Tappad must återfunnen, tappad röst fortfarande borta

Det går bra nu. Vinden har vänt.

Efter ett par dagars i hopplöshetens rand, har måleriet fångats i en virvel av genial inspiration. Jag strösslar blommor över min trädgård, likt herren vår Gud över jorden (nejlikor, lavendel, snöbollsbuskar och nypon), ser på vad jag skapat och ser att det är gott. Om bara ett par veckor kan jag kanske vara klar.

Det vill säga: Inte en månad för tidigt.

Till slut måste jag ha använt över 100 timmar av mitt liv åt att förmedla något som jag säkert hade kunnat säga precis lika uttömmande, och dessutom betydligt mindre svårbegripligt, i ord på mindre än en tjugo minuter.

Prata kan jag (likt herren vår Gud) emellertid inte heller. Min röst försvann med en hostning natten mellan lördag och söndag. Rent kommunikativt går jag alltså bara runt och stampar otåligt i marken. Dunder! Mycket förtörnat. Jag har inget som helst tålamod med folk som ställer frågor som det inte går att svara ja eller nej på, eller som sen ställer följdfrågor som bara för mig längre och längre bort från det jag egentligen vill säga. Spontant börjar många dessutom använda teckenspråk tillbaka när de pratar med mig, som om jag inte bara var stum utan även döv, och varför inte lite dum också, med resultatet att förbistringen blir ömsesidig och därmed total.

Livet är en charad!

Ja, det var allt jag hade att säga.