Missmod och tröst

Har varit lite deppig å det sistone.

Självdiagnos (man måste alltid ha en diagnos): stress och anemi på grund av B12-brist.

Hjärtklappning och håglöshet ett par av symptomen. Samt envisa förkylningar med feberkänning.

Vaknar med halsont efter varje cinemateketvisning. Torrhettan mellan de båda projektorerna suger liksom musten ur hjärnan på en, fräter sönder alla slemhinnor och kokar ögongloberna i deras egen saft, samtidigt som nerverna lägger sig utanpå och grillas även de.

Lyckades ändå fint med min första egna visning (av Pianot) i går och steg heller inte upp mer sjuk än jag gick och la mig. Bara minst lika deppig.

Stirrar på målningen som fortfarande inte är klar och som i mitt nuvarande sinnestillstånd mest liknar ett hopplöst plotter av slumpmässigt blomster. Men exakt på det viset rinner livet undan, en dag, ett felaktigt val i taget. Hur fan blev det exempelvis november?

Började nästan att gråta när sambon (nu med en ny, sportig länk i titeln) trollade fram en present ur någon låda: Strindbergs Inferno, i Fabian Göranssons serieversion. Som jag önskat mig.

Jag borde ju spolas ner i toaletten, inte skämmas bort med gåvor. Men det är så sällan som man får som man vill.

Uppvärmning inför Stockholms filmfestival

Har du inget annat i kalendern i kväll så plita dit en "Inspirerande kortfilmskväll" och ta dig sedan till biograf Victoria i Stockholm.

Det är mina kära vänner i kulturföreningen Kultival som anordnar ännu ett evenemang under sitt färgglada paraply. Denna gång alltså en hel kortfilmsfestival med (om jag räknat rätt) 17 filmer fördelade på sex block under tre timmar (18.00-21.00).

Varje timme kostar 30 kronor, lika med mer eller mindre gratis. Och du köper biljetterna på plats.

Ett perfekt tillfälle att härda sittfläsket inför den något större festivalen som ju drar igång om bara ett par veckor.

Inget snack alltså. Vi ses där!

Världens alla möjliga mått

Naturforskaren och upptäcktsresaren Alexander von Humbolt flackade världen runt med sina mätinstrument, rastlös och smått manisk i sin ansats att stega ut den värld han såg framför sig, öppen, god och oföränderlig.

Matematikern Carl Friedrich Gauss stannade hellre hemma, betraktade universum snarast som en fråga för teoretikerna och ansåg, att hur många floder och dalar man än mätte upp, hur många växtprover man än samlade och hur många vulkaner man än lyckades bestiga, så kunde de innersta svaren om tillvaron enbart kunde nås genom tanken, i avskildheten i ett snilles kammare, med hjälp av papper och penna.

Vem av dem kom verkligheten närmast?

Daniel Kehlmann ställer frågan med största skicklighet och humor. Men så är egensinniga vetenskapsmän också ett tacksamt släkte att göra lite narr av.

I Die Vermessung der Welt blir den outtröttliga Humbolt underbart naiv i sin tro på universum som en konstant och dessutom rättvis organism om vilken vi snart (sådär kring 1850 någon gång) skulle ha tagit reda på allt som fanns att veta, medan Gauss målas upp som en genial men underbart misantropisk gnällspik.

Ingen av dem har särskilt mycket till övers för Gauss känslosamme son Eugen, som till forskarnas stora löje hellre skriver dikter än löser matematiska problem. Den stackars ynglingen får utstå alla möjliga skymfer.

Men samtidigt framstår de egenkära forskarnas förolämpningar som ett masochistiskt metagrepp från Kehlmanns sida och en ironisk blinkning till läsaren. För när de ifrågasätter diktarna vänder de ju samtidigt ryggen åt sin egen författare, alltså Kehlmann själv, han som alltså också valt att närma sig livet just på denna väg, genom skönlitteraturen, och vem förutan de båda herrarna inte kunna äga samma liv och röst, ännu 150 år efter sin respektive död. Så är även skalden är en kartläggare av tillvarons innersta väsen, om än hans resultat är betydligt svårare att verifiera.

Det är en riktig njutare till bok! Och ligger inte tyska för er så finns den ju också på svenska.

Kanske läser jag själv faktiskt om den i översatt version. Med tanke på hur bra den var lider jag lite för mycket över alla nyanser jag förmodligen gått miste om, genom att samtidigt behöva betrakta den som en gloslektion.

Pausfågel (40) - Håkans svar på Peter Sarstedt

Som alltså i texten för tankarna hit.

Bättre sent än aldrig!

Min Somewhere-recension hos Cora.

Recensent? Kanske... (alt. Kapitel ca 793 i serien "Saker som nästan hände i mitt liv")

För någon månad sedan skickade jag ett par noveller till kulturtidskriften Cora för att se om de vill göra nåt med dem. Svar kom samma dag. Mina texter var alldeles för långa för en tidskrift. Men någorlunda bra måste de ändå ha varit, för man undrade om jag kunde tänka mig ett samarbete i någon annan form? Det kunde jag.

Det bestämdes att jag skulle läsa Beata Arnborgs biografi om Bang, Krig, kvinnor och Gud, och recensera den för magasinets hemsida. Jag erbjöd mig också att se filmen Somewhere.

Sagt och gjort. Jag ägnade några intensiva läsdagar åt Arnborgs insatta text. Såg Sofia Coppolas fina film och skrev. Efter flera vändor med ändringar har nu texterna också varit klara att läggas ut i snart en vecka. Men eftersom universum sällan stryker mig medhårs saboterades Cora-sajten i fredags av ett gäng snorfrustande hackers. (Hö hö hö, liksom. Titta var vi har bajsat!)

Stor frustration. Inte mest, antar jag, från min sida.

Nu får vi väl se när, eller över huvud taget om, recensionerna till slut går att läsa någon dag framöver.

I sammanhanget är det ju för väl att jag har en blogg, där jag löpande kan ta åt mig äran av saker, som bara nästan händer.

Faller in i det gröna

Såg Antichrist som kvällsfördriv, och har nu en irrande ångest i kroppen.

Jag tänker inte ge mig i kast med Lars von Triers kvinnobild. Den har stötts och blötts så frenetiskt av andra att det av den diskussionen väl mest finns tunna trasor kvar. (Hur som helst har jag inget att tillägga.) Jag koncentrerar mig istället på känslan.

Att se en film om människor som uppslukas av naturen, efter att man i timmar suttit och målat på en (skulle man kunna kalla det) våg av grönska, som kaosartat bryts över en kvinnas kropp, gör ett och annat med det mentala.

Jag hade just i dag dessutom ägnat viss möda åt att få förgrunden mer krypande, mer jordartat mörk och sugande (åtminstone för mitt öga). Och när filmens figurer börjar trassla in sig i undervegetationen på allvar, så var jag liksom redan där.

Vad ska vi kalla det? Att falla baklänges in i sig själv.

Med tanke på händelseutvecklingen i den där okristliga filmen borde sambon kanske gömma undan saxarna, skiftnyckeln, och inte minst slipstenen (om vi har en sån)?

Eller så förlitar vi oss alla på det faktum att min målning trots allt också är ganska ljus och rolig. Räven i fjärran har varken skabb eller hemfaller åt onda profetior. Blodet lyser med sin frånvaro och motivets huvudperson tycks snarare apatiskt försjunken, än attacklystet hjärntvättad av 1500-talets häxprocesser.

Ja.

Likväl bör jag nog i morgon ägna mig mer åt himlen och näckrosorna, än åt maskarna och de skrumpnade löven. Alltså: till besvärjelse mot von Triers satansfantasier.

Så kanske det slutar fladdra svarta fåglar inuti bröstkorgen sen.

Tappad must återfunnen, tappad röst fortfarande borta

Det går bra nu. Vinden har vänt.

Efter ett par dagars i hopplöshetens rand, har måleriet fångats i en virvel av genial inspiration. Jag strösslar blommor över min trädgård, likt herren vår Gud över jorden (nejlikor, lavendel, snöbollsbuskar och nypon), ser på vad jag skapat och ser att det är gott. Om bara ett par veckor kan jag kanske vara klar.

Det vill säga: Inte en månad för tidigt.

Till slut måste jag ha använt över 100 timmar av mitt liv åt att förmedla något som jag säkert hade kunnat säga precis lika uttömmande, och dessutom betydligt mindre svårbegripligt, i ord på mindre än en tjugo minuter.

Prata kan jag (likt herren vår Gud) emellertid inte heller. Min röst försvann med en hostning natten mellan lördag och söndag. Rent kommunikativt går jag alltså bara runt och stampar otåligt i marken. Dunder! Mycket förtörnat. Jag har inget som helst tålamod med folk som ställer frågor som det inte går att svara ja eller nej på, eller som sen ställer följdfrågor som bara för mig längre och längre bort från det jag egentligen vill säga. Spontant börjar många dessutom använda teckenspråk tillbaka när de pratar med mig, som om jag inte bara var stum utan även döv, och varför inte lite dum också, med resultatet att förbistringen blir ömsesidig och därmed total.

Livet är en charad!

Ja, det var allt jag hade att säga.

Vattnet vi alla simmar i

Som det sägs i trailern till en annan film:

Katarina har slutat med avsugningar. Hon har gått ur facebook. Nu är hon på väg. Till det som är vackert.

Facebook har aldrig varit vackert. David Finchers The Social Network visar därtill hur solkig själva tillkomsten var. En genial men genomcynisk snilleblixt, följd av en serie med kallt mod i ryggen stuckna knivar.

Det blir ett spännande stycke samtidshistoria paketerad som på samma gång rättegångs- och collagefilm. Ganska kallt, ganska torrt, men fascinerande.

Efteråt går man hem och går ut på den där förbannade sajten och känner sig för en stund nyvaket medveten om vattnet man simmar i.

Det är just den typen av örfil man blir glad av.

Publikreaktioner, knark och snoppar

Snälla, kan ingen rycka pennan ur handen på den som skrev speaker-texten till Oceans?

Kvasipoetiska, stundtals rent missvisande, formuleringar av typen "i de oändliga djupen inuti en vattendroppe döljer sig universum som människan ännu inte" kombinerade med uddlösa uppmaningar om naturvård borde faktiskt vara förbjudna. Filmen blir inte bättre av att man ser den i utsåld salong, med bänkraderna dignande av överbegåvade åttaåringar som var och varannan minut pekar mot duken och ropar "Titta en valhaj!" "En rocka!" eller något annat förvisso korrekt men likväl enerverande samtidigt som deras föräldrar sitter och mysfrustar åt alla små söta och lustiga djur. Snälla, tvinga mig inte att göra detta igen. Skjut mig hellre! Snälla.

Trodde att jag skulle skonas från idiotiska kommentarer när jag direkt efteråt skyndade in på Himlen är oskyldigt blå. Jag hade glömt att inte heller medelålders människor besitter det minsta uns av självbehärskning. Bredvid mig satt naturligtvis ett par som gång på gång fann sig nödgade att lufta de mest uppenbara slutsatser om filmen: "Jaha, hon är dagmamma!", "Titta vilken betongtrist bakgård de har!" varefter de kunde nicka initierat och skrocka bekräftande tillhopa.

Att någon sedan snyftade oupphörligt genom hela Engelen vill jag emellertid inte klaga på. Till skillnad från prat hör någorlunda kontrollerade känsloyttringar till när man går på bio. Kanske kände kvinnan igen sig. Redan det är ju tragiskt i sig, och filmen var lika sorglig som den var vacker.

Konstaterar sammanfattningsvis att de två filmer som hade mycket knark och snoppar i sig var mycket bra, medan den med skuttande delfiner i var dålig. Vad man nu kan dra för slutsatser av det.

Lägesrapport (30)

Läser: Die Vermessung der Welt av Daniel Kehlmann.

Och målar: duktigt på min trädgård.

Passiviseras dock: i tre dygn, efter att sista säsongen av Lost fallit ner genom brevinkastet.

Blir: därav stingslig och hålögd som en fjättrad iller.

Gläds ändå: åt att serien lyckas knyta påsen någorlunda tätt efter alla förvirrade utspel.

Roar mig också: åt att med skrattet i halsen sammanfatta hela spektaklet för en kamrat som bara sett några avsikt.

Och enas: med vederbörande om att den där historien hade aldrig spelats in om skaparna själva haft hela idén klar för sig från början och därmed försökt sälja in hela idén som ett fullblommat koncept.

Ser: den amerikanska dokumentären Wanted and Desired från 2008 (på svt.play), som beskriver fallet Roman Polanski som å ena sidan ett anstötligt sexualbrott, å andra sidan som ett frapperande juridiskt övertramp från domarnas sida.

Tänker: att detta gör regissörens flykt från rättvisan något mer förståelig, men att faktum fortfarande kvarstår - en annans brott sonar inte ditt eget - och att inget är klart förrän karln tagit saken vid hornen.

Odlar: Världens minsta tomater, inte större än små, blodröda och buckliga ärtor, antagligen eftersom tomatplantan Hemingway med kylans intåg övergivit alla planer på ytterligare expansion och i stället satsar allt krut på att kvalitetssäkra den del av verksamheten som fortfarande existerar.

Äter: butternut squash och makulerade M-kulor.

Promenerar: genom skogen i dubbla lager tröjor.

Vill: inte plocka fram vinterjackan ur garderoben.

Vill: inte!

Vill: inte!

Men måste: förmodligen ändå.

Tavlor på vift

Mailade för att fråga hur det går för mina målningar i Solna. Har de kommit upp än? En månad senare har jag ju ännu inte hört något om saken.

Förstår då att hela rasket hamnat på ett skatterådgiviningskontor vid Norrmalmstorg i stället.

"Mycket bättre", får jag veta. "Där har sålts saker förut och de gillade dina verk."

"Skoj!", svarar jag och återgår till att måla på min trädgård, på kungsljusets rotblad och sedan på gräsmattan långt bort i bakgrunden, den bit som kanske borde skifta i rosa, som av ljung, om det går.

Tänker på de där uppfordrande frågorna tonårsföräldrar brukar få i olika kampanjer: Vet DU var din dotter håller hus om kvällarna? (Underförstått: förmodligen inte.)

Inser det är tur att de stackars tavlorna sköter sig så bra själva, när deras dagars upphov är en sådan dålig mor.

Motvillig repris (så småningom)

Tog fram Bockfesten för att bekräfta något jag tyckte mig minnas ur den. Upptäckte att det lösa omslagspappret låg invikt i boken någonstans vid två femtedelar och blev plötsligt osäker på om jag någonsin ens läst ut den.

Kanske är allt jag tror mig komma ihåg om den skröpplige gubbtjyven bara mattade speglingar av Gabriel Gárcia Márquez Patriarkens höst, som ju också handlar om en latinamerikansk diktator och hans folk, men som till skillnad från Llosas Trujillo verkligen grep tag och ryckte med.

Det är ingen stor komplimang till en författare om man inte ens kommer ihåg om man läst ut hans böcker till slut.

Och nu blir jag väl tvungen att börja om från början.

Kom an då, Gud!

Inför risken att låta onödigt rabiat, eller för all del bara tjatig, har jag dragit mig för att skriva ännu ett religionskritisk inlägg, så tätt inpå det där om P1:s söndagsgudstjänster.

För om jag gjorde det skulle jag kanske också tvingas förklara att jag för all del inte har något emot vad enskilda individer dragit för slutsatser om tillvaron bortom. Och var och en ska naturligtvis ha rätt att bli salig helt på egen fason.

Dyker det exempelvis upp en samling människor som övertygat sig själva om att det finns omnipotenta enhörningar på en ö någonstans i Söderhavet - "Jodå, vi har bara inte hittat dem än!" - så får de gärna skapa sig en facebooksida i ämnet och hålla möten där de bekräftar varandras slutsatser.

Jag skulle däremot finna goda skäl att protestera om de här enhörningsmänniskorna fick möjlighet att uttrycka sina åsikter en vackert inramad timme i veckan i statligt ägda etermedier. Jag skulle också protestera om våra ledande politiker förväntades uppsöka den här gruppens samlingslokal en gång om året, för att under högtidliga former lyssna till hur en rituellt utklädd företrädare välsignade det kommande årets arbete.

Hänvisning till gammal fin tradition är knappast ett hållbart argument. Riksdagen har ingenting i kyrkan att göra.

Jag bryr mig heller inte om ifall någon tycker att jag är grym och nedlåtande när jag likställer tron på Jesu uppståndelse med den om allvetande enhörningar. Tvärt om. Att inte kritisera religionen för att inte vara elak är som att bryta arm med någon som man antar är svagare än man själv och därför inte ta i ordentligt. Och jag har alltid avskytt att bryta arm mot en motståndare som inte tar i.

I en spänstig krönika i dagens DN. liknar Lena Andersson det hela med att ta ballonger från barn. Det funkar också. Hon frågar sig samtidigt vilka livslögner ska vi värna och vilka ej.

Handlade diskussionen om huruvida det verkligen finns enhörningar eller inte skulle det knappast ens bli en diskussion. Ingen (förutom så klart de redan frälsta) skulle dra sig för att ifrågasätta den övertygelsen. Det hade räckt med att kalla den absurd.

Hade gruppen emellertid fått tillräckligt många anhängare, en global organisation och stort politiskt och moraliskt inflytande hade man tydligen varit tvungen att börja buga för den, tygla tungan och akta sig noga för alla ömma tår.

Borde det inte vara tvärt om? Att när lögnen lämnar det privata och börjar göra anspråk på människors liv och tankar, skulle vi ha än större rätt att peka på den och kritisera den, att ifrågasätta själva grunden för hela dess existens?

Istället för att stå i farstun och skrapa med fötterna av hänsyn.

Annars är vi alla illa ute.