Publikreaktioner, knark och snoppar

Snälla, kan ingen rycka pennan ur handen på den som skrev speaker-texten till Oceans?

Kvasipoetiska, stundtals rent missvisande, formuleringar av typen "i de oändliga djupen inuti en vattendroppe döljer sig universum som människan ännu inte" kombinerade med uddlösa uppmaningar om naturvård borde faktiskt vara förbjudna. Filmen blir inte bättre av att man ser den i utsåld salong, med bänkraderna dignande av överbegåvade åttaåringar som var och varannan minut pekar mot duken och ropar "Titta en valhaj!" "En rocka!" eller något annat förvisso korrekt men likväl enerverande samtidigt som deras föräldrar sitter och mysfrustar åt alla små söta och lustiga djur. Snälla, tvinga mig inte att göra detta igen. Skjut mig hellre! Snälla.

Trodde att jag skulle skonas från idiotiska kommentarer när jag direkt efteråt skyndade in på Himlen är oskyldigt blå. Jag hade glömt att inte heller medelålders människor besitter det minsta uns av självbehärskning. Bredvid mig satt naturligtvis ett par som gång på gång fann sig nödgade att lufta de mest uppenbara slutsatser om filmen: "Jaha, hon är dagmamma!", "Titta vilken betongtrist bakgård de har!" varefter de kunde nicka initierat och skrocka bekräftande tillhopa.

Att någon sedan snyftade oupphörligt genom hela Engelen vill jag emellertid inte klaga på. Till skillnad från prat hör någorlunda kontrollerade känsloyttringar till när man går på bio. Kanske kände kvinnan igen sig. Redan det är ju tragiskt i sig, och filmen var lika sorglig som den var vacker.

Konstaterar sammanfattningsvis att de två filmer som hade mycket knark och snoppar i sig var mycket bra, medan den med skuttande delfiner i var dålig. Vad man nu kan dra för slutsatser av det.