Faller in i det gröna

Såg Antichrist som kvällsfördriv, och har nu en irrande ångest i kroppen.

Jag tänker inte ge mig i kast med Lars von Triers kvinnobild. Den har stötts och blötts så frenetiskt av andra att det av den diskussionen väl mest finns tunna trasor kvar. (Hur som helst har jag inget att tillägga.) Jag koncentrerar mig istället på känslan.

Att se en film om människor som uppslukas av naturen, efter att man i timmar suttit och målat på en (skulle man kunna kalla det) våg av grönska, som kaosartat bryts över en kvinnas kropp, gör ett och annat med det mentala.

Jag hade just i dag dessutom ägnat viss möda åt att få förgrunden mer krypande, mer jordartat mörk och sugande (åtminstone för mitt öga). Och när filmens figurer börjar trassla in sig i undervegetationen på allvar, så var jag liksom redan där.

Vad ska vi kalla det? Att falla baklänges in i sig själv.

Med tanke på händelseutvecklingen i den där okristliga filmen borde sambon kanske gömma undan saxarna, skiftnyckeln, och inte minst slipstenen (om vi har en sån)?

Eller så förlitar vi oss alla på det faktum att min målning trots allt också är ganska ljus och rolig. Räven i fjärran har varken skabb eller hemfaller åt onda profetior. Blodet lyser med sin frånvaro och motivets huvudperson tycks snarare apatiskt försjunken, än attacklystet hjärntvättad av 1500-talets häxprocesser.

Ja.

Likväl bör jag nog i morgon ägna mig mer åt himlen och näckrosorna, än åt maskarna och de skrumpnade löven. Alltså: till besvärjelse mot von Triers satansfantasier.

Så kanske det slutar fladdra svarta fåglar inuti bröstkorgen sen.