Kärnan i mitten

Inte någons clown

79 x 100 cm

Alla i samma

Oavsett när, oavsett var. Oavsett vilka yttre vedermödor vi än ställs inför. Det enkla men ändå sanna. Att alla önskar vi det samma. Att få bli älskade och förstådda av dem som står oss närmast, våra föräldrar, våra barn. Att kanske till och med göra dem stolta.

Med Båten flyttar Nam Le våra ögon kors och tvärs över världen, landar hos vitt skilda människor med vitt skilda öden men alltid i dödens närhet. För en stund får vi vara de andra. Som om vi ju ändå redan var dem. Som vore själva jorden den båt vi alla måste färdas i. På samma hav mot samma mål. Med hjärtat så stort så stort, och skrovet så tunt så tunt.

Den här debutsamlingen är just så bra som alla påstått.

(Och novellen är formatet för framtiden.)

Fyndigt

Dräktigt måleri

Jag väntar på indirekt solljus för att kunna fotografera den nyss färdiga clowntavlan. Det ser inte ut att bli i dag. Men medan molnen drar förbi kan jag ju alltid slänga upp en bild av några andra människor som väntar.

Här är Rättviksdräkten från i höstas.

Väl bekomme!

Ankomsttid 11.03

Länge sen och småningom, om och om igen

När jag, redan någon gång vid mitten, gav upp hoppet om Glitterscenen, började jag istället fundera på hur jag skulle beskriva min frustration över läsningen.

Sammanfattningsvis: Allt är en 400 sidor lång epilog till (den smått fantastiska) Den amerikanska flickan, inklusive en omständlig resumé i början, och ännu en "epilog" i slutet, som kanske äntligen är den epilog man velat ha hela tiden.

Sen något för att mildra sågningen: Jag har alltid älskat Monica Fagerholms språk. Det är ett språk som inte drar sig för formuleringar som "hade måstat" och överraskande att-konstruktioner i stil med "glassen tyckte hon att var god". Det är ett språk som får saker att glittra. Och i den fagerholmska världen ingår också upprepningar och variationer som ett sätt att i bästa fall skapa sällsam förtrollning.

Ändå: Det får faktiskt vara någon måtta med repriserna även i sådana världar!

Min första liknelse: Att läsa Glitterscenen är som att betrakta en välling där någon slängt i en handfull russin och sedan rör runt med en slev, varv efter varv efter varv, så att russinen gång på gång flyter förbi uppe vid ytan, samma russin, gång på gång, i något olika kombinationer. Samma russin. Varv efter varv. Gång på gång på gång.

Min andra liknelse: Att läsa Glitterscenen är som att samtala med en mycket gammal och mycket dement person som minns allt som hände för länge sedan in i minsta detalj, men som inte för sitt liv kan komma ihåg vad den själv sa för fem minuter sedan. Med behärskad otålighet frågar man den senile på nytt: "Men vad var det nu egentligen som hände i Bule träsk? Varför dog den amerikanska flickan? Vad hade alla för relation till varandra?" Den gamles blick försvinner bort i fjärran och så inleds, utan pardon, ännu en i raden av tämligen osammanhängande haranger, ältande samma nyckelskeenden och ordkombinationer som förra gången man ställde frågan, men utan att någonsin komma till saken. Stundom ertappar man nog sig själv med att också försvinna bort i egna tankar. Men harangen fortgår, oförtröttligt. Den senile tycks inte märka någon skillnad.

Med andra ord, och i en ton av blandad besvikelse och ilska: Hä va inge bra.

Nu hoppas jag bara att Fagerholm till slut kan lämna den här historien bakom sig och skriva en ny lysande bok om någon helt annat.

En sida till av detta och jag vill också gå och dränka mig.

Namnsdagspresent

Baksidestext:

"Att jaga snygga, ogifta män till en almanacka var inte bara svårt, det var komplett omöjligt. Tess hade nästan gett upp när fotona av Gary Buchanon låg på hennes skrivbord en morgon.

Det var för bra för att vara sant. Han var den absolut attraktivaste karl hon sett. Snabbt körde hon ut till hans farm för att få alla papper undertecknade. Då uppdagades den bistra sanningen.

Gary tänkte inte på några villkor delta i någon fånig almanacka. Fotona hade hans systerdotter tagit i hemlighet. Tess förstod att nu var goda råd dyra. Det gällde hennes jobb och framtid. Samtidigt kunde hon knappt tänka klart längre bland alla de omtumlade känslor han väckte hos henne..."

Undslapp städskrubben

Efter obligatorisk bävan blev det ändå en lyckad vernissage på Galleri Nybroviken igår.

Där vimlade av de olika konstnärernas inbjudna gäster och mina målningar hade heller inte placerats på skamplats, i garderober, toaletter och proppskåp (vilket i någon mån också varit min ängslan) utan fick bland annat pryda sitthörnan vid kaffeapparaten, där det även bjöds på lite levande musik.

Nu hänger allt på plats till och med augusti. Så gå gärna upp till kontoret på väg mot någon av sommarens Djurgårds-promenader.

En personlig favorit bland alla övriga verk är nog för egen del Ina Strömbergs väntande betongskulptur. Uppförstorad hade den kunnat pryda vilken tunnelbaneperrong som helst. Och det vet ni att jag menar som en komplimang.

För en, för alla

Lagom till vernissagen är jag också klar med en ny tavla som (följaktligen - den är en stor ruta av våt färg) inte kommer synas på utställningen. Jag tror för den delen inte heller att någon annan än jag själv kommer förstå vad den handlar om.

Vilket alltså är (om ni vill veta det): En introvert besvärjelse.

En återgång till något ursprungligt, något öppet men ändå okränkbart. Det bästa i en. Att minnas det och värna det.

Eller för alla andra som ser den: En typ liksom snäll och prydlig målning med två clownmänniskor på, samt lite annat krafs runt ikring.

Typ liksom.

Bild kommer väl vad det lider.

Vernissage i dag!

Då var det dags.

Jag deltar själv inte med så många nya tavlor. Men kom gärna och begrunda de övriga konstnärernas verk.

För egen del lär jag hålla mig gömd med ett glas vin i något skrymsle någonstans. Jag är verkligen inte förtjust i att stå och flina på sådana här tillställningar (jag står hellre framför staffliet här hemma). Men då slipper ni ju också ofoget med att krysta fram något slags beröm inför konstnären ifråga, och därmed finns ytterligare ett skäl mindre att inte dyka upp.

Och har man inte möjlighet just i kväll kl 18-20, så går det förstås också bra att gå dit när som helst under perioden, under ordinarie kontorstid.

Välkomna som sagt!

Victoria växer (alltjämt) på djupet

Sedan det blivit uppenbart att de två nya salongerna på biograf Victoria inte skulle bli klara till jul, sattes ett nytt mål upp till påsken. Vid påsk var där fortfarande en byggrop i källaren, och istället började det viskas om premiären för Sex and the City 2. Det skulle i så fall betyda invigning sista helgen i maj.

I dag, 3 maj, såg det ut så här nere i källaren.

Sjätte salongen (som förmodligen kommer köras som nummer 4 när allt är i ordning):


Maskinrummet till samma salong:


Nedre foajén:


Den som väntar på något gott, väntar vidare.

Fortsättning följer.

Skryt

Beträffande löpningen: Jag har aldrig sprungit så snabbt så tidigt på säsongen!

Beträffande tavlan som snart är klar: Ser ut att kunna bli jävligt snygg faktiskt!

Beträffande gitarren: Ibland låter det jag åstadkommer med den framför ackordsajterna på nätet mer eller mindre som riktig musik näsan!

Beträffande lärlingsskapet: Går som smort! Grands maskiner har jag i min ficka nu, tycker jag (vilket i och för sig bara avslöjar hur lite jag vet). Ska nu bara tämja de fem (snart sju) projektorerna på Victoria, sen är jag redo att ta mig an sommarschemat, där jag hur som helst redan står inbokad som maskinist överallt.

Dessutom är jag en hejare på att odla tomater.

Science fiction

Medan jag och min lika Polanski-kategoriska kollega under oklanderligt artiga former sålde biljetter till hans senaste film i går, frågade vi oss vad vi själva gör som skulle kunna resultera i att människor, med någon rätta, kunde vilja utsätta oss för bojkott.

-Jag äter djur, sa min kollega och det vattnades i munnen på honom.

-Jag köper kläder utan urskillning, sa jag.

Steget var sen sedan inte kort till det andra, för mig ofta återkommande, tankeexperimentet: Även om vi inte bryter mot lagen, vilka av våra samtidsvanor kommer framtidens människor skuldbelägga oss för?

Kollegan var inne på kärnkraften, inte minst på hur vi glada i hågen producerade en massa kärnavfall som vi sen inte riktigt visste var vi ska göra av.

Men det där tror jag mer kommer betraktas som ett pinsamt men nödvändigt steg på vägen mot kall fusion eller något liknande. Ungefär som ångkraften var ett steg på vägen mot den, förvisso fortfarande tveksamma, plats där vi är i dag.

Jag är inne på konsumtionen, hur vi med våra pengar valde (alltså väljer) att stödja företag som vi vet inte gör bra saker, och med var krona alltså ge dem alltmer makt, trots att vi egentligen inte vill att de ska ha det. Optimistiskt föreställer jag mig alltså en framtid där konsumentansvaret ska ses som lika självklart som det medborgerliga ansvaret, eftersom makten lämnat politiken och hamnat hos aktörerna på den globala marknaden.

Men min kollega är emellertid mer cynisk och tänker att när vi väl inser det där kommer det vara för sent att göra något åt.

Det var en skrämmande men fascinerande värld vi såg framför oss.

-Tur att vi är döda då, sa jag.

-Det är inte så säkert, sa han.

Och på vägen hem - längs den regnvåta trottoaren förbi Kyrksjön, där alla slemmiga kryp plötsligt vaknat alla på en gång och krälat upp på asfalten (grodor, sniglar, snäckor, maskar, ödlor, slingrande, skumpande klumpar av växelvarma urdjursceller) - insåg jag att jag i min planerade samling pop-noveller (samlingen jag ska skriva så snart jag bara skickat iväg den samling som snart är klar och någon förnuftig människa valt att ge ut den) även måste ingå en klassisk nära-framtidsskildring i stil med Kallocain, Oryx och Crake eller Never let me go.

Jag har gett mig själv en sista redigeringstid fram till mitten av juni, förresten. Sen ska jag cykla genom Ruhr.

Ceci n'est pas vad det förhoppningsvis liknar

Om du har fem-sex timmar liv till övers någon dag, undrar vad du ska göra av dem och tänker: "Ah! Jag tar fram oljefärgerna och målar ett gäng legobitar i något mindre än naturlig storlek, uppe i hörnet på min nya tavla!" så vill jag göra dig en tjänst nu med en gång och säga: "Gör inte det. Vid alla dina sunda vätskor!"

För alla dessa små pluppar! Alla dessa små pluppars alla små ljuspunkter och skuggor!

Kan driva en människa till vansinne!

Som tidigare kanske trodde att lego? Vadå? Kan man redan måla händer och näsor med relativ trovärdighet så måste väl lego vara en tårtbit.

Men herregud! Då hade man glömt symetrin! Symetrin, den skoningslösa, dödliga!

Ögat låter sig inte luras.

Och färgerna, de allra klaraste sorterna, de som flyter så flyktigt i sitt glatthala medium och blandas till smuts under penselstråt.

Blått och rött och gult och grönt. Och bitar med pluppar i tvåpar och flerpar och plattor i 20 om 20 - 400 pluppar i rutlinjemönster på en yta av 8 x 5 cm! - svävande i fria tvåpunktsperspektiv.

Och heller inget Ctrl+Z i denna typ av redigering, hur gärna och desperat man än famlar. Minsta misstag och allt är från början.

Och otåligheten som stegras till vrede men stillas. (Att ändå en sådan rastlös person - med så anmärkningsvärt hett temperament - faktiskt kan vara så envis. Är märkligt.)

Så fortsätta sikta. Timme efter timme.

Tills de förbannade små klossarna till slut sitter på duken. Platta men ändå tillräckligt inte. Med alla sina förbannade pluppar.

En gång för alla. Och sedan aldrig mer!

Lägesrapport (26)

Läser: Glitterscenen av Monica Fagerholm.

Äter: olika glassar.

Ser: meningslös film (på bio - Gainsbourg, hemma - Changeling).

Brottas: med varianter på b-mollackord.

Vattnar: tomatplantan Hemingway.

Tänker: att jag ska måla klart den pågående tavlan först, för att sen ta tag i sista versionen av novellerna oavsett om sista testläsaren någonsin blir klar, och så skicka iväg allt, cirkus två år senare än planerat.

Målar: mycket långsamt men ganska noga.

Hänger: annars mest oavlönad i kulisserna på biografen Grand, i samband med Junior-festivalen, för att vidga svängarna i lärlingsskapet och insupa undantagsfall,

men bekantar mig: i lika hög utsträckning med de anmärkningsvärt bekväma fåtöljerna där,

snackar: skit med tjänstgörande maskinister,

och fyller: frysen med överbliven sponsor-mjölk.

Borde: formulera en inbjudan till den hastigt nalkande vernissagen.

Kommer: av någon anledning mig inte riktigt för.

Men hälsar (tills dess jag tagit mig i kragen): er alla välkomna ändå!