Missmod och tröst

Har varit lite deppig å det sistone.

Självdiagnos (man måste alltid ha en diagnos): stress och anemi på grund av B12-brist.

Hjärtklappning och håglöshet ett par av symptomen. Samt envisa förkylningar med feberkänning.

Vaknar med halsont efter varje cinemateketvisning. Torrhettan mellan de båda projektorerna suger liksom musten ur hjärnan på en, fräter sönder alla slemhinnor och kokar ögongloberna i deras egen saft, samtidigt som nerverna lägger sig utanpå och grillas även de.

Lyckades ändå fint med min första egna visning (av Pianot) i går och steg heller inte upp mer sjuk än jag gick och la mig. Bara minst lika deppig.

Stirrar på målningen som fortfarande inte är klar och som i mitt nuvarande sinnestillstånd mest liknar ett hopplöst plotter av slumpmässigt blomster. Men exakt på det viset rinner livet undan, en dag, ett felaktigt val i taget. Hur fan blev det exempelvis november?

Började nästan att gråta när sambon (nu med en ny, sportig länk i titeln) trollade fram en present ur någon låda: Strindbergs Inferno, i Fabian Göranssons serieversion. Som jag önskat mig.

Jag borde ju spolas ner i toaletten, inte skämmas bort med gåvor. Men det är så sällan som man får som man vill.