Lättar upp stämningen

Tänker att om folk ramlar in här på bloggen lite oförhappandes så bör kanske inte det första de läser inte vara ett inlägg där det förefaller som att bloggskribenten hatar barn.

Så för att istället låta något annat hamna överst ett tag skulle jag kanske kunna tipsa om en bra film. Det passar extra bra som filmen i fråga råkar vara en av de få titlar som inte går för utsålda hus på Stockholms biografer just nu (så här i presentkortsvågen efter jul) och som det därför (skamligt nog) finns hur mycket plats som helst på för den som är hågsen:

Faith Akins Soul Kitchen. En underbart varm och grabbig film, kryddad med härlig karaktärer, en hel massa mat och bra musik. Feelgood när den är som bäst och dessutom befriande tysk, det vill säga: inte så förbannat ängslig.

Jag skrattade högt flera gånger, vilket inte säger lite. Alla jag känner som har sett den älskar den. Tanter så väl som unga vuxna har tackat mig för tipset när jag föreslagit den istället för något annat där platserna var slut.

Så vet ni vad ni ska göra med era fribiljetter.

(Visserligen finns också de som kommit ut från salongen efter en halvtimme och begärt pengarna tillbaka. Men de människorna tycker jag mest bara synd om.)

De dör hellre

Ann Heberlein skriver i dagens DN att män som söker sig själva flyr till spriten eller vildmarken. Kvinnor som vill finna sig själva förvandlar sig i stället ur till urmödrar och föder en massa barn.

Utropstecken. Frågetecken.

Är inte det kulturella motsatsparet snarare att män flyr bort från samhället, bort från familj och konventioner, rent fysiskt - eftersom den möjligheten ändå har getts dem. Medan kvinnor i samma desperata längtan efter något annat istället tar livet av sig - eftersom det i många fall har känts som den enda vägen ut.

Inte heller det en konstruktiv lösning så klart. Men i mina ögon en mer sann generalisering (och faktiskt mindre provocerande) än Heberleins påstående om mödraskapet som kvinnans väg till sig själv.

Om vi nu ska prata i extremer.

Särskilt som mödraskapet i sig kan vara ett nog så gott skäl att vilja fly civilisationen.

För satan!

Och så fick svära över morgontidningen för första gången i år också. Känns bra.

2010

Sett i backspegeln hände trots allt några grejer det år som gått.

*Jag blev biografmaskinist.

*Jag började spela gitarr.

*Jag var i Essen och på Skiathos.

*Jag skrev klart en novellsamling som ingen vill ge ut (men som, om man ska försöka se något positivt i detta, kanske ändå fått mig att inse vad jag hela tiden gjort för fel).

*Jag hängde tavlor på sammanlagt fyra ställen.

*Jag illustrerade ett bokomslag.

*Jag började recensera för nån annan än mig själv.

*Jag inledde ett samarbete som ni förhoppningsvis snart ska se frukten av.

Men det är väl också allt. Så vi spar väl på basunerna.

Kvantabsurda liknelser

En av årets julklappsböcker (som denna gång blev ovanligt få) var Osäkerhetsrelationen av Helena Granström.

Någonstans i gränslandet mellan lyrik och prosa. Den vill inte helt bestämma sig.

En grupp forskare försöker komma fram till en sanning om tillvaron. Inte heller sanningen kan helt bestämma sig.

Elektronen beter sig som en partikel bara när någon iakttar den, vandrar partikellydigt sannolikhetsdygdigt genom något av alla skårorna i laboratorieskärmen. När blicken vänds bort förvandlas den till våg, till totalsumman av alla sina möjligheter, och strömmar euforiskt och narrande genom alla.

Ett svindlande faktum. Och en möjlig bild för väldigt många saker. Som att alla sanningar bara är en del av en annan större sanning som vi aldrig helt kan famna, eftersom redan vårt försök till omfamning får sanningen att förändras. Hjärnan vägrar men tvingas till ödmjukhet. Vi kommer aldrig ges tillträde in i världens kärna, för när vi väl nått dit är den sedan länge någon annanstans. Som regnbågens slut. Eller människorna omkring oss.

Under en halvt avklarad 5-poängskurs i kvantfysikens principer (för snart nog sex år sedan), såg jag i elektronen en människa som i sin ensamhet är allt en människa kan vara. Summan av sina förutsättningar. Inte antingen eller, utan både och på samma gång, i ett brusande fällt av möjliga val. Så snart någon pekar, och påstår något om henne, har hon begränsats.

Kan man vägra välja och fly varje katalogisering i evighet för att slippa bli partikel, för att få fortsätta vara våg? Att vara allt och överallt samtidigt. Ett egoistiskt, självuppfyllt tillstånd som inte lämnar plats åt kompromisser. Slingrar som en mask på medmänniskornas blickar, hävdar tvångsmässigt motsatsen till varje nytt påstående, livrädd för att nålas fast och bestämmas. Flyr så fort bruset tystnar och allt tycks säkert.

I tron att om man inte väljer får man leva för evigt.

Men överallt är också ingenstans. Allting samtidigt en bild för inget. Att aldrig stanna är att förbli ensam.

Frånvarande och överspänd

Årets jullektyr, i dötiderna mellan måltiderna: Albert Camus Främlingen.

Den närvarande men känslomässigt avskurne hemvändaren.

En helt spegelvänd version av mig.

(Mamma gör allt så fint att man vill gråta. Av oklara anledningar.)

Kanske är jag färdig med jular för ett tag.

Lägesrapport (31)

Läser: några meningar här och var i de sista 50 sidorna av Stolthet och fördom och zombier.

Anser mig: sedan vara klar med den (de fick varandra, igen),

Tar: istället, som den snorkiga snobb jag är, fram ett nytryck av Albert Camus Främlingen.

Vaknar: ur dvallika vinterbjörnssömnnätter, till 11-gradiga inomhustemperaturer och inget vatten ur kökskranen.

Sms:ar: min värd (som bor en trappa ner),

och skämtar: lite lättsamt om saken (det är ju så otrevligt med anklagande tillrop).

Ser: Fyra år till som överraskande nog gjorde mig kärleksfnittrig i hela kroppen; Buitiful, som inte kramade ur mig några tårar men som ändå blir bättre för var gång jag beskriver den; och Streetdance (i 2D), eftersom jag står ut med det mesta vad gäller dansfilm, även om det förblir en gåta för mig varför slutnumret - det med vilket filmens hjältar triumfatoriskt slår alla med häpnad - i regel är så obeskrivligt uselt (typexemplet: Girls Just Want to Have Fun, undantaget: Dirty Dancing).

Skissar: upp en ny målning, en kubistisk gitarrmålning med stämning från "Chinese Translation".

Tror: som vanligt när jag just har börjat, att den kan bli rätt fantastisk.

Äter: rostade korvbröd med smör till frukost, för att slippa köpa ny mjölk.

Dricker: kaffe på vatten från badrumskranen (vilket ju, som alla vet, är ett helt annat vatten).

Slår: in,

och packar: ned julklapparna i en lumparväska.

Hoppar: över duschen, som ändå verkar osäker, för att spara en hinna av mot kylan skyddande smuts.

Klär: mig för tundravandring,

och tar: bussen norrut, till vedspisarnas förlovade land.

Hoppas: att vi en dag ses igen.

Önskar: oavsett vad mitt öde blir, alla er andra en riktigt god jul!

Världens mest uttänkta titel

Sehnsommar (of modern times)

Det är inte riktigt en titel som talar för sig själv. Kanske är det alltså bäst att jag talar för den, när jag till slut visar en bild på schabraket.

Det mesta av mystiken skingras bara man vet vilka andra två målningar som legat lite till grund för den här. Frühling och Robins of modern times. Genom att byta ut vår mot sensommar och slänga på en svans av moderna tider tyckte jag att jag gav båda konstnärer den bugning de förtjänat.

"Modern times" kändes också passande eftersom motivet i någon mån moderniserats. Där ligger en tygväska med bildtryck av en vespa, och kvinnan håller en mobiltelefon i handen (även om det går att diskutera hur modern den är). Hade detta varit på 1800-talet hade hon förmodligen hållit i ett brev istället.

Och när jag med Frühling ändå var inne i tyska språket och vände kunde jag lika gärna sno med mig ett "h" därifrån, närmare bestämt h:et i sehnsucht, och göra en fyndig (alternativt helt obegriplig) mix av årstid och längtan, istället för att nöja mig med att bara skriva "spätsommer".

Ja, det var väl det.

Så slipper ni gå rådlösa och undra.

Sehnsommar (of modern times)

1 x 1 m

Pausfågel (42) - Nostalgiskämmis

Snögungor vs zombier

Man ska inte klaga på gåvor. Kanske inte ens om man vunnit dem i rent spel. Men just nu undrar jag hur jag någonsin ska klara av att ta mig igenom Stolthet och fördom och zombier.

Boken kommer ändå aldrig att bättre än sin idé: att pimpa Jane Austins klassiska roman genom att uppgradera de livshotande snuvorna till splattriga ninjafajter med odöda. Som ju är en rätt kul idé. Det räcker dock att föreställa sig resten.

Och nu hör jag ändå till dem vars hjärta klämtar en extra gång när jag ser en skymt av Colin Firth, vilket huvudsakligen är BBC:s fel sedan de förvandlat honom till Stolthet och fördoms Mr Darcy, så oåterkalleligt och till den milda grad att han sex år senare fick spela samma roll igen, i Bridget Jones filmatiserade dagbok. Det är alltså inget fel på själva historien. Men har man tagit del av den både en och två och tre och fyra gånger, ska det mycket till om man ska orka en femte. Och vill man specifikt locka mig till läsare är tydligen inte zombier den rätta medicinen.

På tio dagar har jag inte kommit längre än hundra sidor. Ändå har jag inte haft ont om tillfällen att läsa. I går satt jag exempelvis tre timmar på sammanlagt fyra bussar, på väg hem från Svenska bio Stockholms personalfestsjulutflykt i en stuga på Barnens ö. Men det kändes roligare att titta ut genom fönstret.

Gunga trädgunga i snö är också roligt

Omslag

Avhandlingens författare hävdar blygsamt att han själv inte har en aning om vad boken handlar om. Men om jag förstått saken rätt undersöker den vilka ekonomiska effektiviseringar som kan genomföras inom vården utan att det går ut över enskilda patienters grundläggande behov.

The Art of Saying No är just nu på väg till tryckeriet. Disputation sker i februari. Omslaget har jag stått för.

En kväll i kyrkan

Läsare av den här bloggen vet att jag knappast är religiöst lagd. Likväl är det ju något med tempelbyggnader som borgar för själslig frid.

Det var alltså med en djup suck av lättnad jag slog mig ner på en stol i Söderhöjdskyrkan i går och inväntade kvällens evenemang: releasefest-spelningen för Balroy Nigress.

En halvtimmes stilla väntan och sedan ytterligare en dryg timmes minutiöst arrangerad musik. Det var som att långsamt sänka ner sin av stress sönderfrätta hjärna i en balja med honungsmjölk.

Bandet lär vara uppkallat efter en påhittad potatissort, och är bara ännu ett i raden av alla projekt där vår käre biografkollega bidrar med sina färdigheter. Nästa år hinner han kanske spela in eget material också. Det ser vi i så fall mycket fram emot.

Utställningen öppnad!

Välkommen in!

Målningarna hänger kvar på Grand
fram till trettonhelgen ungefär.

Kvällens premiär

Och borta på Cora finns nu min recension av Svinalängorna.
Trevlig läsning!

100 svenska böcker

Den där listan över de 100 böcker som britterna röstade fram som sina favoriter i samband med världsboksdagen 2007 (den som jag pressade in här på bloggen i går) kom mig att tänka på de 100 svenska titlar som svenska folket röstade fram som förra århundradets bästa böcker, i SVT:s Röda rummet 1998.

Det trycktes upp ett vykort efteråt med hela listan på och det kortet har jag på något sätt lyckats spara i min bokhylla i 12 år. Tanken var att jag skulle stryka under titlarna efter hand som jag läste dem, och till slut skulle jag ha strukit under alla.

Nu är jag inte längre så säker på att den dagen någonsin kommer gry. Livet är för kort för att läsa böcker som inte intresserar en, bara för att de står någonstans på en lista. Men vem vet. 41 titlar kan jag i alla fall skryta med hittills (plus några osäkra). Och som tips på spännande läsning fungerar ju listan fortfarande prima.

Klicka på bilden för att läsa