Det var därför jag blev inkallad till rättegången också.

Peter vittnade sålunda för palmeutredningen vid två tillfällen - den första relativt snart efter mordet, den andra gången ett par år senare, då ju Pettersson stigit fram som huvudmisstänkt. Och på bion var det också ett väldans spring de där åren.

-Det var ett jäkla halabalo, berättar Peter. Folk från alla möjliga håll. Pressen och polisen och en massa nyfikna som ställde frågor. Vissa var privatspanare, förstod man, som lekte detektiv. Jag tyckte det var jobbigt och ville inte prata med dem, så jag svarade bara så korthugget som möjligt att "Det är polisens sak att sköta det här".

Fortfarande kommer det in turister på biografen och frågar om det alltså var här Palme var innan han blev skjuten, vilken film det var han såg och var han satt.

Härom dagen var det två norrmän som frågade mig (undertecknad, nu 32) hur det kändes att jobba på bion med tanke på allt. Det hade jag inget svar på. Jag kunde inte såra dem genom att bara rycka på axlarna och säga att för mig personligen är det ju huvudsakligen kuriosa. Jag kittlade istället deras sensationslystnad genom att berätta att det ju också var här som John Ausonius jobbade som maskinist, innan han sedemera förvandlades till ett monster. Då spärrade de upp ögonen och nickade utan ett ord.

Biografen ser heller inte ut i dag som den gjorde för 24 år sedan. Den har renoverats invändigt ett flertal gånger och på tal om kuriosa kan jag berätta en märklig sak som uppdagades vid den senaste ombyggnaden 2004. Detta sista måste dock betraktas med en rejäl nypa salt, eftersom det inte finns något verkligt stöd för historien, mer än bristfälliga hågkomster, om än signerade en annan av mina kära kollegor som mig veterligen inte far med medveten osanning.

Man röjde alltså omkring i ettans salong, och högt uppe under taket, på en ventilationstrumma, fann man då till sin förvåning en plånbok som någon i publiken måste ha slängt upp. Plånboken var tom så när som på ett kärleksbrev samt ett antal kvitton - kvitton daterade 1986!

I tanke att man skulle kunna spåra personen som adresserades i brevet kollade min kollega upp namnet på nätet och döm om hans bestörtning när han upptäckte att mannen omnämndes som en av skumraskpersonerna kring Palmemordet.

Att min kollega inte ringde polisen med denna sensationella upptäckt berodde enligt honom själv på att kvittona var daterade 1986 efter mordet och att mannen själv tydligen var död. Dessutom försvann plånboken spårlöst samma natt från personalrummet. Min kollega kommer inte ens ihåg vad mannen i kärleksbrevet hette och allt är sammanfattningsvis mycket frustrerande.

Vad som är sant eller inte i fråga om den där plånboken får ni därför själva ta ställning till.

Sant är emellertid att tiden har sin gång, men att alla vi som var i medveten ålder när det hände minns vad vi gjorde den morgon när nyheten kablades ut att Sveriges stadsminister blivit mördad.

Somliga surade över att barnprogrammen utgick. Andra var så gott som där.

Inga kommentarer: