Varför kvalster?

Varför i all världen väljer man att kalla en blogg om "litteratur och andra fiktioner" för "kvalster"?

Frågan är bra. Svaret något mer svävande. Namnvalet kommer sig huvudsakligen av att alla andra bättre lämpade ord (det vill säga alla lagomt pretentiösa, hyggligt klingande, slagkraftigt sammanfattande och över huvud taget snyggt kulturrelaterade substantiv) irriterande nog förefaller vara upptagna av andra bloggare.

Jag vet inte hur många smarta bokstavskombinationer jag testade för tillgängligheten, var gång med samma nedslående resultat. Och efter att i timmar ha tvingats åse alla möjliga kreativa idéer dö för yxan, redan under själva namngivningsfasen av denna blogg, började i ärlighetens namn en viss frustration att ta makten över mig. Med den följde också en ganska brutal inställning till hela dopförfarandet överlag, ett slags tjurskalligt: om jag inte får heta vad jag vill, kan jag heta vad som helst. Är mimesis och kallocain upptagna kan jag lika gärna kalla mig för kvalster. Ändå ägnade jag ytterligare en förmiddag åt att smaka mig fram över alltmer långsökta ord, som "bokbrus", "interpunkt", "bokstavera" och "alludera", innan jag plötsligt gav alla storslagna intentioner fan och kapitulerade inför mitt tidigare infall.

Kvalster, alltså.

Kvalster.

Det är ett krypande ord. Krafsande obehagligt, som en skräckfilmsrysning. Men det ligger också fint i munnen. Det är kärvt men ändå rullande, en överlappande blandning mellan kval och alster. Samtidigt är kvalstret ett djur som envetet tuggar sig genom saker. Vill man skulle man således kunna se en släktskap mellan detta djurs förehavanden i en madrass nära dig, och denna bloggs ambitioner att tugga sig fram genom kulturen. Ett subjektivt knaprande, om man så vill, genom första bästa kuddvar, första bästa bok. Ett godtyckligt konsumerande av konst och film. Med den skillnaden att medan kvalstret naturligtvis inte stannar upp för att reflektera över vad det egentligen sysslar med, ska den här bloggen försöka just det.

Så, ärade besökare, du som mot alla odds funnit mig i bloggbruset: välkommen till... kvalster! Nästa inlägg följer snart. Till dess: skaka bolstren och läs något bra, förslagsvis Kazuo Ishiguro Never let me go. Den får bli mitt första boktips, och dessutom mina sista ord för den här första gången.