Obehagligt bra

I sin kommentar till mitt första boktips, Kasuo Ishiguros Never let me go, säger kusin Åsa att den var obehaglig. Jag håller med henne. Den är obehaglig. Åsa gillade den inte. Jag tycker att det är just det obehagliga som gör den så bra.

Jag fascineras alltid av böcker med en krypande obehagskänsla under ytan, böcker där det som sägs rakt upp och ner i texten inte är det som läsaren upplever, där berättarjaget, eller valet av perspektiv, utesluter något i handlingen som jag som läsare ändå tillåts ana. Som i Kallocain, där berättarjaget inledningsvis (i sin egen förvisso eftertänksamma återblick) är helt och hållet övertygad om att samhällsstrukturen han lever i är rätt och riktig. Han ifrågasätter den inte alls till en början. Han är född in i den. Den funkar för honom. Men läsaren inser ju ändå hur helt skräckinjagande uppåt väggarna den är.

Det är samma sak i Never let me go. Barnen på den underliga internatskolan Hailsham ifrågasätter inte sin tillvaro. Precis som de andra accepterar berättarjaget Kathy sakernas tillstånd. Hon är mitt i det. Det faller henne inte in att livet skulle kunna vara annorlunda. Efterhand börjar de uppväxande barnen visserligen jämföra sig med människorna i världen utanför, och fundera över skillnaderna, men i slutändan accepterar de ändå det makabra liv de fått sig tilldelade.

Det är ju alltid lätt att som utomstående, i detta fall som läsare, genomskåda saker. När vi nu ser tillbaka på till exempel andra världskriget, eller på imperialismen, eller någon annan monsterepok i mänsklighetens historia, skakar vi förnumstigt på huvudet och kan inte förstå hur folk kunde göra sådana saker, tänka sådana saker, som folk gjorde då. Vi ifrågasätter däremot sällan vårt eget sätt att tänka. Och det gäller både när vi själva är offer för omständigheterna eller tvärt om fungerar som förövare.

Böcker som Never let me go får mig att fundera över de strukturer jag själv lever i och automatiskt accepterar utan att ens vara medveten om det. Kanske kommer mina barn eller barnbarn se tillbaka på de här decennierna och skaka lika oförstående på huvudet åt mina förehavanden idag, som jag skakar på huvudet åt dem som på fyrtiotalet lät judeförintelsen fortskrida utan att protestera. Kanske kommer jag tafatt försöka urskuldra mig med ett: "Man hade fått lära sig. Det verkade på något sätt logiskt då när det pågick. Det var liksom bara så det var." Eller så kommer jag försöka påstå att jag var annorlunda än alla andra, att jag minsann förstod redan från början, och att jag försökte, men att jag ensam inte hade någon makt att förändra.

Genom historien har det funnits imperialism, nazism, kommunism... konsumism? Vinnarna har sällan opponerat sig. I förvånande hög utsträckning inte förlorarna heller. Den fjortonårige judiske pojken i Imre Kertész Mannen utan öde protesterar inte heller över det som händer honom. Något i männsikans anpassningsförmåga ger strukturen en skrämmande makt över individen. Vi tycks kunna finna oss i princip vad som helst.

Det är i alla högsta grad obehagligt.

Nu är Never let me go obehaglig även på andra sätt, och de andra är också fascinerande. Men de får vänta till ett senare tillfälle.

Nu ska jag ut och springa i morgondimman.