Ett år efter pånyttfödelsen

Vid den här tiden för ett år sedan befann jag mig (som jag tidigare nämnt) på en liten ö i södra Thailand. På nyårsdagen gjorde vi en tur med longtailbåt uppför kusten, till Smaragdgrottans mynning, där det redan var trångt av allsköns båtar.

Utstyrda i flytvästar och ledsagade av en guide med ficklampa simmade vi mot grottöppningen. Vattnet smakade bensin, avgaser och upprivna alger, flytvästremmarna skar in på alla möjliga ställen och mitt sällskap hyperventilerade och sa att han skulle dö, så att jag fick bogsera honom genom vågorna, medan guiden i sin tur höll mig i handen för att visa vägen. Under tsunamin hade ett stort antal människor överrumplats av vågen precis här och dränkts mot grottunnelns tak. Men jag tänkte inte låta något av detta nedslå mig nu. Jag hade en rituell baktanke med alltihop, och att det smärtade lite gjorde bara riten så mycket mer naturtrogen.

Vi paddlade oss fram de hundra meterna i bäckmörker och nådde snart den inre lagun som var målet för allt besvär - en lugn och solbelyst öppning med silkeslen sand och tjugo-trettio meter höga bergsväggar täckta av djungelgröna växter. Vi stannade där en stund och jag försökte filterera bort alla de lyckligt skrattande japanerna, de rödbrända européerna och de (trots att detta måste vara niohundrafemtioelfte gången de var här) förvånansvärt entusiastiska turledarna, och bara ta in allting, låta det slå rot inom mig även på ett djupare plan.

När vi simmade ut igen, ut i det betydligt mer ogästvänliga havet utanför, och klev upp i den rangliga longtailbåten igen, förklarade jag mig själv: härmed pånyttfödd! Från och med nu var jag rentvättad från allt dåligt som tidigare hänt mig i livet och hade sålunda en unik chans att börja om från början. Jag beslutade mig för att hädanefter inte tillåta att något hände mig som jag själv inte verkligen ville. Jag skulle över huvud taget bli bättre på att lyssna till min egen intuition och försöka lita på den istället för att analysera sönder allting till obegriplighet. Jag var vit nu. Jag tänkte inte låta någonting fläcka mig igen.

Så: Ett år senare. Hur har det gått?
Jag ser tillbaka och tänker att det faktiskt gått bra!

Det här har inte varit mitt mest produktiva år. Snarare har kreativiteten legat i träda ovanligt långa perioder. Det har inte heller varit mitt lyckligaste år i livet. Snarare ett av mina jobbigaste. Men jag tror ändå att de beslut jag tagit under det här året kommer ligga till grund för en mycket lyckligare tillvaro på sikt. I alla fall om man med lycklig menar mindre grumlig, mer insiktsfull och mer själsligt stabil. En tillvaro med åtminstone större förutsättningar till lycka en den som varit aktuell tidigare.

Nästa år hoppas jag kunna skörda de första frukterna av denna förändring. Fortsätter det som nu är jag också vid gott mod om att det ska lyckas.

Nu närmast ska jag emellertid ge mig av till butiken i Mörby Centrum och botanisera i kex och ostar eftersom det fallit på min lott att ordna vickningsmaten till nattens nyårsfest. En flaska champagne har jag lämpligt nog redan på lager. Den fick jag i födelsedagspresent av den här mannen, som avrundat sitt 2007 med en kvalificerad årslista.

De som eventuellt hoppats på ett liknande tilltag av mig får däremot lämna bordet hungriga. Jag är inte mycket för listor, boys and girls. Jag är helt enkelt inte så strukturerad.