Extremester

Tre och en halv vecka utan jobb.
Tre och en halv vecka av ostört arbete.

Och för att försäkra mig om detta:
Nästa vecka är det tagelskjorta på.

Från och med måndag råder symbolisk utrensning av slöhet och andra gifter ur kroppens alla vrår. Sju dagar av ren vegankost. Inget raffinerat socker, inget vitt mjöl, inga E-ämnen. (Inget kaffe heller? Kanske inte.) Motion och kreativitet på detta. Dör jag inte av toxisk chock, när alla miljögifter som samlats i fettvävnaden plötsligt frigörs i blodomloppet igen, kommer jag vid veckans slut förhoppningsvis att stråla av en sällsynt inre glöd. Redo för allt.

Jamen!

Gubbsnusk?

För ett år sedan skrev jag upprepade gånger i lyrisk hänförelse över Jan Kjaerstads romankonst. Tidigare i vår hittade jag hans Kungen av Europa på bokrean och slog till.

Nu har jag läst fyrtio sidor och vill för mitt liv tycka om den. Men jag kan inte skaka av mig känslan, att om triologin om Jonas Wergeland tedde sig som ett magiskt nät av ödesmättade sammanträffanden, lika slumpartade och samtidigt lika enastående som i livet självt, så har knepet nu stelnat till ett pretentiöst och konstruerat mönster.

Ja ja, tänker jag, att blanda målarfärger är som att blanda kemiska vätskor, att virka tröjor är som att väva med fakta, att bla bla bla är som att blä blä blä...

Och tantsnusket som mestadels fungerade alldeles utmärkt i triologin, känns nu gubbsjukt och faller snarare in under den kategorin litteratur där medelåldes män hyllar kvinnans skönhet, men samtidigt försöker steppa förbi de värsta medeltida klischéerna genom att även hylla kvinnans defekter. Ja det känns gubbsjukt till och med när han beskriver det förpubertala barnets oskyldiga relation till en större flicka - som om barnet mest av allt fungerar som alibi för Kjaerstad själv, så att han utan att bli anklagad för pedofila böjelser ostört kan gotta sig åt jäntans dofter.

Jag blir irriterad och smått äcklad.

Eller så är jag bara på ett dåligt litterärt humör just nu. Eller bara extra överkänslig mot en viss typ av gubbar. Hur som helst är det ju mycket kvar av boken (430 sidor...). Kanske blir det bättre efter hand...

Spetskragar

Egentligen vill jag bara virka. Det skänker ungefär samma tillfredställelse som dataspel (antar jag, som ju hoppade av det tåget strax efter Commodoren). Skillnaden är att man i fallet med virkning åtminstone har en rolig och konkret liten tingest att glädjas när man är färdig.

Men virkning är knappast ett försvarbart sätt att slösa bort all sin aktiva fritid. Då är det bra att skrivarcirkeln finns. Vi är ju än så länge bara tre, hängivna deltagare, och igår blev en av oss dessutom försenad eftersom han är ute på turné med sitt band Blood Music och således "sitter fast i Danmark". Men det ger mig åtminstone deadlines att brottas mot, eller med. Skrivandet går ju också alltid mycket bra det väl blir av.

Härom veckan drömde jag att min bok gavs ut. Det kändes helt naturligt. Drömmen har flutit runt i bakhuvudet på mig sedan den natten och idag tog jag mig i kragen och ringde upp förlaget jag pratade med för ett halvår sedan. Då bad de mig ha tålamod. Nu visade det sig att personen som stått på tur att läsa mitt manus slutat arbeta där och fått luntan med sig. Dessutom har de inte mycket utrymme för debutanter just nu. Men projektledaren var fortsatt positiv till boken och menade att den hur som helst var värd att ges ut någonstans. Hon bad mig maila över den igen tillsammans med mina kontaktuppgifter.

I min grandiosa plan för allt har jag mer eller mindre slutat hoppas på Zebra Crossing som förstlingsverk och isbrytare. Jag tänker mig istället att den, efter en omarbetning, ska kunna komma ut som nummer två. Tydligen behövs det något annat för att slå upp portarna och jag föreställer mig så klart att det är det verket jag arbetar på nu...

När jag inte virkar vill säga.

Jag sitter med fyra benvita nystan bommullsgarn i knäet framför Sopranos och ser framför mig hur de snart ska komma att förvandlas till en formgjuten solbikini. Det finns något enastående i tanken på att förvandla en tråd - något i princip endimensionellt - till något med både höjd, bredd och djup. Maska för maska och med bara ett enda litet verktyg, en slät metallkrok, perfekt avvägd för fingergrepen. Det är lockande likt att skriva en text, att beskriva en hel värld, bokstav för bokstav, med bara en kulspetspenna att tillgå. Men handarbetet är samtidigt ordlöst och helt fritt från mening. Så att hjärnan börjar snurra allt friare i skålen och asociationerna blir plastiska som drömmar.

Allt som stör transen är den svidande valken som bildas där garnet, likt en rev, löper över vänsterhandens pekfinger, och blåsan på högerhandens like. Men till slut har huden vant sig. Maska för maska. Sekund för sekund. Tråden som en navelsträng. Nystanet som moderkakan. Verket i andra änden - skapelsen.

Tillbakablick (5), såld 2002

Death and the Maiden

(Den första målning jag sålde till en främling. Anna Svensson hette hon. Jag saknar tavlan ibland och skulle gärna haft med den på en utställning någon gång. Men hur bär man sig åt för att spåra upp en Anna Svensson?)

Tillbakablick (4), såld 2006

Spader dam

(Spader står för för min Morvern Callar-känsla. Ett sätt att besvärja sig.)

Tillbakablick (3), såld 2002

Sidvind

(Den hittills enda av mina målningar som människor försökt bjuda över varandra för att få lägga vantarna på. Men priset var fast - attans attans- och tavlan gick till den som först visade sig intresserad, det vill säga en man som passande nog hette något i stil med Tim Hurricane.)

Tillbakablick (2), såld 2002

Korp

(Såldes till Fredrik Ohlsson, och torde sålunda hänga på en vägg hemma hos Siw Malmkvist, om hon inte tvingat honom att bränna upp den...)

Tillbakablick, såld 2002

Fuck you

(bilden tagen medan färgen ännu var våt...)

Fodralfjäsk

Förmodligen skulle jag få mycket mer skrivet om jag inte ständigt gav mig själv en massa tidskrävande (om än sinnesrenande) små projekt. Senaste veckan ännu ett teknikfodral. Genom att att fjäska för mottagaren hoppas jag kunna förmå honom att infira sitt halva löfte, att låna mig sin lägenhet i Berlin någon gång i sommar när han själv är ute på resa, med segelbåten kanske...

Författaren mot läsaren, rond 1

Det är författarens lott, tänker jag, att när hon väl lämnar ifrån sig en bok, har hon inte längre full kontroll över innehållet. Läsaren kommer utan ågren att tolka den precis som hon själv vill. Och detta är väl också en del av charmen. Att inget konstverk någonsin blir färdigt. Att för var ny person som beskådar det, förvandlas det till något nytt, något annat, något som liknar det som konstnären/författaren en gång såg inuti sitt eget huvud, men som ändå aldrig är exakt detsamma.

Jag skrev det där brevet igår, som jag föresatt mig. Närmare bestämt var det ett brev till Maja Lundgren. Jag fick hennes mailadress i samband med internationella kvinnodagen, men har inte kommit mig för att skriva till henne förrän nu. Jag hade länge grubblat över hur jag skulle närma mig den litterära romangestalten Maja i Myggor och tigrar. Jag har undrat om jaget är en rak om än subjektiv skildring av tillvaron så som författarinnan betraktar den, eller om hon medvetet filtrerat sina intryck genom en del av sin personlighet som hon vet är lite problematisk. Och istället för att bara spekulera fritt ville jag fråga henne hur hon själv betraktade sitt berättar-jag. Jag blev glad när hon genast svarade.

Efter ett par brev fram och tillbaka tror jag mig nu förstå hur hon vill att läsaren ska ta till sig hennes roman. Först och främst uppmanade hon mig att läsa den som om ingenting var paranoia. Som om allting faktiskt var sant. Hon menar att hon gjort tydlig skillnad i boken mellan vad som varit fiktion och vad som varit subjektiv sanning. Hon har attackerat män med hög status inom kultureliten, blottlagt ett intrikat maktspel som de flesta andra drabbade bara upplevt som en vag och obehaglig aning. Samtidigt har hon blottat sina egna svagheter. Och det är detta hon har fått sådan skit för - något som naturligtvis inte heller överraskat henne.

Som jag försökte sammanfatta det: Hon tog upp svärdet och lade samtidigt ifrån sig skölden. Vilket jag också anser är det som rättfärdigar (om inte alla? så åtminstone den stora merparten av) hennes smädelser.

Boken är inte genomkontrollerad och superputsad och hon säger att hon inte heller ville ha den sådan. Medveten så klart, men samtidigt "rak, ärlig, ogarderad". Sanningen är ju ett besvärligt begrepp. Men det var ändå åt det hållet hon strävade.

Lite motvilligt blev jag efter hand tvungen att acceptera att den bok jag läst inte var identisk med den som Maja Lundgren skrivit. Orden är förvisso desamma. Dock inte den exakta innebörden. För av en underbar slump har något annat uppstått mellan raderna. Precis som när ett blixten en gång i skapelsens gryning slog ned bland grundämnena på jorden och förvandlade dem till något mer än bara grundämnen, har någonting i Myggor och tigrar fått liv och börjat röra sig. Kanske bara genom min egen subjektiva läsning, kanske för att orden som skaver mot varandra i en viss ordning faktiskt skapat denna slumpartade gnista, det som inte kan fångas utan bara anas, som en för författarinnan ovälkommen skugga över texten. Flyktig och skygg men ändå så fängslande.

Om jag slutar upp med att ifrågasätta den verkliga Maja Lundgrens psykiska stabilitet, hoppas jag också att hon förlåter mig att jag tar mig friheter med hennes alter ego. För om man bortser från bokens verklighetsbakgrund - den ilska som verkligheten orsakat och som här strömmar ut mot namngivna personer - är det just den där ängsliga skuggan som för mig gör boken så spännande.

Sjösättning

I dag har jag kört en bil från Dyvik till Ljusterö. Satt på en bänk vid Ramsmora marina och väntade på att de tre unga män som just köpt en båt ihop, skulle glida in i synfältet mellan skären. För att angöra en brygga innan sommaren.

Det blev en lång väntan. Energiska ynglingar är i regel tidsoptemister. Jag ägnade tiden åt att identifiera sjöfågelarter, vigg, gräsand, häger, skäggdopping. Såg en groda också som var söt. Varvade Hans Gunnarssons genomtrista roman Någon annanstans i Sverige (debuten Februari gav mig tidigare sådan mersmak), med nedklottrandet av mina egna små historier.

Efter en helt ledig vecka är jag trots allt inte i fas. Hjärnan är alltjämt lika full av projekt som står i kö för att sjösättas. Först novellerna, sedan tavlorna, sen förhoppningsvis fler illustrationer. Och vid sidan av detta den löpande verksamheten: Skrivarcirkelns inlämningar och genomgångar. De ljusa fantasierna om framtida resor. Löpningen som jag verkligen borde dra igång för säsongen. Det där brevet som jag verkligen måste skriva.

I morgon är så den sista dagen på min egeninmutade kortsemester. Det blir sista chansen för den här gången att styra upp den här skutan som är jag.

Jag föresätter mig sålunda följande:

Att skriva det där brevet.
Att svara på ett annat.
Att storma fram ett mångtal sidor genom novellen Polaroid.
Att städa min garderob när jag inte skriver.
Att posta min självdeklaration.

Det är dags att fånga vinden i seglen igen. Sjödugliga båtar ska inte ligga på landbacken och skräpa. Där är de bara ivägen.

Borta bra, men hemma mest

Det är farligt att resa. Man kan bli beroende.

Ett antal timmar i en ny stad och den staden känns redan självklar. Vardagen existerar på alla platser. Bara en liten aning förskjuten. Brödet är bröd, bara lite vitare, eller mörkare. Frukten är samma frukt, bara såld i en ny slags butik. Hundarna ser ut som hundar brukar, men har ett annat uttryck i ögonen. Något litet litet bara, som är annorlunda.

Och de vanliga spåren i ens egen hjärna blir på samma sätt en aningens aning förskjutna. De slöa gamla tankefloderna blir stridare och meandrar plötsligt i vidare bågar än förr. Ett nytt språk plöjer nya fåror för perseptionen. Ängsligt först, sedan djärvare. Man ser saker där man inte trodde att det fanns saker att se.

Effekten sitter i även vid hemkomsten. Som en baksmälla full av bilder från festen som var. Sen faller tankarna tillbaka i sina vanliga spår, som när blinda får i brist på fantasi, fegt och lydigt följer varandra. Och med detta en lågintensiv förtvivlan.

Gräset där borta är inte grönare. Det har bara en annan nyans av grönt. Inte bättre. Bara annorlunda. Därmed synligt. Och jag vill se!

Väl hemma drar jag emellertid ner gardinerna och flyr in i avsnitt efter avsnitt av Sopranos istället - serien är inne i en vemodig fas nu som passar perfekt. Virkar iPod-fodral. Tvättar Paris-dammet ur min vita klänning med de gula äpplena på. Vill inte ta del av verkligheten.

Men måste väl...

Och snart blir det kanske en ny liten resa. Kanske skulle man kunna cykla till Småland.

Tillbaka från Paris, lite franskare än förut

I tystnaden

Jag gör inte mycket väsen av mig här i bloggen nu för tiden. Jag skyller på att jag har viktigare saker att göra.

"Stora saker sker i tysthet", som min kollega just sa.

Man kan ju alltid hoppas.