Science fiction

Medan jag och min lika Polanski-kategoriska kollega under oklanderligt artiga former sålde biljetter till hans senaste film i går, frågade vi oss vad vi själva gör som skulle kunna resultera i att människor, med någon rätta, kunde vilja utsätta oss för bojkott.

-Jag äter djur, sa min kollega och det vattnades i munnen på honom.

-Jag köper kläder utan urskillning, sa jag.

Steget var sen sedan inte kort till det andra, för mig ofta återkommande, tankeexperimentet: Även om vi inte bryter mot lagen, vilka av våra samtidsvanor kommer framtidens människor skuldbelägga oss för?

Kollegan var inne på kärnkraften, inte minst på hur vi glada i hågen producerade en massa kärnavfall som vi sen inte riktigt visste var vi ska göra av.

Men det där tror jag mer kommer betraktas som ett pinsamt men nödvändigt steg på vägen mot kall fusion eller något liknande. Ungefär som ångkraften var ett steg på vägen mot den, förvisso fortfarande tveksamma, plats där vi är i dag.

Jag är inne på konsumtionen, hur vi med våra pengar valde (alltså väljer) att stödja företag som vi vet inte gör bra saker, och med var krona alltså ge dem alltmer makt, trots att vi egentligen inte vill att de ska ha det. Optimistiskt föreställer jag mig alltså en framtid där konsumentansvaret ska ses som lika självklart som det medborgerliga ansvaret, eftersom makten lämnat politiken och hamnat hos aktörerna på den globala marknaden.

Men min kollega är emellertid mer cynisk och tänker att när vi väl inser det där kommer det vara för sent att göra något åt.

Det var en skrämmande men fascinerande värld vi såg framför oss.

-Tur att vi är döda då, sa jag.

-Det är inte så säkert, sa han.

Och på vägen hem - längs den regnvåta trottoaren förbi Kyrksjön, där alla slemmiga kryp plötsligt vaknat alla på en gång och krälat upp på asfalten (grodor, sniglar, snäckor, maskar, ödlor, slingrande, skumpande klumpar av växelvarma urdjursceller) - insåg jag att jag i min planerade samling pop-noveller (samlingen jag ska skriva så snart jag bara skickat iväg den samling som snart är klar och någon förnuftig människa valt att ge ut den) även måste ingå en klassisk nära-framtidsskildring i stil med Kallocain, Oryx och Crake eller Never let me go.

Jag har gett mig själv en sista redigeringstid fram till mitten av juni, förresten. Sen ska jag cykla genom Ruhr.