Ceci n'est pas vad det förhoppningsvis liknar

Om du har fem-sex timmar liv till övers någon dag, undrar vad du ska göra av dem och tänker: "Ah! Jag tar fram oljefärgerna och målar ett gäng legobitar i något mindre än naturlig storlek, uppe i hörnet på min nya tavla!" så vill jag göra dig en tjänst nu med en gång och säga: "Gör inte det. Vid alla dina sunda vätskor!"

För alla dessa små pluppar! Alla dessa små pluppars alla små ljuspunkter och skuggor!

Kan driva en människa till vansinne!

Som tidigare kanske trodde att lego? Vadå? Kan man redan måla händer och näsor med relativ trovärdighet så måste väl lego vara en tårtbit.

Men herregud! Då hade man glömt symetrin! Symetrin, den skoningslösa, dödliga!

Ögat låter sig inte luras.

Och färgerna, de allra klaraste sorterna, de som flyter så flyktigt i sitt glatthala medium och blandas till smuts under penselstråt.

Blått och rött och gult och grönt. Och bitar med pluppar i tvåpar och flerpar och plattor i 20 om 20 - 400 pluppar i rutlinjemönster på en yta av 8 x 5 cm! - svävande i fria tvåpunktsperspektiv.

Och heller inget Ctrl+Z i denna typ av redigering, hur gärna och desperat man än famlar. Minsta misstag och allt är från början.

Och otåligheten som stegras till vrede men stillas. (Att ändå en sådan rastlös person - med så anmärkningsvärt hett temperament - faktiskt kan vara så envis. Är märkligt.)

Så fortsätta sikta. Timme efter timme.

Tills de förbannade små klossarna till slut sitter på duken. Platta men ändå tillräckligt inte. Med alla sina förbannade pluppar.

En gång för alla. Och sedan aldrig mer!